För ett år sedan skrev jag "om ett år fyller jag 36, och då ska jag vara glad". Jag önskar att jag kunde säga att det var så. Jag önskar att det hade varit så enkelt att jag bara kunde bestämma mig för att vara det.
Under de fyra år jag var tillsammans med D kände jag mig glad, positiv och lycklig och mådde bra de allra flesta dagarna. Nu är jag är glad ibland, en liten, liten stund, någon dag emellanåt. Jag är också ledsen någon gång ibland, men inte särskilt ofta längre. De allra flesta dagarna, de allra flesta av dygnets timmar och minuter känner jag mig bara trött, besviken och likgiltig. Jag saknar inte den förtvivlan, vanmakt, ilska och smärta jag kände för ett år sedan, men jag saknar att känna något. Vad som helst. För numera känner jag ingenting. Jag känner mig avtrubbad. Likgiltig. "The opposite of love is not hate, it's indifference." (Buscaglia)
D fick mig inte bara att må bra och att känna mig glad och lycklig, han fick mig dessutom att vilja skärpa mig, att göra och vara mitt bästa och att bli en bättre människa. Varför ska jag skärpa mig nu? Förmodligen för min egen skull, för att kunna älska mig själv, jag vet... Men jag orkar inte. Den moroten funkar inte lika bra på mig tyvärr.
Nåja, jag hade åtminstone en lugnare och trevligare födelsedag i år än förra året. Åt en god hotellfrukost och läste tidningen i lugn och ro, hade en ganska lugn dag på jobbet, fick en flaska vin av kollegorna och mottog ett antal födelsedagshälsningar via mail och sms. En kille jag dejtade ett par gånger i somras mailade och grattade mig och uttryckte sin förvåning över att jag fortfarande är singel (han är dessvärre inte det). Det gjorde mig glad.
På tåget hem träffade jag en gammal bekant, en kompis till en kompis, som jag inte har sett på fem år. Sist jag träffade honom var jag nykär... Han hade också kärleksbekymmer och vi skrattade lite åt det tillsammans. Elchocker, var hans förslag för att få veliga, sveksamma män att inse sitt eget bästa. :)
När jag kom hem hade jag fått blommor av en beundrare (Han hade sett på dejtingsajten att jag fyllde år och letat reda på min adress på nätet. Lite för mycket, med tanke på att vi aldrig ens har träffats, men han är nog faktiskt bara snäll...). Hade också fått ett gottogram av Haikuharen. Innan jag öppnade blommor och choklad tänkte jag för en sekund att kanske, kanske är det D som har skickat något. Men, självklart inte... Han vågade ju inte köpa något till mig förra året, när vi fortfarande bodde ihop, för han tänkte mer på sin egen rädsla för att jag skulle bli arg på honom än på mina känslor. Så i år hörde han inte av sig alls. Men jag har ju sagt att han inte ska göra det, så... Men ändå kan jag inte låta bli att undra lite om han tänkte på mig. Suck...
Avslutade födelsedagen med en god middag hos mamma och fick förstås massor av pussar av Elsa.
Jag hoppas verkligen att ögonblicken av glädje ska bli fler när solen och värmen kommer tillbaka. Jag hoppas att likgiltigheten ska ge vika och lusten återvända.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hej vännen!
Det är inte lätt när ljuset inte kommer utan det bara är grått och kallt.
Jag tror det blir värre med åren det här med ljuset. När jag var yngre påverkades jag inte så mycket av att det var mörkt och jag fattade inte varför alla vuxna hela tiden tjatade om vädret. Nu förstår jag...
Ljuset kommer att komma tillbaka och då menar jag i dubbel bemärkelse för dig.
Likgiltig, tom och trött - dina känslor.
Ledsen, hjälplös men ändå hoppfull - mina känslor.
Du vet att du har oss, men vi kan bara hjälpa dig en bit, resten måste du klara själv och det är något som är jobbigt för alla som tycker så mycket om dig. Vi vill ju så gärna att du ska vara lycklig igen. Precis som du. Vi har ett gemensamt mål.
"Good things happen to good people"
Abrazos, abrazos, abrazos,
/E
Hej vi ses ikväll. Jag ska bara hitta också *ler*
Du skriver så fint om vad D fick dig att bli och vilja bli som människa och jag förstår att du saknar honom för detta och mycket mer. Jag vet också att du vet att han kanske inte mådde lika bra som du och att det inte är någons fel utan bara är så. Förfluten tid kan ingen ändra på men framtiden kan man faktiskt påverka. Jag hoppas att D mår bättre och är lycklig men jag ber oftare för dig och hoppas att din tomhet och likgiltighet snart går över. Vi ska nog hitta på något i kväll ... *stort leende*
Fina du,
Det du beskriver är på ett sätt helt normalt. Det låter som vad man kallar för en okomplicerad depression, och kanske inte ens svår. Du vet, depressioner utlöses av förluster och tar sig uttryck i att det känns meningslöst, tomhet, och en bubbla av inga känslor. Alla hamnar vi där, någon gång, om vi är vanliga kännande individer. Kära Pipperoni, du kommer att se ljuset i tunneln snart. Gör du det inte helt utan en coach som pekar ut riktningen åt dig, när du är redo,finns vägvisare för dig. Du är en för bra människa för att allt för länge gå i detta ensam. Jag ser fram emot att träffa dig snart!!!
Hej P!
Var länge sen jag skrev men du ska veta att jag läser din blogg fortfarande. Hoppas din födelsedag var ok och grattis i efterskott.
Kram Carro
Jag säger som Haren och som jag sagt förut. Din håglöshet och din "oförmåga" att känna lust inför saker låter som en depression. Glöm inte att ta hand om dig och glöm ionte att vi inte försöker fixa till ett benbrott hemma med hjälp av tjep.!
Skicka en kommentar