Haikuharen har som vanligt mycket klokt att säga. Hon säger att man inte ska kämpa emot sina känslor. Inte kämpa emot smärtan. Att det är bättre att acceptera den och att istället försöka ägna sig åt det som är viktigt. När jag läser det hon har skrivit känner jag att så måste det vara. Så ska jag försöka tänka.
Jag vet att jag kan bli lycklig igen. Men jag vet också att jag hade varit lycklig tillsammans med D. Jag var lycklig tillsammans med honom. Jag såg honom som så mycket mer än blivande far till våra barn. Han var min älskare och min bästa vän. Han var min alldeles egna familj och han var den person jag såg mig själv bli gammal med. Det är inte lätt att hitta någon som man känner så för.
Jag vet att vi hade kunnat få det bra tillsammans. Därför känns det som om en del av mig kommer att sörja oss i resten av mitt liv. Och kanske är det okej att göra det. Sorgen och smärtan kommer säkerligen att mattas av med tiden. På sätt och vis har den redan gjort det. Den överskuggar inte allt längre och jag försöker att ägna mig åt annat som är viktigt i mitt liv. Men den kommer nog aldrig att försvinna helt. Den kommer att fortsätta att göra sig påmind. Men det är okej att känna så. Sorgen får finnas där, den är en del av mig.
share your files at box.net
(Colin Hay - I just don't think I'll ever get over you)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Visst gör det ont att någon som var ens allra bästa vän plötsligt försvinner totalt ur ens liv. Att inte ha någon att prata vardagsstrunt med och att inte kunna ringa om stora, jobbiga saker. Det kan man ju bästa vänner - oavsett om man hört av sig igår, för en vecka eller en månad sedan. Men med föredettor fungerar det annorlunda. Och det är en stor sorg. Kram
Du vet att ni kunde fått det bra tillsammans... Det kunde ni inte. Det är inte bra om bara den ena tycker det. Din verklighet och hans är inte densamma. Och du hade inte varit lycklig om ni fortsatt för du hade så småningom känt att något inte stämde. Och det hade gjort dig olycklig. Det är så man tänker, att det hade kunnat vara bra. Det ingår i sorgearbetet. Men en dag inser man att det hade det inte och man går vidare. Men det finns alltid en liten sorgeskärva kvar. Jag vet. Jag har varit där med barnens pappa. Jag kan fortfarande känna sorg ibland men jag skulle aldrig vilja leva tillsammans med honom igen. Det skulle aldrig fungera med den person jag är idag. Du kommer att gå vidare. Men det är klart att det är tungt! Stor kram!
Jag måste instämma i det lotta skriver: så länge han inte kände att ni hade det bra så hade det inte hjälpt hur mkt du tyckte det! Jag känner igen det där från mig och mitt ex J och fortfarande händer det att jag tänker tillbaka på "hur bra vi hade kunnat ha det", fast jag innerst inne vet att det inte är sant.
Men jag känner ändå precis som du: en del av mig kommer sörja J för alltid och det är ok, det betyder inte att jag vill ha tillbaka det gamla. Jag skulle aldrig byta ut det jag har nu med J (jobbigt att de båda börjar på J) för ett "tänk om". Och så kommer du också känna den dag du har ngn ny vid din sida, ngn ny som vill det du vill, som är på samma våglängd. För du kommer komma dit, även om du kanske inte tror det idag!
Kram moster!
det finns en fin artikeln i DN idag om sorgebearbetning. Kanske är det som det står i artikleln att saknaden bär man med sig, men smärtan klningar delvis av. Jag gissar att skillnaden blir när man fullt ut engagerar sig i sitt liv och kan känna glädje för annat. Då kan sorgen och saknaden få finnas, men upppta mindre plats?
Hej! Hittade din blogg när jag sökte på google. Har nyligen blivit lämnad av min flickvän och sökte på något fånigt sätt tips, råd och stöd på nätet. Hur ska jag komma vidare? Hur ska jag kunna döda min kärlek för henne? Hur ska jag kunna trycka undan alla minnen? Hur ska jag stå ut med den långa tomma helgen? Hur ska jag stå ut med att se henne på stan, kanske med en annan? Känner igen mig så mycket i det du skriver, både från hur jag mår nu och hur jag känt innan när kärleken gått förlorad. Det är verkligen tufft. Ibland undrar jag om kärleken är värd priset. Den är underbar när den inträffar, men när slutet är ett faktum finns inget värre...
Skicka en kommentar