Världen blir aldrig densamma mer

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Alf Henriksson

Vila i frid, älskade syster.

Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig

Älskade syster,

Jag vet att du aldrig kommer att läsa det här, men jag vill ändå skriva till dig. Kanske mest för min egen skull.

Det känns så overkligt att föreställa sig att du snart inte ska finnas mer. I min vardag snurrar allting så fort. Men vid din sjukhussäng är det som om tiden står stilla. Du ser så svag och bräcklig ut. Gulblek hy, svullna ben, trötta ögon, tunga andetag. Men ditt hjärta är starkt. Du är stark, och det är så jag alltid, alltid vill minnas dig. Stark, stolt, klok och varm.

Du har kämpat så länge och så modigt. Din devis under din resa i landet Cannorlunda har hela tiden varit "utan hopp kan man inte leva" och du och jag har pratat mycket om att ta en dag i sänder och att inte ta ut någon sorg i förskott. Men kanske har verkligheten hunnit ikapp oss nu.

Din stig smalnar allt mer och även om du har tvillingarna och barnen vid din sida och resten av familjen i kulisserna så måste du vandra sista biten ensam. Jag önskar att du kunde stanna hos mig längre. Vem ska ge mig kloka råd när du är borta? Men även om jag är ledsen så känner jag mig lugn när jag läser dina egna tankar om Dödsskuggans dal:

"Jag har i mitt arbete suttit vid många dödsbäddar och de allra flesta har varit oerhört fridfulla. Smärtfrihet och frihet från alla obehag som ångest eller oro är det viktigaste och uppnår man det är oftast själva dödsögonblicket bara som ett sista andetag, en suck och sedan som en djup sömn. Man ser hur livet lämnar kroppen och det är bara ett tomt skal utan ande kvar. I dödskuggans dal tror jag att slöjan dras ifrån. Kroppen följer inte med men jag går igenom skynket till andra sidan, till ljuset. Där tror jag min frälsare Jesus står med en öppen famn och tar emot mig med all den kärlek som inte denna världen rymmer, fullständig godhet, kärlek, värme och meningsfullhet."

Din ängel bor vid mitt nattduksbord och jag citerar Jaques Werup: "Jag har varit med om dig - jag kan aldrig förlora dig."

Kram.

2008 i snabbrepris

Nu är det ett par dagar in i 2009. Ett år har gått och bloggen fyller två år. Jag gör som Ankan och reflekterar över året som gått med hjälp av samma frågor som förra året.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Sprang Göteborgsvarvet. Blev mobo (=mosterbo - min systerdotter flyttade in hos mig och påminde mig om hur mycket roligare det är att inte bo själv).

2. Höll du några av dina nyårslöften? Har faktiskt inget minne av att jag avgav några löften 2007... Kanske hade jag nog med besvikelser 2007 och ville slippa fler under 2008...?

3. Dog någon som stod dig nära? Nej, men min syster Skräppan har blivit sämre och sämre och har nog inte långt kvar.

4. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009? Någon att dela glädje och sorg med. Någon att skämma bort. Någon att prata med innan jag somnar...

5. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid att minnas? Helt ärligt var 2008 ett ganska intetsägande år och det finns inga datum som direkt etsat sig fast i minnet.

6. Vad var din största framgång 2008? Att jag äntligen lyckades få ändan ur vagnen och fick nytt jobb.

7. Största misstaget? Jag säger som Elbert Hubbard: "There is no failure except in no longer trying." Och jag försökte verkligen, in i det längsta. Kanske kunde jag försökt ännu mer, men jag tror faktiskt inte det, så nu har jag givit upp. Om det är det största misstaget, återstår att se. Men, it takes two to tango.

8. Har du varit sjuk eller skadat dig? Ja, jag trodde att min extrema trötthet var en effekt av allt som hände under 2007, men det visade sig att jag hade hypotyreos, en underfungerande sköldkörtel.

9. Bästa köpet? Min nya kamera, en Nikon D40.

10. Vad spenderade du mest pengar på? På kurser som jag gick med Elsa (klickerkurs, allmänlydnadskurs, introduktion till rallylydnad, vardagslydnadskurs, introduktion till viltspår, agilitykurs) och på en krånglande bil.

11. Gjorde någonting dig riktigt glad? Elsa.

12. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008? Jason Mraz - Life is wonderful och Bo Kaspers Orkester - Det blir bättre sen.

13. Vad önskar du att du gjort mer? Skrattat.

14. Vad önskar du att du gjort mindre? Sovit och gråtit.

15. Hur tillbringade du julen? Hemma hos syster Skräppan med hennes familj, mamma och pappa och syster C med familj. Skräppan kunde inte njuta av julmaten, men orkade i alla fall ligga i soffan och vara med under hela julklappsutdelningen och det var en mysig jul.

16. Hur många one night stands? Ett. Han var söt, men det kändes totalt meningslöst och bekräftade bara att one night stands inte är min grej...

17. Favoritprogram på TV? Halv åtta hos mig...?

18. Bästa boken du läste i år? Flyga Drake av Khaled Hosseini.

19. Största musikaliska upptäckten? Jason Mraz, Jack Johnson och The Submarines (hm, måste ha ett uppdämt behov av glad och lycklig måbra-pop...).

20. Något du önskade dig och fick? Nytt jobb.

21. Något du önskade dig men inte fick? Någon att somna bredvid och vakna upp tillsammans med. Barn.

22. Årets bästa film? Har sett alldeles för lite filmer 2008. Mamma mia för att den gjorde mig på bra humör eller kanske Flyga Drake, även om jag misstänker att mitt positiva intryck av den filmen mest har att göra med att jag såg den med en man som för första (och enda) gången efter att det tog slut med D fick det att pirra lite i kroppen.

23. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer engagemang, när det gäller det mesta. 2008 var ett ganska intetsägande och lite för likgiltigt år.

24. Hur skulle du beskriva din stil år 2008? Trött och till en början lite likgiltig, men sedan vid ganska gott mod.

25. De bästa nya människorna du träffade? Singeltjejerna: Å, som följde med till Grebbestad trots att vi bara setts två gånger innan och S, som alltid är så fantastiskt positiv och bjuder på sig själv.

Gott nytt år

Nu är det snart 2009, ett nytt år med nytt ljus och nya möjligheter.

Gott nytt år, alla bloggvänner!

Macchiato, toblerone och fler rädslor

Jag sitter hemma i soffan, lite småfrusen efter en promenad i Delsjön med Elsa. Jag ska snart ge mig iväg på ännu ett familjekalas för att fira min systerdotters bröllop och 30-årsdag. Men jag kan ta det lugnt en stund till och jag inviger mina nya julklappsmuggar med en macchiato och äter en bit Toblerone.

Min syster Skräppan älskar Toblerone. Jag hoppas att hon ska få må tillräckligt bra igen för att kunna njuta av sin julklappschoklad. Men kanske blir det inte så.

Delar av släkten tillbringade julafton hemma i Skräppans lägenhet som barnen med lite hjälp av syster C hade pyntat så fint. Handbroderade julbonader, röda juldukar, en riktig tomteparad och ett pepparkakshus i form av en rockkonsert. I öppna spisen sprakade brasan hemtrevligt och julbordet var lika dignande som vanligt. Skräppan kunde inte njuta av maten, men orkade i alla fall vara med under hela julklappsutdelningen, liggandes i soffan.

Skräppan har varit väldigt dålig hela julen och ibland slås jag av tanken att hon kanske aldrig blir bättre. Hon kanske inte får sin efterlängtade regress. Men det är för svårt att tänka på, så för det mesta tränger jag undan tanken och tar istället fasta på det mikroskopiska hoppet. Förtränger tankarna på sedan och tar en dag i sänder. Oftast går det bra, tills jag ser eller läser något som får alla känslorna att slippa lös. Och idag var det texten till Kents M, som Skräppans dotter E hade skickat till henne.

Kent - M

Var sitter on-knappen?

I helgen har jag för första gången i år känt lite julstämning. Julgranen är inhandlad och klädd och strålar ikapp med adventsstjärnorna och ljusslingorna i fönstret. Amaryllisen står i full blom och hyacint och tarzett sprider juliga dofter. De första julklapparna är inslagna och jag har stekt köttbullar till julbordet hela kvällen. Imorgon jobbar jag sista dagen innan jul och är sedan ledig fram till den 2 januari när det ska byggas monter till MyDog. Det känns fortfarande väldigt bra på nya jobbet, det är en trevlig arbetsplats med en bra känsla i väggarna och kollegorna är trevliga.

Jag mår ganska bra. Även om jag är trött av alla nya intryck och känner att tiden och orken inte riktigt räcker till för allt jag vill hinna med och för alla jag vill träffa. Min egen träning ligger nere för tillfället, men Elsa och jag går på agilitykurs och efter att första gången varit på väg ut ur lokalen med svansen mellan benen tycker hon nu att det är jätteroligt.

Jag vet att jag förra året vid den här tiden saknade D mer än någonsin. Jag försöker känna efter om jag gör det nu, men det gör jag inte. Kanske förtränger jag känslorna, kanske finns de inte där. Jag saknar inte att inte ha Någon heller och det skrämmer mig lite. Jag har varit på några dejter och jag kan tycka att killar är trevliga och snygga, men det verkar inte som jag har förmågan att bli intresserad eller ens attraherad av någon just nu. Jag känner mig avstängd och önskar att jag visste var on-knappen satt...

Mycket nu...

Sista veckorna på gamla jobbet var hektiska och första tiden på nya jobbet har också varit intensiv. Började för en dryg vecka sedan och kastades direkt in i hetluften och har tillbringat hela helgen på Hund 2008. Kul. Det snurrar dock i huvudet av alla nya hundfodertermer och jag är konstant trött. Men det verkar vara en trivsam arbetsplats med god stämning och trevliga arbetskamrater och jag tror att jag kommer att trivas.

Jag har knappt fattat att det bara är drygt två veckor kvar till jul... men det ska bli skönt med ett litet avbrott och tid att smälta alla intryck. Julkort? Klappar? Stök? Jaja, det får bli som det blir. Imorgon ska jag i alla fall försöka orka med att baka lussekatter med min systerdotter.

Återkommer när det lugnat ner sig något...

I will remember you

Sarah McLachlan - I will remember you

Lycklig nostalgi och sorgsen melankoli

Sitter på tåget på väg till Stockholm igen. Det känns alltid lite dubbelt. Stockholm är förknippat med så mycket minnen från ett annat liv än det jag lever nu.

Besöket förra veckan präglades av både lycklig nostalgi och sorgsen melankoli.

Jag åt lunch med F som jag var tillsammans med innan D. F som jag flyttade upp till Stockholm med -99. Han är gift nu och har två bonusbarn, ett eget och ytterligare ett på väg. Han var sig lik och ändå inte. Lika full av energi och idéer som alltid, med samma utstrålning av busig skolpojke som aldrig vill bli vuxen. Men samtidigt lugnare och mer harmonisk. Lyckligare. Det gjorde mig glad att se honom och glad att se att han verkade lycklig. Han sade dessutom att jag var vackrare än någonsin och det behövde jag höra. Det var lycklig nostalgi rakt igenom.

Men när jag strövar själv genom staden, förbi biografen där D och jag var på en av våra första dejter, förbi pizzerian på Östermalm dit vi gick när vi var nykära... när jag passerar Stadion, där vi gick av en hållplats för tidigt en kall vinternatt på väg hem till min lägenhet i Sibirien, när jag går genom Lärkstan där vi gick så många promenader hand i hand och när jag stannar vid platsen i Kristineberg där han hämtade mig i sin röda sportbil sist vi sågs och mitt hjärta slog ett dubbelslag... - då fylls jag bara av en sorgsen melankoli och längtar hem till Göteborg.

Blue monday

Idag har varit en lite blå dag.

Vaknade tidigt med en olustig känsla från nattens underliga dröm om D och hans nya tjej och kände mig inte på långa vägar utsövd.

Åkte iväg och lämnade in bilen, eftersom en varningslampa börjat lysa och lyckades bli helt genomblöt i ruskvädret på väg hem.

Fick inte gjort något vettigt jobbmässigt på hela dagen.

Tänker på syster Skräppan.

Känner mig allmänt stressad över att almanackan är totalt fulltecknad de närmsta veckorna. Behöver fortfarande mycket luft och tid att landa mellan olika aktiviteter, men den tiden finns inte riktigt just nu.

Åker till Stockholm tidigt, tidigt imorgon bitti och borde redan ligga i sängen, men jag väntar på att Dixons matte ska komma och hämta honom.

Dessutom har jag inte packat klart...

PMS.

Grå dag med dystra tankar.

552 kr för nollställning av en varningslampa.

Musik med mersmak

Igår var Lilla J och jag på konsert på Trägår'n och jag kom hem med en lycklig känsla i hela kroppen som har hållit i sig hela dagen. Jag måste gå på konsert oftare!

Förbandet The Submarines är en positiv överraskning. Deras charmiga och otroligt ödmjuka lilla sångerska verkar genuint tacksam för att få spela och tackar sprudlande och lite småblygt för varje applåd. Trummisen med sin stora afroboll till hår är lika galen som Animal. Söt och poppig musik som dock inte för den skull saknar djup. Efter konserten köper jag en personligt signerad CD av sångerskan, Blake, som också tar sig tid att rita en ubåt på varje fodral. På gitarren har hon en Obama-sticker och hon deklarerar att hon sedan två dagar tillbaka för första gången inte längre skäms för att vara Amerikan.

Därefter intar den betydligt svalare, nästan på gränsen till buttra, Aimee Mann, scenen. Hon tinar dock upp något mot slutet och ler mot bandmedlemmarna som samtliga pimplar rödvin. Och i mina öron spelar det egentligen ingen roll hur hon ser ut, för om jag betraktar det tunga draperiet i bakgrunden som med ljusets hjälp skiftar från mossgrönt till brons till midnattsblått till purpur och bara lyssnar så förmedlar hennes röst så fantastiskt mycket känsla och jag nynnar med och njuter av varje sekund.

Aimee Mann - Save Me


share your files at box.net

Höstupdate

Nu var det längesedan jag skrev igen, så här kommer en liten update och ett löfte om bättring. Jag säger som Inte för Intet, bloggen och jag är ur synk. Jag tänker ofta ut inlägg i huvudet, men när jag väl sitter framför tangentbordet är de borta. Men, jag vill inte sluta blogga, så tills jag har fått ordning på tankarna får det bli lite goddag-yxskaft-inlägg även på denna blogg.

Så, vad har hänt sedan sist? På vissa områden ganska mycket, på andra ingenting.

• Jobbfronten: Jag har fått nytt jobb från 1 dec och byter tidningsbranschen mot hundmatsbranschen. Elsa och jag får eget rum. :)


• Hemmafronten: Jag har blivit sambo. Eller kanske mobo (mosterbo), som min 20-åriga systerdotter och nya inneboende säger. Fast jag får väl säga sydobo (systedotterbo) då...? Nåja, oavsett, så är det väldigt trevligt med lite sällskap.


• Hundfronten: Elsa och jag har börjat på agility. Första gången tyckte hon att det var skitläskigt och sprang ut ur lokalen med svansen mellan benen. Men nu tycker hon att det är lika roligt som jag gör. Kan också rapportera att den gamla gårdshundsherren slapp operation och är på bättringsvägen.


• Hälsofronten: Har kommit igång hyfsat med träningen igen och funderar på att anmäla mig till Sylvesterloppet på nyårsafton för att öka motivationen. TSH-värdet har gått upp trots höjd Levaxin-dos, så nu har de ökat dosen ytterligare och nya prover väntar om ett par veckor. Känner mig piggare än när vi började (i maj!), men inte "normalpigg".


• Sociala fronten: Jag har tagit initiativet till att träffa ett par riktigt gamla (inte i ålder då förstås) vänner på sistone och det var väldigt trevligt. Nu väntar konsert med Lilla J den här helgen, fest med gamla Handelsvänner nästa helg, personalfest med Göteborgarna, Stockholmsresor, 100-årskalas (mina systrar fyller 50) och firandet av en av våra Stockholmstidningars 40-årsdag. Pust, sen är det advent och jag har satt egen glögg så jag måste nog ställa till med ett litet glöggkalas i december. :)


• Kärleksfronten: Ok, det händer inte saker på alla fronter.

Okej, det får räcka för idag.