When the lord closes a door...

Idag har jag varit och hämtat en matta som jag beställde för flera veckor sedan. Det nya matbordet är redan på plats och arbetsrummet är fixat sedan länge. Så nu är alla hål som D lämnade efter sig fyllda. Utom det i hjärtat.

Jag älskar verkligen mitt lilla hus och önskar att jag kunde ta det med mig vart jag än flyttar, vart jag än tar vägen i livet. Vissa ställen känns aldrig som hemma hur mycket man än pysslar och fixar. Så har det varit med båda de lägenheter jag tidigare har bott i inne i Stockholm. Men i det här huset kände jag mig genast hemma direkt när jag satte tårna innanför tröskeln, trots att golvet är ganska kallt. Det har sina skavanker och sina nackdelar. Mössen som springer i väggarna på vintrarna, diverse andra konstiga husdjur som växlar med årstiderna, kylen som suckar och rister som ett gammalt trött spöke, vattnet som smakar kalk och gödsel, de sneda väggarna som knakar och knäpper när det blåser hårt, som det gör idag (vilket får Elsa att fara upp från sin säng med jämna mellanrum och skälla...). Men jag känner mig trygg här. Jag tar huset under armen och går.

För jag tror faktiskt att jag är på väg att gå... Jag har visserligen lovat mig själv att inte ta några drastiska beslut innan sommaren, men det är väl sommar nu...? Jag menade i och för sig att jag skulle fundera över semestern. Men jag börjar bli trött på att vänta, trött på att fundera, trött på att bida min tid, trött på att leva i ett vakuum. Jag vill kliva framåt. Det har jag velat länge. Jag ville göra det med D vid min sida och jag sörjer fortfarande att han finns där, men jag kan inte stå kvar här längre nu. Livet är för kort för det. Så, jag har satt in en annons om att jag vill hyra hus, stuga eller lägenhet max 5 mil från Göteborg från någon gång i höst. Med lite tur kanske jag kan hitta något minst lika fint som det här.

"When the lord closes a door, somewhere he opens a window."