Kasta ankar

Dags att vara ärlig mot sig själv. Dags att kämpa för sin egen skull, för att må bra och inte bara låtsas må bra. Dags att fundera över orsakerna till att jag inte känner mig lycklig och hitta lösningar, skriver Lilla J, och jag antar hennes utmaning:

Problem: Jag känner att jag "borde" må bättre än jag gör. Jag känner mig faktiskt lite pressad av att så många runt omkring mig - familj, vänner, bloggläsare - vill att jag ska må bättre, vill att jag ska gå vidare, vill att jag ska vara lycklig. En del tycker att det "borde" vända för mig snart. Att jag "borde" må bättre nu.
Lösning: Jag ska sluta lyssna på borden och bara lyssna på mig själv. Jag är inte deprimerad. Men jag tänker inte ljuga och säga att jag är lycklig. Jag är glad att jag ändå mår mycket bättre. Att det är fler bra dagar än dåliga. Jag ska sluta försöka så förbannat mycket och tillåta mig att känna det jag känner. Tillåta mig att ibland vara olycklig.

Problem: Jag vill inte leva ensam. Jag vill bli sedd. Jag vill ha någon att dela vardagens trivialiteter med. Någon att berätta nattens drömmar för. Någon som andas bredvid mig när jag somnar. Någon att planera framtiden med. Någon att vara hud mot hud med.
Lösning: Betydligt svårare. Ett tag har jag tänkt att jag måste anstränga mig, vara social, gå på dejter, gå ut på krogen, synas ute bland folk. Jag har gått på dejter. Jag har ansträngt mig, skrattat, haft trevligt. Eller? Trots det känns det som att steget från att ha trevligt till att känna att den den här personen är jag verkligen intresserad av, den här personen kan jag tänka mig att släppa in, den här personen kan jag tänka mig att röra vid, det steget är avgrundsdjupt. Jag kan helt enkelt inte hitta de känslorna just nu, hur gärna jag än skulle vilja. Så det bästa jag kan göra just nu är nog att släppa den tanken och bara försöka ägna mig åt mig själv och andra saker som får mig att må bra.


Problem: Jag vill ha familj. Jag vill ha barn. Jag vill upptäcka världen igen genom någon annans ögon - baka bullar, blåsa såpbubblor, läsa Sagan om den lilla hinden, sjunga barnvisor, smeka en mjuk kind. Men det känns så långt borta just nu. Det känns overkligt, världsfrämmande, så långt bort att det inte ens berör mig. När D och jag fortfarande var tillsammans smärtade det varje gång någon berättade att de var gravida. Just nu orkar jag inte bry mig.
Lösning: Att släppa även denna tanke ett slag. Kanske är det inte meningen att jag ska bli mamma. Jag är inte alls säker på att jag vill skaffa barn på egen hand. Jag vet inte om jag är tillräckligt stark. Åtminstone inte nu. Om ingenting har förändrats efter nästa sommar får jag tänka igenom barnfrågan igen.


Problem: Jag trivs inte på jobbet, jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor, jag känner mig vilsen och jag upplever en stor negativ stress av min jobbsituation. Det är inte alla förunnat att få jobba med något de brinner för, men jag skulle åtminstone vilja känna att jag gjorde lite skillnad, att det var meningsfullt på något sätt, att jag tyckte att det var lite roligt.
Lösning: Jag ska sätta mig ner och fundera över vad jag är bra på, vad jag tycker om att göra och vad jag skulle kunna tänka mig att jobba med. Under nästa år ska jag förändra min jobbsituation. Kanske skulle jag må bättre av att bara byta företag, till vad som helst, men det skulle bara vara en tillfällig lösning, en tillfällig flykt. Det som trots allt är positivt med mitt nuvarande jobb är att jag kan jobba mycket hemifrån, vara med Elsa och styra min egen tid.

Problem: Jag känner mig inte i form. Jag har varit alldeles för onyttig och jag mår inte bra av det. Trots att jag egentligen är mer gymråtta en skogsmus har jag anmält mig till Göteborgsvarvet och jag vill inte känna blodsmak i munnen när jag kommer i mål.
Lösning: Två till tre joggingpass i veckan, varav ett minst 8 km. Införskaffa 10-kort på gymet - omväxling förnöjer. Sluta äta en massa skräp och försöka att laga ordenlig mat, även om det är dödligt tråkigt att laga mat bara till sig själv.

Problem: Jag bävar inför nyår. På nyårsafton för 5 år sedan började min historia med D. För 4 år sedan sade han att det enda han önskade var att kommande år skulle bli lika underbart som det första. Förra nyårsafton var hemsk, det var början till slutet, det nya året kändes nattsvart och jag kände mig fruktansvärt ensam.
Lösning: Helst skulle jag vilja åka bort, men det har jag nog inte råd med. Så min lösning är istället att ställa till med fest. Samla ihop andra ensamma så kan vi vara ensamma tillsammans.

Sammanfattningsvis måste jag sluta försöka så mycket och istället unna mig att ta det lugnt och landa. Tillåta mig att sörja färdigt. Det har faktiskt inte ens gått ett år ännu och jag saknar fortfarande honom, inte bara någon. Men jag tror faktiskt att man kan försöka att försiktigt kliva vidare även om man fortfarande sörjer. Jag ska sänka kraven och försöka njuta av det som är bra i mitt liv - ta hand om familjen, ta upp kontakten med gamla vänner, läsa bra böcker, försöka skriva, bara sitta i soffan och kela med Elsa, åka ut till havet och andas frisk luft. Landa. Kasta ankar.

The mutton birds - Anchor me

share your files at box.net