Längtan efter barn

Jag har länge tänkt att återkomma till mina tankar kring längtan efter barn. Men det är svårt att få ner orden på pränt. Det är så stora känslor och de är så svåra att beskriva.

En tid nu har jag försökt intala mig själv att jag har släppt tankarna på barn. Att det känns så långt borta, så världsfrämmande, så overkligt att det inte alls är lika jobbigt nu som när D och jag fortfarande var tillsammans, eller som första tiden efter att det hade tagit slut, när det var mer inom räckhåll.

Jag har intalat mig att det inte längre är jobbigt att se gravida magar och jag har intalat mig att jag enbart känner ren och oförfalskad glädje över att se och umgås med mina vänners underbara barn.

Jag har också intalat mig själv att jag har släppt stressen över att tiden rinner ut. Jag har sagt "blir det inga barn så blir det inte" och "den dagen den sorgen".

Men jag tror att jag har gått omkring och ljugit för mig själv. Det är visst jobbigt. Fast kanske på ett annat sätt numera. Jag går inte omkring och tänker på barn hela tiden. Men de få gångerna jag tillåter mig själv att göra det (som nu), så gör det ondare än någonsin.

Begär jag för mycket när jag önskar mig en man som älskar mig och en egen familj? Jag kan avstå från allt annat. Det känns orättvist, lika orättvist som systers cancer. Jag vet att livet inte är rättvist, men det hjälper inte. Just nu har jag svårt att tro på att "good things happen to good people".

I höstas sade D till mig "jag önskar att du hade lurat mig och blivit gravid". Det önskar jag fortfarande ibland... Då hade jag i alla fall haft en halv familj. Många har sagt till mig att jag ska vara glad att det inte var barn inblandade i vår separation. Men när jag frågar om de hellre hade varit utan blir svaret alltid nej.

När jag träffade D i höstas sade jag att om jag inte hade träffat någon när jag fyllde 37 skulle jag ta mig en ny funderare på om jag ska åka till Danmark och skaffa barn på egen hand. Det har jag gjort och jag beundrar er som vågar, er som orkar. Men det är inte min väg. Jag kände aldrig bara "jag vill skaffa barn". Jag kände "jag vill ha barn tillsammans med den här mannen som jag älskar".

Nu har jag varken man eller barn. Jag känner mig inte bitter och jag är numera övertygad om att det någonstans finns en man som kommer att få mig att må ännu bättre genom att våga välja mig fullt ut. Men jag känner mig tidvis oändligt sorgsen och det gör ont.

Ett år äldre

Jag fyllde år i fredags och min vana trogen blir det lite tankar kring födelsedagen.

På min 35-årsdag satt jag ensam i mörkret på ett kallt köksgolv och grät tröstlöst. På min 36-årsdag var det betydligt ljusare, men jag kände mig allt som oftast trött och likgiltig. Idag känner jag mig starkare och betydligt mycket gladare, trots en del jobbigheter på sista tiden.

Jag är glad över att jag är glad. Jag är idag långt ifrån det första årets känslokaos, även om mitt humör svänger betydligt mer och betydligt snabbare nu för tiden än det gjorde förr. Det krävs ganska lite för att ta ner mig, men det krävs inte heller så mycket för att få mig att sväva på små rosa moln. Och jag är faktiskt glad att det är så. Jag tar tusen gånger hellre långa känselspröt och humörsvängningar än trötthet och likgiltighet.

I fredags var jag på Horse Show med min syster och satt och smålog nostalgiskt åt småtjejerna som jublade när den stora ryttaridolen kom in på arenan och såg så lyckliga ut över sina plastkassar med spretande ridspön. Jag minns hur det var och önskade för ett sekund att jag hade haft en dotter bredvid mig. Egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om mina tankar kring barn, för jag sade för ett tag sedan att om jag inte hade träffat någon när jag fyllde 37 så skulle jag ta mig en ny funderare över barnfrågan. Men det blir ett annat inlägg.

I lördags hade jag tjejmiddag och flera vänner sedan förr, som jag inte sett på alldeles för länge var här, och det blev en helt underbart fantastiskt mysig kväll.

Igår var vi hemma i Skräppans lägenhet och rensade kläder och personliga saker. Det gick ganska bra, även om jag inte vet om jag var till så mycket praktisk hjälp. När jag kom hem var flera av syskonbarnen här och såg på en familjefilm tillsammans. Jag såg mig själv i nyförälskad dans med D och såg Skräppan sjunga för full hals tillsammans med syster Hilldur, och det kändes faktiskt helt okej att se båda delarna.

Igår kväll träffade jag en vän som inte mådde så bra, men jag tror att vi lyckades trösta varandra lite, och det blev en bra avslutning på en i det stora hela väldigt fin helg.

Bra-dag

Begravningen var sorglig och många tårar fälldes, men den var samtidigt ljus och fin och jag tror att den blev precis så som min syster hade velat ha den. Systerdotter Lilla J sjöng "Kärleken är" så vackert och orden passade så väl:

"En ängel flög förbi
Mot himmelen så fri
Men hon lämnade sitt leende,
på vår jord."

Minnesstunden i kyrkan var också fin och många talade varmt om syster Skräppan. Om hennes förmåga att se det ljusa i tillvaron. Om hennes oerhörda kämparglöd. Om hennes värme och engagemang. Om hennes förmåga att stötta och finnas till för andra även när hon själv mådde dåligt. Om hennes förmåga att sammanfatta svåra saker i användbara liknelser.

Allrakäraste syster, det är tomt utan dig och jag saknar dig. Jag saknar särskilt ditt smittande småfnissiga skratt... Men du har lämnat ditt leende hos mig och trots att du inte fick mer tid som vi hoppades, så känner jag mig idag hoppfull.

Idag är en bra-dag.

Begravning

Begravning imorgon... Jag har haft så mycket att göra på jobbet att jag knappt har hunnit tänka på det under veckorna som gått. Kanske har jag förträngt det...

Jag har ändå mått hyfsat bra sista tiden och haft ganska mycket energi. Känt att det varit på väg att vända. Att kvällarna blir ljusare. Men det vänder så snabbt nu för tiden. Det krävs så lite för att få mig ur balans. Så lite för att ta ner mig. Från gott hopp om livet till allt suger och total likgiltighet på nolltid.

Idag är en blä-dag.

Säg inte att ingenting blir kvar

Den här vackra dikten av Bo Setterlind skickade Soledude till mig:

Till fjärilens minne

Säg inte
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar.

Så känner jag när jag tänker på min syster just nu. Även om hon är borta så är hon i högsta grad närvarande. Hon finns i mitt minne. Och i minnet hos alla andra som kände henne.

Hon var så fin när jag såg henne sista gången och hon såg så fridfull ut. Ändå var det så tydligt att det bara var hennes kropp som låg där. Så tydligt att det som var Skräppan inte längre var där, utan någon annanstans...

Jag lånar åter igen Jacques Werups ord: Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig.

Världen blir aldrig densamma mer

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Alf Henriksson

Vila i frid, älskade syster.

Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig

Älskade syster,

Jag vet att du aldrig kommer att läsa det här, men jag vill ändå skriva till dig. Kanske mest för min egen skull.

Det känns så overkligt att föreställa sig att du snart inte ska finnas mer. I min vardag snurrar allting så fort. Men vid din sjukhussäng är det som om tiden står stilla. Du ser så svag och bräcklig ut. Gulblek hy, svullna ben, trötta ögon, tunga andetag. Men ditt hjärta är starkt. Du är stark, och det är så jag alltid, alltid vill minnas dig. Stark, stolt, klok och varm.

Du har kämpat så länge och så modigt. Din devis under din resa i landet Cannorlunda har hela tiden varit "utan hopp kan man inte leva" och du och jag har pratat mycket om att ta en dag i sänder och att inte ta ut någon sorg i förskott. Men kanske har verkligheten hunnit ikapp oss nu.

Din stig smalnar allt mer och även om du har tvillingarna och barnen vid din sida och resten av familjen i kulisserna så måste du vandra sista biten ensam. Jag önskar att du kunde stanna hos mig längre. Vem ska ge mig kloka råd när du är borta? Men även om jag är ledsen så känner jag mig lugn när jag läser dina egna tankar om Dödsskuggans dal:

"Jag har i mitt arbete suttit vid många dödsbäddar och de allra flesta har varit oerhört fridfulla. Smärtfrihet och frihet från alla obehag som ångest eller oro är det viktigaste och uppnår man det är oftast själva dödsögonblicket bara som ett sista andetag, en suck och sedan som en djup sömn. Man ser hur livet lämnar kroppen och det är bara ett tomt skal utan ande kvar. I dödskuggans dal tror jag att slöjan dras ifrån. Kroppen följer inte med men jag går igenom skynket till andra sidan, till ljuset. Där tror jag min frälsare Jesus står med en öppen famn och tar emot mig med all den kärlek som inte denna världen rymmer, fullständig godhet, kärlek, värme och meningsfullhet."

Din ängel bor vid mitt nattduksbord och jag citerar Jaques Werup: "Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig."

Kram.

2008 i snabbrepris

Nu är det ett par dagar in i 2009. Ett år har gått och bloggen fyller två år. Jag gör som Ankan och reflekterar över året som gått med hjälp av samma frågor som förra året.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Sprang Göteborgsvarvet. Blev mobo (=mosterbo - min systerdotter flyttade in hos mig och påminde mig om hur mycket roligare det är att inte bo själv).

2. Höll du några av dina nyårslöften? Har faktiskt inget minne av att jag avgav några löften 2007... Kanske hade jag nog med besvikelser 2007 och ville slippa fler under 2008...?

3. Dog någon som stod dig nära? Nej, men min syster Skräppan har blivit sämre och sämre och har nog inte långt kvar.

4. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009? Någon att dela glädje och sorg med. Någon att skämma bort. Någon att prata med innan jag somnar...

5. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas? Helt ärligt var 2008 ett ganska intetsägande år och det finns inga datum som direkt etsat sig fast i minnet.

6. Vad var din största framgång 2008? Att jag äntligen lyckades få ändan ur vagnen och fick nytt jobb.

7. Största misstaget? Jag säger som Elbert Hubbard: "There is no failure except in no longer trying." Och jag försökte verkligen, in i det längsta. Kanske kunde jag försökt ännu mer, men jag tror faktiskt inte det, så nu har jag givit upp. Om det är det största misstaget, återstår att se. Men, it takes two to tango.

8. Har du varit sjuk eller skadat dig? Ja, jag trodde att min extrema trötthet var en effekt av allt som hände under 2007, men det visade sig att jag hade hypotyreos, en underfungerande sköldkörtel.

9. Bästa köpet? Min nya kamera, en Nikon D40.

10. Vad spenderade du mest pengar på? På kurser som jag gick med Elsa (klickerkurs, allmänlydnadskurs, introduktion till rallylydnad, vardagslydnadskurs, introduktion till viltspår, agilitykurs) och på en krånglande bil.

11. Gjorde någonting dig riktigt glad? Elsa.

12. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008? Jason Mraz - Life is wonderful och Bo Kaspers Orkester - Det blir bättre sen.

13. Vad önskar du att du gjort mer? Skrattat.

14. Vad önskar du att du gjort mindre? Sovit och gråtit.

15. Hur tillbringade du julen? Hemma hos syster Skräppan med hennes familj, mamma och pappa och syster C med familj. Skräppan kunde inte njuta av julmaten, men orkade i alla fall ligga i soffan och vara med under hela julklappsutdelningen och det var en mysig jul.

16. Hur många one night stands? Ett. Han var söt, men det kändes totalt meningslöst och bekräftade bara att one night stands inte är min grej...

17. Favoritprogram på TV? Halv åtta hos mig...?

18. Bästa boken du läste i år? Flyga Drake av Khaled Hosseini.

19. Största musikaliska upptäckten? Jason Mraz, Jack Johnson och The Submarines (hm, måste ha ett uppdämt behov av glad och lycklig måbra-pop...).

20. Något du önskade dig och fick? Nytt jobb.

21. Något du önskade dig men inte fick? Någon att somna bredvid och vakna upp tillsammans med. Barn.

22. Årets bästa film? Har sett alldeles för lite filmer 2008. Mamma mia för att den gjorde mig på bra humör eller kanske Flyga Drake, även om jag misstänker att mitt positiva intryck av den filmen mest har att göra med att jag såg den med en man som för första (och enda) gången efter att det tog slut med D fick det att pirra lite i kroppen.

23. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer engagemang, när det gäller det mesta. 2008 var ett ganska intetsägande och lite för likgiltigt år.

24. Hur skulle du beskriva din stil år 2008? Trött och till en början lite likgiltig, men sedan vid ganska gott mod.

25. De bästa nya människorna du träffade? Singeltjejerna: Å, som följde med till Grebbestad trots att vi bara setts två gånger innan och S, som alltid är så fantastiskt positiv och bjuder på sig själv.

Gott nytt år

Nu är det snart 2009, ett nytt år med nytt ljus och nya möjligheter.

Gott nytt år, alla bloggvänner!

Macchiato, toblerone och fler rädslor

Jag sitter hemma i soffan, lite småfrusen efter en promenad i Delsjön med Elsa. Jag ska snart ge mig iväg på ännu ett familjekalas för att fira min systerdotters bröllop och 30-årsdag. Men jag kan ta det lugnt en stund till och jag inviger mina nya julklappsmuggar med en macchiato och äter en bit Toblerone.

Min syster Skräppan älskar Toblerone. Jag hoppas att hon ska få må tillräckligt bra igen för att kunna njuta av sin julklappschoklad. Men kanske blir det inte så.

Delar av släkten tillbringade julafton hemma i Skräppans lägenhet som barnen med lite hjälp av syster C hade pyntat så fint. Handbroderade julbonader, röda juldukar, en riktig tomteparad och ett pepparkakshus i form av en rockkonsert. I öppna spisen sprakade brasan hemtrevligt och julbordet var lika dignande som vanligt. Skräppan kunde inte njuta av maten, men orkade i alla fall vara med under hela julklappsutdelningen, liggandes i soffan.

Skräppan har varit väldigt dålig hela julen och ibland slås jag av tanken att hon kanske aldrig blir bättre. Hon kanske inte får sin efterlängtade regress. Men det är för svårt att tänka på, så för det mesta tränger jag undan tanken och tar istället fasta på det mikroskopiska hoppet. Förtränger tankarna på sedan och tar en dag i sänder. Oftast går det bra, tills jag ser eller läser något som får alla känslorna att slippa lös. Och idag var det texten till Kents M, som Skräppans dotter E hade skickat till henne.

Kent - M

Var sitter on-knappen?

I helgen har jag för första gången i år känt lite julstämning. Julgranen är inhandlad och klädd och strålar ikapp med adventsstjärnorna och ljusslingorna i fönstret. Amaryllisen står i full blom och hyacint och tarzett sprider juliga dofter. De första julklapparna är inslagna och jag har stekt köttbullar till julbordet hela kvällen. Imorgon jobbar jag sista dagen innan jul och är sedan ledig fram till den 2 januari när det ska byggas monter till MyDog. Det känns fortfarande väldigt bra på nya jobbet, det är en trevlig arbetsplats med en bra känsla i väggarna och kollegorna är trevliga.

Jag mår ganska bra. Även om jag är trött av alla nya intryck och känner att tiden och orken inte riktigt räcker till för allt jag vill hinna med och för alla jag vill träffa. Min egen träning ligger nere för tillfället, men Elsa och jag går på agilitykurs och efter att första gången varit på väg ut ur lokalen med svansen mellan benen tycker hon nu att det är jätteroligt.

Jag vet att jag förra året vid den här tiden saknade D mer än någonsin. Jag försöker känna efter om jag gör det nu, men det gör jag inte. Kanske förtränger jag känslorna, kanske finns de inte där. Jag saknar inte att inte ha Någon heller och det skrämmer mig lite. Jag har varit på några dejter och jag kan tycka att killar är trevliga och snygga, men det verkar inte som jag har förmågan att bli intresserad eller ens attraherad av någon just nu. Jag känner mig avstängd och önskar att jag visste var on-knappen satt...

Mycket nu...

Sista veckorna på gamla jobbet var hektiska och första tiden på nya jobbet har också varit intensiv. Började för en dryg vecka sedan och kastades direkt in i hetluften och har tillbringat hela helgen på Hund 2008. Kul. Det snurrar dock i huvudet av alla nya hundfodertermer och jag är konstant trött. Men det verkar vara en trivsam arbetsplats med god stämning och trevliga arbetskamrater och jag tror att jag kommer att trivas.

Jag har knappt fattat att det bara är drygt två veckor kvar till jul... men det ska bli skönt med ett litet avbrott och tid att smälta alla intryck. Julkort? Klappar? Stök? Jaja, det får bli som det blir. Imorgon ska jag i alla fall försöka orka med att baka lussekatter med min systerdotter.

Återkommer när det lugnat ner sig något...