När Salikons rosor vissnar

Jag älskar sagor. Jag älskar allt ifrån Sagan om den lilla hinden till Sagan om ringen. Från Ingen rövare finns i skogen till Andarnas hus. Från Hattstugan till Övärlden. Från Vem ska trösta Knyttet till Guldkompassen. Från Den fula ankungen till Oryx and Crake.

Kanske älskar jag sagor för att jag själv har livlig fantasi. Kanske älskar jag sagor för att jag innerst inne tror på mysterier, mirakel, äventyr och lyckliga slut. För att jag tror på det godas seger över det onda. På att "good things happen to good people", trots att verkligheten gång på gång gör sitt bästa för att försöka bevisa motsatsen. 

Kanske älskar jag sagor för att de gör allting så enkelt. I sagor är det vita vitt som snö, det svarta svart som ebenholts och det röda rödaste rosenrött. I sagor är de goda, goda och de onda, onda. Det är lätt att förstå vem som är elak och vem som är snäll. De Elaka har gröna ögon och långa armar och varken säger eller skriker något. För tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen. I sagor är det enkelt att veta vad man ska tro på. Alla känslor är stora och det handlar om liv eller död. Alla kämpar till sista blodsdroppen för det de brinner för och tror på - kärlek, vänskap, frihet, broderskap. Tvivlen är få, kärleken är evig och ingen är feg.  

Men nog är det så att de bästa sagorna trots allt är de där allt inte är helt svart eller vitt... Där de onda har mänskliga drag och där de goda även har sina dåliga sidor. Gollum, Frodo, Aragorn. Sagor där ingen är perfekt och det finns två sidor av alla mynt. Sagor med gråskalor och stunder av tvivel. Precis som i verkligheten. För det kommer alltid att finnas olika vägar att gå, ingenting är någonsin helt svart eller vitt och det är omöjligt att vara hundra procent säker på vad som är rätt och vad som är fel. Ena stunden är vi starka och säkra. Nästa är vi svaga i tron och tvivlar på allt. 

En av mina favoritsagor är Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Kanske för att jag har ett behov av att tro på att det finns en äng, där De Snälla bor, dit De Elaka inte kan komma... Ett Nangijala. Ett Vattnadal. En plats där man kan fly verkligheten för en stund. En plast där man kan vila och få ro. Men också för att det är en saga om längtan. "...om längtan efter havet, alla längtar någonstans". Och om drömmar som besannas. 

Nog är sagor, precis som drömmar, ibland en sorts verklighetsflykt. Men jag tror på Buscaglias ord "Dagens dröm är morgondagens verklighet." Så ikväll fortsätter jag att hänge mig åt sagor och åt drömmar. Sannsagor eller verklighetsflykt? Vem vet? Inte jag. Vem vet? Inte du. Men jag kommer alltid att tro på sagor och på att allting löser sig till slut...