Oh illusion, stark delusion

Kan vi verkligen alltid lita på våra sinnen? Jag har funderat en del på det och jag tror inte alltid att vi kan det. 

För ett par veckor sedan åkte jag med färjan till Öckerö. Jag var övertygad om att vi var på väg, tills jag några sekunder senare insåg att det var färjan bredvid som rörde sig. Mina sinnen hade lurat mig.

Jag hade också en period för ett par år sedan när jag fick för mig att de jag umgicks med tyckte att jag var konstig och egentligen inte ville umgås med mig. Överallt såg jag tecken på att det var så. Det var från början en svag känsla, men ju mer jag tänkte på den, desto mer såg jag det. Jag blev övertygad om att det var så och jag började själv ändra mitt eget beteende och istället för att fråga vad de skulle göra och om jag fick haka på, så drog jag mig undan (eftersom jag ju redan hade övertygat mig själv om att de inte ville ha med mig). Mina tankar om situationen påverkade mina känslor och de påverkade i sin tur mitt beteende. 

Anders Haglund skriver att "vi människor har en tendens att tro att vi registrerar verkligheten runt oss som en kamera, när sanningen är den att vi med våra begränsade sinnen gör den bästa gissning av vad som pågår som vi kan. Vi ser bara en viss våglängd av ljus, vi hör bara inom ett visst frekvensområde osv. Vi tar in det i vårt nervsystem och tänker om det. Först därefter får vi en känsla av ”verkligheten”. Vi upplever alltså inte verkligheten utan bara våra tankar om den. (...) Det innebär att allt du känner kommer från dig och de tankar du tänker." 

Han menar att det är därför vi reagerar så olika på saker. För att vi väljer olika tankar om det som händer. Exakt samma sak som stjälper någon, kan hjälpa någon annan. Jag gillar hans bild av alla våra tankar som en stor buffé, där det finns goda tankar, snälla tankar, elaka tankar, osäkra tankar, trångsynta tankar, konstiga tankar, jobbiga tankar osv, men där vi kan välja att bara "äta" de tankar vi gillar. 

Han gör en liknelse (åh, vad jag saknar syster Skräppans liknelser...) med gångbron i Lustiga Huset, där väggarna rör sig, men våra synintryck får oss att tro att det är bron som rör sig. Om vi blundar är det inga problem att gå över bron. På samma sätt menar han att vi ibland behöver blunda för de tankar vi för tillfället tar på allvar. Till exempel tankar om osäkerhet: "för det finns ingen som gör något bra från en känsla av osäkerhet. Vi tar inga bra beslut när vi är ur balans. Och i samma stund som vi ser igenom illusionen så visar sig din mentala bro vara precis så stabil som den alltid har varit."

Min situation är inte det minsta annorlunda idag än den var i förrgår, förra veckan eller knappt ens för ett par månader sedan. Men mina tankar om den och därigenom även mina känslor, är väldigt annorlunda ikväll jämfört med i förrgår kväll. Jag har skrivit ett långt inlägg om de här tankarna tidigare. Det var bra att jag blev påmind om det igen. Jag behöver nog påminna mig om då och då. Jag har blundat lite och nu är min mentala bro mer stabil igen, nu vet jag vilka tankar jag vill "äta".