Nu är det 3 månader sedan D flyttade. Det känns oändligt mycket längre. Jag funderar över tiden. Det känns ofta som om den går allt för fort när man är lycklig och allt för långsamt när man mår dåligt. "Tiden går fort när förändringarna går fort och långsamt när förändringarna går långsamt", brukar det sägas. Jag tycker inte att det stämmer. För jag har nog aldrig förändrats så mycket under så kort tid som nu, och ändå känns det som om tiden går så förbannat långsamt...
Idag har jag haft Elsa i 4 veckor. Folk frågar mig om hon har växt? Jag vet inte. Jag ser henne varje dag. Hon utvecklas lite för varje dag som går. Som vi alla gör. Vissa saker behöver man avstånd till för att se.
4 veckor av nollkontakt. Eller, nästan nollkontakt, för i fredags kväll när jag skulle stänga av datorn blinkade ett "halloj" på chatten från D. Hur kan man sitta och stirra på ett "halloj" på skärmen i en halvtimme, hur kan hjärtat banka som på en skräckslagen mus av ett "halloj" från någon som är offline, vad betyder "halloj" efter fyra veckors tystnad? Hur kan ett litet jävla "halloj" sätta igång så mycket tankar?
Jag undrar hur han mår. Jag undrar om han är lycklig. På sätt och vis hoppas jag det. Jag hoppas att han känner att han gjorde rätt, att det var värt det och att han är lyckligare nu. Att han inte sårade mig i onödan. Men på sätt och vis så hoppas jag inte det. Vissa dagar vill jag att det ska göra lika ont i honom som i mig, att han ska blöda lika mycket. Jag vill att han ska förstå, men jag inser att han inte kan göra det, för han har aldrig älskat mig som jag älskade honom. Jag hoppas att han kommer att kunna förstå en dag.
Jag vill verkligen inte vara bitter. Men vissa dagar är det ofrånkomligt.
Samtidigt kan jag inte prata om honom utan att börja gråta, åtminstone inte med någon som kände oss tillsammans. Jag undrar om de såg något som inte jag såg. Då, tidigare, när de såg oss tillsammans. Han var med mig fast han inte egentligen ville och det får mig att känna mig dum. Kanske är det därför jag gråter.
Tidigare kände jag verkligen att det inte berodde på mig, eller på något som jag hade gjort eller inte gjort, att D lämnade mig. Det berodde på honom, på problem han bar med sig från sin uppväxt som gjorde att han inte mådde bra, inte kunde älska sig själv och därmed inte kunde älska mig. Problem som gjorde att han saknade tro på livslånga förhållanden, att han tvivlade på om han ville ha barn, att han inte vågade ta ansvar eller ta risker.
Men nu säger han att han tror att han vill ha barn, att han vill försöka leva med samma person resten av livet, att han vill börja om. Bara inte med mig. Det berodde inte alls på honom - det berodde på mig. Han vill ha något nytt och bättre. Han tyckte inte att det vi hade var tillräckligt bra, han tyckte inte att jag var tillräckligt bra. Det får mig att känna mig dum, misslyckad och värdelös. Varför kunde han inte älska mig? Varför var jag inte värd att älska?
Ok, ok, jag vet. Det är för att han inte gillar plommon. Det betyder inte att jag är ett dåligt plommon som inte är värt att älska. Men kunde han inte ha kommit på det tidigare? Var han tvungen att först plocka ner mig och ta ett bett och sedan slänga mig till marken?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Tror du har fel...
Tror inte alls att det är för att du är ett plommon.
Tror inte alls att det är dig det beror på faktiskt.
Tror däremot att jag vet vad det är... kanske.
Det tror jag för att jag antagligen är som D just nu på något sätt.
*kram*
/Feuerbach
Fåntratt. Jag vet inte hur man p något sätt beskriver en man som D, eller som min A. Jag upplever att jag blivit bestulen i det förflutna. Som att jag aldrig haft det jag trodde jag hade och tvingas omvärdera hela grunden för vad mitt liv var. 3,5 år har blivit till något jag inte känner igen som mitt liv. Och jag önskar att han bara låtit det vara...
Jag tror inte heller på D i det avseendet. jag tror visst på att vilja ha ett livslångt förhållande, barn osv- men itne på att det egentligen betyder inte med dig. Jag troratt han klarade inte av det med dig, för det är för svårt. Jag tror att han vill, men inte kan. jag tror inte att det har med dig att göra alls. Men jag vet precis hur du känner, jag har ju varit där. Är kanske delvis. fast idag börjar jag se min fd på ett annat sätt, han känns inte så fantastisk nu.
Du är klok, värdefull, lyckad!! Kom ihåg det! Du duger, du är bra som du är. Nu är du i sorg - det känns tungt, men du är fortfarande värdefull och bra även när du sörjer!
Kan du försiktigt närma dig varför inte D är/var bra för dig? Eller är det för svårt fortfarande? Älta på, skriv, gråt och prata tills du hittar nyckeln som gör att du kan börja bearbeta och så småningom släppa. Det funkar! Så småningom.
Kram från den tillika ältande ankan
Det där hade ordagrant kunnat vara skrivet av mig för några månader sen. Jag menar verkligen ordagrant.
Känner igen precis allting.
Precis som med din D hade mitt x P samma svårighet att älska när förälskelsen försvunnit. De VILL kunna, men kan inte. Bara för att han säger att han vill ha barn nu så vad är det som säger att det kommer funka med någon annan? Exakt, nej! När han är förälskad så tror han det och när han inte är förälskad så vill han det. Men att vilja eller tro och att kunna är två totalt olika saker.
Du kommer däremot att kunna älska någon lika mycket eller mer igen. Ja, mer eftersom du nu lärt dig så mycket om dig själv på den här resan. Du både vill och kan.
Många killar behöver känna ett motstånd och viss press på sig för att prestera sitt bästa och vilja driva en relation framåt.
Annars kan det lätt bli så att killen blir alltmer passiv och börjar ta tjejen för givet och inte vill något. Ganska vanligt förekommande säkert även åt motsatt håll.
Visst kan det finnas andra skäl också till att han valde att bryta t ex att han känner sig mycket sämre än dig eller är rädd för comitment i största allmänhet men obalans vad gäller under/överläge kan vara en anledning.
Men trist och omoget att inte kommunicera sina känslor med dig under tiden han kände vad han nu kände.
Jag är såå trött på den där "bullshiten" när man snackar så jättemycket om hur viktigt det är i relationen med ärlighet - och sedan när det väl gäller så är det inte ett skvatt värt. Jag relaterar en hel del med din situation angående just det där med ärligheten. Jag kände mig så lurad liksom eller kanske mest besviken, på mig själv för att jag lät mig luras. Hur kunde jag veta? Allt stämde ju så bra. Vi hade precis samma åsikter kring ärlighetens/kommunikationens otroligt viktiga betydelse. Jag kände en sådan lättnad i över att äntligen ha funnit den tryggheten jag behöver för att slappna av och släppa in någon på riktigt. Helt plötsligt slog det bara om och det blev dödstyst i stället. Ingen kommunikation knappt alls och den som lyckades sippra sig fram var långt ifrån ärlig. Allt var bara skitsnack. Klart att det finns skäl bakom allt men och osäkerhet och annat gör sitt till...men då kan man man åtminstone vara ärlig med att spela med öppna kort och inte ge sken av något som man inte anser sig beredd att kunna följa upp. Vi är ju för f-n vuxna människor. Åh, jag blir rätt upprörd i det här ämnet fortfarande för jag är fortfarande märkt av det och det stör mig. Det är något av ett mönster i mina relationer som upprepats ett antal gånger nu och det är hög tid att jag släpper "förväntningstanken". Försöker att bearbeta det och se till det stora som ligger bakom i stället. Av allt har vi något att lära om oss själva. Problemet är just att jag hade fått förväntningar och det ska jag se till att låta bli att ha i fortsättningen. Varför ska det bara vara så otroligt svårt att förvänta sig att en annan människa ska vara ärlig och rak mot en? Det kan väl inte vara så fasikens svårt tycker jag... Det handlar så mycket om respekt också anser jag. I en relation måste det finnas där för mig. Jag är så trött på de osäkra spelen. Klart jag också kan vara osäker i mångt och mycket, speciellt i relationer (särskilt i början innan man lärt känna varandra djupare) men det är ju mycket enklare om man säger saker till varandra ju. Det är ju delvis det relationen går ut på. Eller?
Hej fröken Pipperoni! Det är verkligen många som engagerar sig i din blogg. Hur länge kommer det att dröja innan du får sitta hela nätterna om du skall svara på alla kommentarer? Det är bra att formulera sig, att skriva av sig och att kommunicera via nätet, men låt det inte ersätta att se någon i ögonen - någon som du har förtroende för, någon som tittar tillbaka öppet, utan att censurera någon del av dig.
En sak som du sa i gårdagens svar fastnade jag för: att det kanske handlar om att D inte riktigt var ärlig mot sig själv. Min erfarenhet av nära relationer säger mig att viljan att vara ärlig och kommunicera dels ibland kan komma i konflikt med viljan att vara generös och storsint och inte ställa till oväsen för småsaker och dels kan försvåras avsevärt av att man inte riktigt har kontakt med sina egna känslor.
Men min tro är nog också att D kanske ännu inte förstått att kärlek på sikt inte kan bygga enbart på starka käslor utan också måste bygga på ett beslut om överlåtelse och en insikt att den perfekta reltaionen inte finns.
Detta blev långt men jag vill ändå säga en sak till eftersom det börjar kännas fel att leka kurragömma: Jag är någon du känner. Kan du gissa vem?
Hej vännen!
Oj, oj oj!
Denna helgen har det skrivits mycket av dig i din blogg men kommentarerna är minst lika intressanta!
Det finns de som engagerar sig och bryr sig om och som är dina "följeslagare" märker jag.
Men det har även tillkommit några nya som alla har sin personliga stil.
Alla verkar gilla att skriva och formulera sig i skrift och det är inte bara massa dravel som läggs in.
Hög standard skulle jag vilja kalla det! Inte bara dina texter som sagt, utan även dina "kommentatorer"!
Intressant och läsvärt!
Känner mig nästan benägen att "dra mig tillbaka" lite och lämna utrymme för dessa "vänner" - de har mycket att ge och du har mycket att ge dem!
Det värmer i mitt hjärta att du berör andra, du är en sådan fin människa och för mig kommer det alltid att vara ett privilegium att känna dig!
Och ur detta kommer det att på andra sidan komma ut en annan Pipperoni som faktiskt kommer att vara ännu bättre än innan, jag vet.
Abrazos, abrazos, abrazos
/E
P.S. - SUS - vem är du undrar även jag! D.S.
Feuerbach - Nej, kanske har det ingenting med plommon och bananer att göra. Om jag har rätt eller fel i mina tolkningar vet jag inte heller. De är just bara mina tolkningar och mina känslor. Kram.
Kantarellkisse - Ja, så känner jag också ibland. Det gör ont att tvingas omvärdera, men det är kanske nödvändigt.
Haren - Tack för en trevlig kväll, det är alltid skönt att prata med dig, både på bloggen och "på riktigt". Det leder till nya insikter.
Ankan - Ja, det är nog det jag delvis har börjat göra nu.
Miss J - Nej, tyvärr tror jag inte att D varken ville, trodde eller kunde. Men jag har både tro, hopp och vilja, så det så. :)
Killen - Jag tycker inte att man ska behöva sätta press, ställa krav eller ultimatum på sin älskade (oavsett om det är en man eller kvinna). Älskar man någon VILL man ju visa den personen omtanke och vara den bästa möjliga för den andra.
A peaceful warrior - Kort svar på långt inlägg - ja, ärlighet, respekt och kanske framför allt kommunikation är a och o.
Sus - Hm... Jag har nog hela tiden misstänkt att du skulle kunna vara någon jag känner. Dina inlägg har trots anonymiteten känts väldigt personliga och träffat rakt i hjärtat. Ferlin, Boye, Eggehorn och kloka ord får mig att tro att det kanske är den som en gång döpte mig till Pipperoni? Du har i alla fall rätt i att kommunikation via nätet aldrig kan ersätta att se någon i ögonen. Ikväll har jag i alla fall sett två av mina läsare i ögonen. :) Kram.
E - Ja, jag håller med. Det är "hög standard". Många kloka kommentarer. Men jag hoppas inte att du ska dra dig tillbaka, för dina ord betyder mycket för mig. Även om jag förstås hoppas att vi snart ska kunna prata lite oftare ansikte mot ansikte istället. Du är en av mina bästa vänner även i det verkliga livet. Abrazos.
Spam!
Skaparna av Guttaperka är efter moget övervägande tillbaka med två små bloggar på halvfart, en om döden och en om allt annat. Skaparna av Guttaperka har abstinensbesvär.
Skicka en kommentar