Vårbilder

Vårbilder april 2008

Lycklig, lycklig

Idag är jag lycklig över...

• Att det fantastiska magnoliaträdet i trädgården är på väg att slå ut
• Att jag äntligen är av med min förkylning och känner mig frisk och stark
• Att jag har köpt nya skor och kommit igång med löpningen igen
• Att jag har städat hela lägenheten och plockat undan alla vinterkläder
• Att jag har fått ett fint mail ifrån en person som jag tycker mycket om
• Att jag bor i Göteborg och kan vara med på familjekalasen igen
• Att det bara är tre arbetsdagar nästa vecka
• Att jag känner mig lycklig och full av hopp och förväntan inför framtiden

Känslig snigel

För precis ett år sedan skrev jag det här inlägget.

Jag har nu släppt min mantel av sorg. Den är inte helt borta, men den har ersatts av en lätt negligé, som bara gör sig påmind då och då, när det blåser. När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte längre glanslösa, ihåliga, sorgtyngda ögon. Jag ser ett lätt fräknigt ansikte med ögon som är pigga och klara och återigen kan betrakta omvärlden med glädje, hopp och förväntan. Även om det om man tittar noga också finns ett stänk av sorg och ett drag av vaksamhet.

Nya ögon. Nya känslor. Ett nytt jag. På vissa sätt densamma. På andra sätt aldrig mer densamma. Jag känner mig känsligare och mer oskyddad än förr. Hudlös. Jag bär känslorna på utsidan på ett annat sätt och jag känner mer och starkare. Sorgen är djupare, glädjen är starkare. Jag har närmare både till skratt och till tårar.

För ett år sedan såg jag inget ljust i att träffa någon annan. Det gör jag nu. Jag vill träffa någon och jag känner mig redo att göra det. Men jag tycker fortfarande att vägen dit är lika jobbig. All tvekan, all osäkerhet, alla tvivel - vill han, vill jag, är det värt det. Att introducera och introduceras för vänner och familj. Förr kunde jag lättare skaka av mig oro och mindre motgångar. Nu får jag blåmärken av minsta lilla törn. Syster Skräppan liknade mig vid en snigel som sticker ut tentaklerna, men snabbt drar in dem igen när de stöter på något hårt och kryper tillbaka in i tryggheten i skalet igen.

Men kanske är den något positivt, den nya känsligheten.

Have you seen my love?

Have you seen my love?
Is he far away?
Have you seen the one for me?
His face lights up my day
I won't let one boy steal a kiss
or call me his instead I'll wait
for his voice to call out to mine
and carry these daydreams away

Have you seen my love?
Is he far away?
Have you seen the one for me?
I won't let him get him get away
Please tell him that I'm
Waiting for him praying for him
Night and day
For now I'll be a lonely girl longing for his sweet embrace

Please tell him that I'm waiting for him
Praying for him
Night and Day
For now I'll be a lonely girl just long for his sweet embrace

Rosie Thomas - Have you seen my love?

share your files at box.net

Mer vårväder

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne...

... och prognosen säger sol hela helgen och i helgen kommer Haikuharen och vi kan ta med oss picknick och åka på utflykt och det ser jag verkligen fram emot!

Vårväder

Nu är det vår, inte bara i Madrid, utan även i Göteborg.

Överkänslighet

Småynklig hund, småynklig matte. Lördag kväll. Vår i luften.

Jag önskar att det kunde hända något roligt. Något spännande. Jag är lite rädd för att hela våren och hela sommaren kommer att gå utan att något särskilt händer. Jag är lite rädd för att åren kommer att gå utan att något särskilt händer. Jag är rädd att fastna.

Framför allt är jag rädd för att jag själv kommer att se till att inget händer. För det känns som om jag har ett inbyggt motstånd. Jag skulle verkligen vilja träffa någon. Men det känns samtidigt som en enorm ansträngning. Så jobbigt. Det är enklare att dra sig undan redan innan än att sticka ut näsan och våga chansa. Jag orkar inte slösa tid på att kyssa grodor.

De få gånger jag har känt att det kanske kan vara värt att ta ett kliv ut och chansa så har mattan ryckts undan under mina fötter redan vid första steget. Normalt sett skulle jag bara resa mig, rycka på axlarna, borsta av mig och gå åt ett annat håll. Men jag har inte riktigt den förmågan längre. Minsta lilla felsteg så drar jag mig tillbaka med ömmande hjärta och tar lång tid på mig att slicka mina sår... Känner mig fortfarande så bräcklig. Så lättstött, så lättsårad och överkänslig...

Tillbaka i vardagen

Nu är jag hemma igen efter ett välbehövligt miljöombyte. Jag har njutit av sol, 25 graders värme, god mat, gott kaffe, gott vin, trevligt sällskap och lite shopping.

Idag på morgonen har jag lämnat Elsa hos veterinären och ska inte hämta henne igen förrän i eftermiddag. Hon hade av en klo på mammas och pappas trappa i förrgår och veterinären vill söva ner henne och försäkra sig om att inga rester finns kvar. Jag oroar mig lite för Elsa. Hon är så rädd och osäker ibland, det verkar bara bli värre med tiden och jag vet inte riktigt hur jag bäst ska hantera det.

Jag har kopplat av och vilat i helgen, men har inte sovit så mycket och känner mig trött och lite sliten och längtar redan till helgen. Jag var ute och sprang en runda igår, men idag har jag lite ont i halsen. Suck, har verkligen ingen lust att bli sjuk nu. Jag vill ju träna, hälsa på syster Skräppan i hennes nya lägenhet och kanske träffa min påskdejt igen.

Weekendtrip

Nu åker jag till Madrid över helgen med två väninnor.

Det ska bli skönt med miljöombyte och jag hoppas på lite sol och värme, god mat och avkoppling.

Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer

"Vårt behov av tröst är oändligt", sade Stig Dagerman. Kanske är det så. Det kan åtminstone kännas så ibland. Mörka kvällar när man känner sig som ett ensamt litet knytt som gnäller under täcket och bara längtar efter mänsklig närvaro. Längtar efter beröring. Längtar efter en varm famn att få krypa upp i och bara blunda och omslutas av starka armar.

Idag är en sådan dag. En dag när jag längtar efter tröst. Både att kunna ge och att själv få. För när man känner att man inte riktigt räcker till för att trösta någon annan vill man själv bli tröstad.

Ikväll önskar jag mig en famn att krypa upp i, ett bröst att vila huvudet på, en hand som smeker över håret. Både åt mig själv och åt syster Skräppan. Men jag är glad att jag i alla fall får lite tröst i en varm och mjuk hundkropp som ligger tätt, tätt intill och sover sött och snarkar lite tyst. Jag önskar att jag kunde teleportera Elsa till sjukhuset. Jag önskar att jag kunde skicka en riktig kram. Men jag får nöja mig med att sända en cyberkram och önskningar om framtida glädjelampor som gungar över havet.

Vem ska trösta Knyttet?
Kanske du och jag vem vet...
Här börjar ändå sagan om att lämna ensamhet
och ge sig ut på vandring för att finna på en vän
och hur rosor kan bli röda när du möter kärleken...
En saga om att fatta mod och bita Morrans svans.
Om längtan efter havet, alla längtar någonstans...
När jag har räddat dig och du har fått en vän,
då går vi ut på stranden för att se på skymningen,
och jag har "nåt" att säga dig:
Glöm bort hur svårt det var, med ensamhet och rädsla,
allt det roliga är kvar...
Nu gungar glädjelampor över havet vart man ser...
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.

Handen på hjärtat

Den lilla elaka undrade varför jag skrev om min dejt på bloggen och antydde att det kanske var för att jag ville att någon särskild skulle läsa. Någon särskild vill säga D.

Många av mina inlägg det senaste året har, även om det inte alltid har varit medvetet, riktats från mitt hjärta direkt till D. För jag har hela tiden vetat om att han har läst. Jag har velat att han ska förstå hur jag tänker och känner. Men det betyder inte att jag har skrivit i direkt syfte att påverka honom. Jag står fortfarande för vartenda ord jag har skrivit, även om de ibland har uttalats i djupaste förtvivlan och jag skulle aldrig ha önskat att han hade kommit tillbaka till mig av något annat än egen vilja.

För faktum är att jag länge, länge, utan att tveka hade tagit honom tillbaka, om han bara hade velat. Han skrev till mig i somras att han ville försöka igen. Vi har hörts av på telefon och vi träffades i början av det nya året. Han säger att vi hör ihop. Men han kan inte bestämma sig för mig. Det fick mig länge att känna mig värdelös. Det gör det fortfarande ibland. Men jag vet nu att jag är värd någon som, utan rädsla - eller kanske trots sin rädsla, för osäkra och rädda är vi alla ibland - vågar välja mig.

Någonstans märker jag att jag har passerat en osynlig gräns. Att jag har släppt taget. Det var nog först efter min dejt på annandagen som jag förstod det. Det var ett möte som berörde, intresserade, inspirerade och som ingjöt hopp i mig. Och det, känns som ett stort steg framåt, för det jag har känt de senaste månaderna är hopplöshet, och det finns nog inget värre än det. Oavsett om det blir någon fortsättning med dejten eller inte, så fick han mig att inse att det faktiskt är möjligt att jag kan skapa mig en framtid tillsammans med någon annan. Att det kanske till och med kan finnas någon som kan få mig att må bättre än jag gjorde tillsammans med D.

För jag vill vara tillsammans med någon som tror på kärleken. Någon som vågar pröva nya vägar och säga "ja, det gör vi!", utan rädsla för att göra "fel". Någon som är intresserad av att lära sig att leva och älska tillsammans med mig. Någon som kan säga "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll."

Länge önskade jag att jag kunde få veta hur D tänkte. Jag ville ha svar. Jag ville veta varför. Jag ville förstå. Jag förstår fortfarande inte, men jag känner inte samma behov av förklaringar längre. Jag har accepterat att det blev som det blev och att allt inte kan förklaras. Jag är trots allt glad att jag inte bara gav upp, utan försökte in i det längsta. Jag vet att jag gjorde mitt bästa. Jag känner mig fri och lätt till sinnes och ilskan är borta. Jag förstår nu vad Moder Teresa menade när hon sade - "I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love."

Jag vet att du har sagt att du inte ska läsa min blogg mer, D. Men om du trots allt skulle läsa det här så vill jag att du ska veta att du alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag hoppas att du väljer att bli lycklig.

Over and out för stunden från en just nu hopp- och förväntansfull och ganska nöjd och glad Pipperoni. :)

Livet går sin gilla gång

Det händer inte så mycket just nu...

Jag jobbar, promenerar med Elsa, äter, tränar och sover. Träningen går bra just nu i alla fall, trots att den tillfälligt har fått flytta inomhus på grund av halt väglag. Jag har äntligen hittat flytet i löpningen och det känns lätt att springa för det mesta, även om det fortfarande är svårt att ta sig ut ibland. Det är nu 8 veckor kvar till Göteborgsvarvet och jag börjar tro att jag ska klara av att ta mig runt utan att slita ut mig totalt. Bara jag håller mig frisk och skadefri. Men jag måste erkänna att jag ser fram emot att satsa lite mer på styrketräningen igen till sommaren. Jag gillar att skrota runt bland skivstänger och hantlar med en liten lapp där jag skriver ner vikter och antal reps för att sedan föra in dem i ett excelark, markera alla pb:n i fetstil och följa mina framsteg. Dessutom gillar jag att titta på vältränade manskroppar. Haha.

Dejten i måndags var för övrigt mycket trevlig och jag hoppas att det blir en fortsättning.