If good things lasted forever

Lyxigt ledig söndag

Jag halvligger i soffan med världens keligaste Elsa liggandes i knävecket med huvudet vilande mot mina ben. Det är underbart att ha en så kelig hund. Även om det inte kan ersätta mänsklig kontakt hud mot hud så får jag i alla fall lite värme och kärlek varje dag.

Inflyttningsfesten igår var väldigt trevlig. Mera mys än party, med familjen och mina allra närmaste vänner och jag hann faktiskt prata ordentligt med alla.

Jag diskade och plockade iordning det mesta igår, så det är bara glasen kvar att diska och jag har en hel söndag utan något särskilt planerat framför mig. Jag ska sätta ihop mitt skoskåp, gå en lång promenad med Elsa, svara på lite bloggkommentarer och slöa i soffan. Kanske hyra en film. Det känns lyxigt. Och det känns faktiskt helt okej att tillbringa den själv.

Men jag fortsätter mitt lite melankoliska tillbakablickande och tänker på hur min söndag skulle ha kunnat vara om jag hade tillbringat den med D. Den hade nog inte varit så annorlunda... Vi hade småpratat lite med varandra och skrattat åt Elsa på promenaden, jag hade hört hans små utrop inne vid datorn när jag satt och skruvade på skåpet och vi hade kunnat laga mat ihop eller bara vara lata och köpa takeaway och äta och se en film tillsammans...

Det är det jag önskar. Någon att bara vara med. Att dela vardagliga små tankar med. Att vara tyst tillsammans med. Att fundera över framtiden med. Någon i vars sällskap man trivs, utan att behöva göra så mycket hela tiden. Någon man kan tänka sig att bli gammal med.

Pysseltomte

Iklädd D:s röda Kung Fu T-shirt äter jag godis, skruvar IKEA-möbler och pysslar i köket inför morgondagens inflyttningsfest. Alla mina vänner tycks vara i Stockholm den här helgen, men jag är glad ändå, för de som betyder allra mest för mig kommer - Den lilla elaka, Goa Glenn, Bossaneto och familjen.

Dessutom har jag en dejt på gång i veckan. Så det så.

Reser tillbaka

Yrvaken, vinglig och drucken av sömnbrist kliver jag in genom portarna till Centralstationens dystra kråkslott. Överallt hastar Kostymer och Dräkter fram på hårda klackar och med svarta hjulförsedda drakar i släptåg. Men den grå
stålormen slukar oss alla och nu ringlar vi fram med en hisnande hastighet i mörkret. På väg till Stockholm. På väg tillbaka. Men bara över dagen.

På väg tillbaka. Tänker tillbaka. För ett år sedan var bollen redan satt i rullning. Jag hittade ett foto och fick mig en tankeställare. Men jag trodde på honom, för jag ville tro. Jag gav honom min önskelista och talade om vad jag önskade mig i livet och för oss. Jag sade att jag kunde kompromissa om allt utom barn. För hur kompromissar man om barn? Jag frågade honom vad han önskade sig och det undrar jag fortfarande...

Tärningen var kastad. Men för ett år sedan var jag fortfarande övertygad om att allt skulle ordna sig. Kanske inte exakt så som jag ville, men jag trodde att vi skulle kunna kompromissa, att vi skulle finna en lösning tillsammans. Jag var oroad men jag såg fram emot julen och jag kände fortfarande innerst inne en trygg förvissning om att allt skulle ordna sig till det bästa. Alla förhållanden har kriser och jag trodde att vi skulle gå stärkta ur den här och komma närmare varandra. För vi älskade ju varandra. Jag var ju kvinnan i hans liv och han var mannen i mitt. Jag var ju kvinnan som åtminstone fått honom att överväga att skaffa barn och han var mannen som fick mig att vilja.

Men, han var inte mogen. Inte nu. Inte än. Kanske vid 40. Men jag kan inte vänta så länge. Jag fick inte ens välja mellan oss eller barn. Han valde åt mig. För det handlade inte om barn. På frågan om barn svarar han nu: "Inga, men gärna i framtiden". Gärna, men inte med dig. Det gör ondast av allt.

För ett tag sedan frågade någon hur han skulle känna det om han fick reda på att jag hade gift mig och väntade barn med någon annnan. Han vet inte, han vill inte tänka på det. Men jag tänker på det. Jag föreställer mig honom sätta en ring på en annan kvinnas finger. Jag föreställer mig honom med armen om en annan kvinna, bärandes på hans barn. Jag föreställer mig honom med sin son eller dotter på axlarna. Hans, inte någonstans min. Jag föreställer mig det värsta och det gör fortfarande ont. Men jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag måste. Och kanske är det så att för varje gång jag föreställer mig det så blir det lite lättare.

Jag tänker framåt och jag sörjer. Jag tänker tillbaka och jag sörjer. Det känns som evigheter sedan. Det känns som igår. Jag älskar och jag sörjer och ja, jag tänker på dig varje dag. Men sorgens dimma är inte längre lika tjock och sorgens fåglar flyger fritt och utan bitterhet.

Med dej kan jag fara, över alla sju himlar

Hur vet man att det är rätt? Det var en fråga jag ofta ställde både till mig själv och andra innan jag träffade D. Svaret jag fick var alltid detsamma: "Det vet man bara". När jag träffade D förstod jag att det var sant. Jag visste bara. Det kändes bara rätt. Det var rätt. Och ändå blev det fel. Därför känner jag ibland att jag har svårt att lita på mina egna känslor numera.

För mig var det rätt och trots att några har hävdat motsatsen så vet jag att vi hade kunnat ha det bra. Jag vet det och jag vet att han vet det. Kanske inte i den här verkligheten, men i en annan... Om vi hade träffats idag, säger han. Men så fungerar det inte. Det här livet är det enda vi säkert känner till.

För ni har rätt i att så länge han tvivlade, så länge han tvekade, så länge han letade efter något annat, något mer, så hade det aldrig kunnat bli bra. Jag önskar mig någon vid min sida som tar mig i handen och vill och vågar hoppa ut i det okända och fara över alla sju himlar med mig utan att tveka, trots att man aldrig kan veta hur det blir och trots att man är rädd ibland. Någon som kan föreställa sig det värsta som kan hända och som ändå vågar.

"Mod är förmågan att möta det man kan föreställa sig i fantasin."

Den här sången ville jag att Lilla J skulle sjunga på mitt och D:s bröllop. Från mig till honom. Nu får jag försöka hitta någon annan som framkallar den rätta känslan. Någon annan att fara över alla sju himlar med. Så börja öva nu Lilla J...

"Äkta kärlek har inget lyckligt slut. Äkta kärlek har inget slut."

Honung och Salt - Ainbusk Singers


share your files at box.net

Me and my sofa

Lördagkväll. Slöar i soffan med datorn på magen och Elsa utsträckt över mina ben. Är trött och lite bakis efter en riktig partykväll med massor av champagne tillsamans med Den lilla elaka igår. Jag är dessutom lite småförkyld. Typiskt, nu när jag har anmält mig både till Sylvesterloppet på nyår och till Göteborgsvarvet... Men, det är väl bara att gilla läget och såsa vidare. Just nu är soffan "the place to be" och det känns ganska okej faktiskt. Idag är en bra dag. Jag ska snart förflytta mig till sängen, men ska jag vara helt ärlig så gillar jag soffan bättre. Sängen känns fortfarande halvtom...

"Almost happy" - K's Choice


share your files at box.net

How days creep by

"Did you know that tuna fish float up to the surface

Belly to the moonlight just to cool their heart down

'Cause it helps them just to think about the hurtful things

I guess it's just one way to get them some sedation

How days creep by in the greying sky

How days creep by and they definitely die

How days creep by in the greying sky

How days creep by"

Tuna Fish - Emiliana Torrini - Love in the time of Science

share your files at box.net

Ett halvår med Elsa

Det finns bra saker i mitt liv också. En av de bästa är Elsa. Idag är det precis sex månader sedan jag fick hem henne.

Elsa (Klicka på bilden för att se fler foton!)

Embrace the pain

Haikuharen har som vanligt mycket klokt att säga. Hon säger att man inte ska kämpa emot sina känslor. Inte kämpa emot smärtan. Att det är bättre att acceptera den och att istället försöka ägna sig åt det som är viktigt. När jag läser det hon har skrivit känner jag att så måste det vara. Så ska jag försöka tänka.

Jag vet att jag kan bli lycklig igen. Men jag vet också att jag hade varit lycklig tillsammans med D. Jag var lycklig tillsammans med honom. Jag såg honom som så mycket mer än blivande far till våra barn. Han var min älskare och min bästa vän. Han var min alldeles egna familj och han var den person jag såg mig själv bli gammal med. Det är inte lätt att hitta någon som man känner så för.

Jag vet att vi hade kunnat få det bra tillsammans. Därför känns det som om en del av mig kommer att sörja oss i resten av mitt liv. Och kanske är det okej att göra det. Sorgen och smärtan kommer säkerligen att mattas av med tiden. På sätt och vis har den redan gjort det. Den överskuggar inte allt längre och jag försöker att ägna mig åt annat som är viktigt i mitt liv. Men den kommer nog aldrig att försvinna helt. Den kommer att fortsätta att göra sig påmind. Men det är okej att känna så. Sorgen får finnas där, den är en del av mig.


share your files at box.net
(Colin Hay - I just don't think I'll ever get over you)

Att försöka

Det var tungt. Ännu tyngre än jag trott. Dagsformen var inte den bästa. Men jag sprang hela vägen och jag tog mig runt. Och dessutom på en bättre tid än jag hade trott, 50.03 minuter. Det känns bra.

Jag ska vara snäll mot mig själv. Men i det tror jag faktiskt ligger att försöka anstränga mig lite. Utan att ha för höga förväntningar eller krav på mig själv. Men att ta mig ut, ta mig iväg, göra, vara med, delta. Försöka.

Så jag fortsätter i samma anda genom att utan större förväntningar ge mig ut i Göteborgs nattliv tillsammans med en tio år yngre kollega och hennes vänner. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till mina hundvaktande föräldrar som dessutom har sytt och skruvat och hjälpt mig att få ordning på en massa saker idag. Men, mamma, det jag skrev här gäller fortfarande. Jag älskar dig, men jag skulle önska att du inte läste min blogg.

Trötta tankar

Fredag kväll. Trots att jag har varit ledig idag och till och med sovit en stund mitt på dagen känner jag mig helt förbi av trötthet. Jag har kommit in i en ny period när mitt sömnbehov tycks omättligt. Jag vill bara sova. Sova med Elsa ihopkrullad tätt intill mitt bröst, där hon helst av allt vill ligga. Sova drömlöst. Det går an att försöka sysselsätta sig och förtränga tankarna om dagarna, men det är inte lika lätt att mota bort D från mina drömmar. Men kanske dyker han upp där just för att jag anstränger mig så att förtränga honom på dagtid.

Jag känner fortfarande ingen större entusiasm inför någonting. Men jag försöker att anstränga mig. Imorgon ska jag springa Finalloppet i Skatås med Den lilla elaka. Jag önskar att jag kunde säga att jag springer med lätta steg, men det är tungt, tungt, tungt.

Men, jag springer åtminstone.

Handlingsförlamad

Meningslös måndag.
Jag har massor att göra men får ingenting gjort.
Känner mig uppstressad. Rastlös.
Trött och totalt handlingsförlamad.
Befinner mig mitt i meningslöshetens illaluktande träskmarker.

Minsta lilla uppgift känns som ett oöverstigligt berg. Som en sisyfosuppgift.
Mina armar känns som bly.
Borde jobba.
Borde plocka upp kläderna från golvet.
Borde vattna blommorna.
Borde städa.
Borde ta tag i mitt liv. Planera något roligt. Orkar inte ens med det.
Borde inte tänka så mycket borde.

Kylen gapar tom och jag åker och handlar. Jag kommer hem med en kasse nästan helt utan mat. Rakskum så att jag kan raka benen för vem? Snacks som jag kan bjuda någon okänd gäst på. Vomben till Elsa. En golvmopp. En avocado och en halv grillad kyckling. Orkar inte sätta på pasta till kycklingen. Gnager lite på låret ståendes vid diskbänken. Gör med en enorm ansträngning i ordning fyra små ostkex med kall Cambozola, tvekar en sekund och häller upp ett glas vin. Skitsamma att det är måndag. Det är måndag och jag sjunker ner i soffan, men känner mig för rastlös för att sitta still.

Idag vill jag vila huvudet i mors knä. Nej, jag vill vila huvudet i någon annans knä och bli pillad i håret. Typ Richard Gere eller George Clooney. Fast egentligen vill jag hellre planera en resa.

Jag hatar att vara handlingsförlamad.