Taskig attityd?

Ser på Debatt i SVT och fastnar i diskussionen om coacher vs psykologer. Jag tror att det finns behov och utrymme för både coacher och psykologer, självhjälpsgrupper och självhjälpslitteratur. Sen finns det förstås både bra och dåliga coacher, psykologer och böcker. Jag går inte djupare in på just det, för det är inte den delen av debatten som intresserar mig mest.

Det jag istället fastnar för är när psykologen säger att ett vanligt råd från coacher är att ersätta sina negativa tankar med positiva, som någon sorts universallösning. Tänk positivt så kommer du att bli lycklig och allt att gå dig väl. Jan Bylund kallar det "Optimistsekten". Jag har tänkt en del på det och tycker många gånger att det som om vi lever i en positivitetskult. Vi matas och matas med föreställningen att allt beror på vår egen attityd. En positiv attityd är bra, en negativ attityd är dålig. Starta dagen med affirmationer och en positiv attityd så blir varje dag den bästa dagen i ditt liv! Allt är möjligt bara du tänker positivt! "If you can dream it, you can do it"! Bara du tänker positivt så löser sig allt! Inga yttre omständigheter räknas. Om det inte går dig väl i livet är det enbart ditt eget fel...

Ett exempel är när jag för en tid sedan, tillsammans med  flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade var på en föreläsning anordnad av Trygghetsrådet. Föreläsaren/optimistkonsulten frågade "tycker du att livet har behandlat dig väl?" och antydde redan innan han ställde frågan vad som var det "rätta" svaret. Hela salen stämde upp i ett samstämmigt rungande "JA!". Själv satt jag tyst och tänkte: "nej, faktiskt inte... inte alltid" och jag undrar om det verkligen bara var jag som kände så...  Men föreläsaren var tydlig med att om du svarar nej har du fel attityd. FEL, FEL, FEL. Optimistsekten. Jag önskar så här i efterhand att jag hade ställt mig upp och protesterat.

För det gör mig spyfärdig. Allt är inte möjligt bara jag tänker positivt. Jag vet att det inte är så. Ändå matas jag med den föreställningen så ofta att jag ibland tänker att kanske är det min taskiga attityd, min negativa inställning och min oförmåga att tänka positivt som gör att min kropp inte vill bära ett barn.  Kanske är det ingenting i min jobbsituation som har gjort mig sjuk - bara jag ändrar mitt eget sätt att tänka så blir det bra. Ja, blir du inte frisk från din cancer, har du svårt att få barn, har du blivit av med jobbet, är du hemlös  - det är bara ditt eget fel, det är bara din attityd som gör det.

Missförstå mig rätt. Jag tror på tankens kraft. Jag tror att vi i viss mån kan välja vilka tankar vi fokuserar på och att vi inte måste ta alla tankar på så stort allvar. Men, både positiva och negativa tankar måste få finnas. För det handlar inte bara om attityd och tankar och "hur du tar det". Ibland handlar det faktiskt också om "hur du har det". Yttre omständigheter spelar roll. Livet är inte rättvist. Att säga att det bara är ens eget fel kan få någon som mår dåligt att må ännu sämre.

Negativa tankar har blivit skamligt. Om du är det minsta kritisk har du fel inställning, fel attityd. Vågar du invända mot en idé eller ifrågasätta en förändring blir du automatiskt stämplad som bakåtsträvare, som förändringsmotståndare. Förändring är nödvändig, det vet ju alla. Bättre att sjösätta korkade beslut än att ifrågasätta. Så istället för att kritisera eller påtala riskerna så håller man tyst. För vem vill verka negativ och tråkig?

Men en tyst kultur är farlig och jag tror att en stor risk med positivitetskulten är att vi inte vågar prata om det som är negativt. Att vi inte vågar kritisera samhället. Att vi inte vågar prata om våra rädslor av rädsla för att uppfattas som negativa. Och jag tror till och med att det kan vara mer skadligt att inte prata om det som är svårt, än att vara med om det. Bara genom att öppna oss och vara sårbara och erkänna att livet är skit ibland, att det är orättvist, att det är för jävla svårt, så kan vi mötas, så kan vi gå vidare. För genom att prata (eller skriva) om det som är svårt, så blir det mindre svårt.

Det absolut värsta jag vet när jag är nere och försöker berätta om det som är svårt är att mötas av olika uttryck för positivitetskulten. När någon säger "ryck upp dig", "kom igen, tänk lite positivt bara så ska du se att det ordnar sig" eller "efter regn kommer solsken". Det får mig att känna mig sågad vid fotknölarna. Det får mig att känna att mina problem förringas och är för mig motsatsen till medkänsla. Syftet kanske är gott, men känslan blir ihålig.

Så, åt helvete med att alltid vara glad och positiv. Alla känslor måste vara tillåtna. Det positiva och det negativa måste få samexistera och vi måste kunna mötas även i det negativa.
 

Jag är optimist. Jag tror på pessimismens befriande inflytande.  ~ Stanislaw Jerzy Lec