Konferensen är avklarad. Det gick helt ok. Vi pratade om vilka ledord som ska gälla på vår avdelning. Ärlighet, öppenhet och rak kommunikation är det viktigaste, det var de flesta överens om. Det är viktigt även i ett förhållande anser jag. Jag trodde verkligen att D och jag hade det, men nu inser jag att det kanske inte var så.
Idag är en sämre dag igen. Solen skiner och alla grannarna har gäster. Det pratas, det slamras, det skrattas och grillandet förbereds för kvällen. Tomhet och saknad breder ut sig över mitt lilla hörn av gården. Jag har ingen lust att vara ensam. Jag har ingen lust att börja om. Jag saknar honom, inte någon. Jag vaknade på fel sida imorse. Drömde återigen att D var här. Han berättade att han hade flyttat ihop med en tjej, att de hade bott ihop i hans lägenhet i snart en månad nu. Jag undrade varför han inte hade talat om det redan från början? Varför han inte hade varit ärlig? Jag vaknade och kände mig besviken.
Jag trodde verkligen att vad som än hände skulle jag i alla fall alltid kunna lita på att D skulle vara ärlig mot mig. Det var det som gjorde att jag kände en sådan enorm tillit till honom. Jag visste att han inte mådde bra av att inte vara ärlig och jag litade verkligen på honom till hundra procent. Min fullständiga tillit är nog en orsak till att fallet blev så stort. Till att jag känner mig så sviken, så besviken. Och lite naiv, dum och godtrogen. För trots varningstecknen såg jag det aldrig komma, för jag trodde att han skulle vara ärlig och prata med mig. Därför kändes det som om allt gick så fort, därför blev det så oerhört chockartat. Därför är jag nog minst lika besviken på mig själv som på honom.
För nu inser jag att han inte var ärlig när det gällde vår relation. Han tvivlade och han höll tyst om det. Han var nog inte oärlig, men han var inte ärlig heller. Han sade inte att han älskade mig en enda gång det sista året, men han sade inte heller att han hade slutat älska mig, inte ens när jag frågade. Han rörde vid mig allt mer sällan, vi hade sex allt mer sällan, men han sade bara att han aldrig har haft särskilt stort behov av beröring. Han sade att han inte kände sig mogen för att skaffa barn, inte att han tvivlade på om han ville ha barn med mig. Han lade upp sin profil på en dejtingsite och skrev att han var singel. Han sade att det var för att få nya vänner och jag trodde honom, trots att han hade sparat ner en bild på en tjej i datorn. Så stark var min tillit. Så stark var min tro.
Jag har själv i en tidigare relation gått och funderat och tvivlat länge, innan jag bestämde mig för att avsluta den. Jag pratade med alla, utom med honom. Så skulle jag aldrig ha gjort idag, jag är en annan nu. Ärligare. Men skillnaden i den relationen var att det aldrig hade funnits någon ärlighet mellan oss ens i början, vi spelade ett spel i flera år och kunde aldrig kommunicera ärligt med varandra. Vi kunde inte prata om vår relation över huvud taget. Jag trodde att det var annorlunda med mig och D. Jag trodde att vi kunde prata om oss.
Jag tror att ett förhållande kan överleva det mesta, till och med otrohet, om bara viljan finns och förmågan att kommunicera och vara ärliga mot varandra.
Jag är besviken både på honom och på mig själv. Jag trodde mer om oss. Jag är besviken på mig själv för att jag inte var tydligare med mina tvivel över om han verkligen ville vara med mig, över om han verkligen trodde på oss. Jag tror att jag var ganska tydlig med att jag ville försöka tillbringa resten av livet med honom och bilda familj tillsammans. Men jag borde kanske ha varit ännu tydligare med vad jag ville. Jag ville inte "pressa" honom, jag ville att han själv skulle vilja, att han någon gång skulle vara den som föreslog, den som ville.
Jag förstår att han blev rädd för alla känslor som kom upp till ytan när vi började prata om framtiden. Han ville inte att vi skulle ”förstöra varandra”, men det tror jag inte att vi hade gjort. Jag tror att vi hade kunnat komma närmare varandra om vi hade varit ärligare. Om vi hade pratat mer och lyssnat mer. Jag är ledsen över att han inte kunde vara ärlig och tala om för mig hur han kände, vad det var han saknade, att han tvivlade. Jag är besviken över att han bara stängde av och slutade att kommunicera. Jag önskar att han hade kunnat känna samma tillit till mig som jag alltid har gjort till honom och till vårt förhållande.
Jag undrar fortfarande vad det var han saknade i vår relation och jag hoppas att han någon gång kan förklara det för mig.
"Oh, the miraculous energy that flows between two people who care enough to get beyond surfaces and games, who are willing to take the risks of being totally open, of listening, of responding with the whole heart. How much we can do for each other." Alex Noble
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Det som du skrivit ikväll i din blogg är nog det som träffat mig mest i hjärtat. Rakt av, som en pil som träffat mitt i. Det din text innehåller idag säger mer än fler berättelser om förhållanden gör tillsammans. Jag har svårt att tro att någon som läser detta kan låta bli att ställas inför frågor om hur ett förhållande kan vara. Pipperoni, du skriver så fantastiskt bra. Jag vet att du skriver rakt från hjärtat och du är en av mina absoluta favoritförfattare någonsin. Skillnaden melllan det du skriver och författare skriver är att ditt är verkligt. Du är helt fantastisk på att skriva om förhållanden. Fanns det ett pris jag kunde ge dig hade du fått det här och nu.
/ Carro
Precis som Carro skriver så blev jag också väldigt berörd av det du skrivit (det blir jag ofta). Jag börjar fundera över min egen situation och du ska veta att det du skriver ibland hjälper även mig en del i mina handlingar. Om fler hade denna syn på kärlek så är jag säker på att det skulle vara en bättre värld..
En STOR KRAM till dig, jag kommer och hälsar på er, snart!
Vad du har blivit sviken vännen! Inte undra på att du är ledsen. Att han lade upp sig på dejtingsiten var ju ett jäkla svek. Så GÖR man inte. Det vet du och de vet jag. Men vi vet samtidigt att det inte finns några "perfekta" förhållanden. Så var går gränsen? Man hoppas och kämpar på, väljer att tro på sin älskade och tolka det negativa man upptäcker med förmildrande rosafärgade glasögon.
Typ! Kram från en som inte heller har grillparty utan strax ska slöa bort lördagkvällen framför teven!
Stackars vännen, känner så mycket med dig. Det låter som ett sjukt tungt slag. Det enda jag kan hoppas på är att det är så tufft att det kanske hjälper dig att sluta tänka på D. Så kan det faktiskt vara ibland att ett hårt uppbrott är bättre än att någon är snäll.
Jag har haft en hemsk vecka på tusen sätt (utskäld på en lördag av min galna chef från Arlanda). Min ikväll fick jag iaf hångla.
En full och trött Björn skickar en kram.
"Hittat på MP..." låter ju kanske lite väl uppsökande, men visst... så skulle man faktiskt kunna säga iallafall.
=)
Vet du...
Om du skulle vilja prata? ... typ ses och prata, så säg till.
Du vet nog hur.
Ha en solig söndag.
*kram*
/F
Kära Emelie,
Jag kan bara hålla med om alla tidigare kommentarer att det du skriver berör så starkt. Det verkar som att du är inne i en tung fas just nu. Sorgen verkara vara sådan, den går i olika faser. Kanske kan det vara en tröst, att veta att det blir bättre igen. Jag ser framemot att träffas imorrn. Massor av kramar
Att känna sig ensam i hjärtat - vare sig man har människor omkring sig eller ej - är det svåraste som finns. Vi behöver känna att det åtminstone finns en person som man kan vara helt naken med utan att det är farligt. Men under vissa persioder finns det ingen sådan människa. Och om vi, som du, har fått lära oss från barnsben att vissa sidor i personligheten inte är godkända (vrede t ex) blir man lätt rädd för att blotta sig eftersom man då riskerar att bli icke godkänd. Jag tror att om man haft de erfarenheterna i barndomen - som jag också har - är man ömtålig och skyddar sig. Men man mår ju så bra av att känna tillit, av att känna att man kan säga "ja!" helt oreserverat till en annan människa. Jag förstår så väl att du känner dig dubbelt sviken när det visade sig att den du kände tillit till inte riktigt motsvarade ditt förtroende. Jag önskar så att jag kunde ta ditt hjärta i mina händer och hålla det försiktigt tills den goda beröringen läker det! Men jag vet inte om ord räcker. Jag tror nästan att man behöver också den fysiska beröringen för att bli helt tröstad - på djupet.
Vill också dela med mig av en dikt som jag hittat hos Ylva Eggehorn:
Stå stilla i smärtan
rotad i det som är ljus i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik
du alltid längtat efter att få höra.
Du visste inte att du var
en sång.
Kram från Sus
Att man inte ljuger, betyder inte att man är ärlig.
sköt om dig!
Jag känner igen mig för väl i dina tankegångar och funderingar. Det finns så många sidor efter en relation har gått förlorad, de flesta är dock baksidor. Tomheten och ensamheten är inte lätt att hantera, att känna att man inte orkar börja om känner jag också igen.
Jag känner till stor del exakt som dig när det gäller avsaknaden av tilliten och ärligheten. Att vara godtrogen och lite naiv hör kärleken till. Det ska vara båda parternas val att vilja leva i relationen och den gemensamma framtid som man har framför sig. Att kommunisera sina tvivel kan stärka en relation, berättar man ingenting går det heller inte att fixa.
Du beskriver dina känslor väldigt bra, det är svårt att inte beröras av dina ord och det är en gåva. Ta hand om den och vårda den.
Kram
Carro - Åh, tack. Även om jag mest skriver för att försöka få klarhet i mina egna tankar, så betyder kommentarer mycket. Så länge det jag skriver kan beröra och kanske till och med hjälpa någon annan så är det värt att fortsätta dela med mig av mina tankar och känslor, även om jag ibland kan känna mig trött på mig själv. Kram.
Sophie - Stor kram till dig med. Nu har Elsa fått sin spruta, så bara Molly är loppfri så är ni välkomna när ni vill. :)
Ankan - Nej, det finns inga perfekta förhållanden och inga perfekta människor. Men man måste välja att älska hela människan. Det som gör ont är väl att jag trodde så blint på honom och på oss och nu börjar inse att han aldrig gjorde det och att han faktiskt inte var ärlig mot mig. Men han var kanske inte ärlig mot sig själv heller.
Björn - Jag vet inte, det är nog snarare så att jag önskar att han inte hade försökt "vara snäll" utan sagt vad han tyckte och kände istället. Eftersom jag hela tiden har litat på hans ärlighet är det nog först nu jag börjar omvärdera det vi hade. Jag önskar att jag hade sluppit, jag önskar att han hade varit ärlig.
F - Det ska jag absolut fundera på, nya möten är ju alltid spännande. :)
Haren - Ja, det har varit lättare ett tag, men nu är det tyngre igen. Suck.
Sus - Dina ord räcker väldigt långt. Tack. Jag tror att behovet att bli sedd och att bli berörd är bland de största mänskliga behoven hos oss alla. Kanske är det dock bättre att vara ensam och inte bli sedd än att vara tillsammans med någon och inte känna sig sedd.
Smul - Sant.
Separerad - Nej, berättar man ingenting går det inte att fixa. Jag känner igen mig väldigt mycket i många av dina tankegångar också. Kram.
Hej lilla söta du! det var av en slump jag kom in på din sida..letade efter en grej till skolan..om trygghet hos elever..ja å så fick jag upp din sida..blev helt fast..jag bara..va faan..det där låter som jag skulle skrivit det du har skrivit...jag har precis avslutat ett förhållande med en kille som jag trodde var min big love..men har haft en känsla i min mage i ett halvår nu att något var fel..jag har gråtit å gråtit men utan att veta åt vad... har pratat med killen hur många gånger som helst..men har aldrig fått nåt riktigt svar..känner igen mig så himla mycket så det är helt sjukt..att killen hittar på o bortförklarar..t.ex.varför beröringar inte längre är viktigt..slutar höra av sig..m.m.ojj jag hade kunnat skriva såå mycket om det här att jag vet faktiskt hur du känner dig...men det kom en dag då jag tog steget o gjorde slut..för han inte vågade..fick ingen vidare reaktion..och det är som du skriver..man vill ju veta vad det var som inte var bra..men kommer aldrig få veta..och det kanske är lika bra..i don`t know???? men du vet,min klump i magen försvann..å allt kändes så jävla mycke bättre..å tänk såhär det finns ingen människa som är värd att man själv ska må dåligt..dom älskar nog tyvärr inte sig själva..o kommer aldrig få nåt för hållande att funka..de där boysen är så himla manipulativa så d e äckligt..tänk såhär tjejen..det finns en annan därute..kanske inte nu men snart..å då jävlar kommer du känna att Ojj! det är ju det här som är riktig kärlek! jag lovar dig! Ta tillvara på ditt liv det kommer inte i repris! lev nu å var glad..livet är härligt! gör något du alltid drömt om å låt inte nån stolle förstöra det! Kram C
Skicka en kommentar