tisdag 5 juni 2007

Besök av D:s bästa vän

Idag fick jag en snabbvisit av D:s bästa vän och hans flickvän. De var på väg hem till hennes familj över nationaldagen och föräldrarna väntade med grillen tänd, så de stannade inte så länge. De ville bara hälsa på Elsa.

De var sig lika. Och jag saknar dem. Vi semestrade tillsammans förra sommaren och jag hade hoppats att vi skulle göra det den här sommaren med. Det är trist att man alltid förlorar vänner i en separation. Hans, hennes, mina, vems? Man förlorar vänner, minnen och drömmar.

Det enda jag kunde prata om var Elsa. Jag kände mig avundsjuk på dem. Jag vill också höra ihop. Jag vill också åka hem till föräldrar och grilla. Trött nu. Läggdags. Imorgon kommer mina föräldrar på besök. Men här är hon i alla fall med polarna i gröngräset, Elsa:


10 kommentarer:

frida fröberg sa...

Ja, jag vet inte förlusten av minnena är värst eller drömmarna? Kanske drömmarna. Fast samtidigt kommer de ju att ersättas av nya drömmar så småningom. Men att släppa dem gör nästan mer ont än att göra slut. På något sätt har ju den som tillfogat så mycket smärta inte varit bra, ändå. Ändå. Men samtidigt finns drömmarna där. Och minnena av det som var. Det är det man vill tillbaka till. Att släppa dem, då har man själv gjort slut kanske?

Ankan sa...

Det tar tid att bygga upp sitt nätverk igen baserat på ensamhet istället för tvåsamhet. Håller på själv. Är glad för de få nära och kära som finns kvar efter alla år av inbundenhet till följd av makens ständiga kriser. Hoppas så småningom få nya vänner och bekanta. Men det tar som sagt tid. Hoppas du får en bra dag med dina föräldrar och Elsa.
Kram

Sus sa...

Din förmodan var riktig. Sus skulle kunna bytas till Sis eller Sys. Fröken Päronkvist kallade jag dig också en gång i tiden. Har litet bråttom idag eftersom jag skall ge mig ut på min vanliga pendlarresa så jag skriver mer en annan gång. Hälsa mapa om de är kvar när du läser detta.
Sus

Anonym sa...

Hej vännen!

Jag hade rätt om sus!

Mina föräldrar kommer också hit om en stund...

H och jag (D är i Tyskland hela veckan) hissade i alla fall flaggan prick åtta i morse och slog grannen nedanför IGEN! Ha ha det har börjat bli en liten tävling vem som hissar först när det är flaggdag! Livets små spel och mysterier som förgyller vår vardag, eller?

Är trött, får inte mycket tid över till mig själv när D är borta så mycket...

Vad gäller vänner från tidigare förhållanden, håller jag med.
Vissa försvinner och det är synd och vissa fortsätter att följa med. Därför blir det avsked och avslut inte bara med en person när det tar slut utan flera...

Inte långt kvar tills vi ses och då ska du få en stor härlig kram!

Abrazos,
/E

"A Peaceful Warrior" sa...

Haha, det skulle vara skoj att låta Ronja och Elsa få träffas och leka lite... =)

Anonym sa...

Kanske dags att komma över detta nu va? Det finns faktiskt betydligt värre saker i livet än att bli övergiven av en karl.

frida fröberg sa...

den där sista kommentaren är en sådan vi skrattar år när vi ses, fniss, fniss. Fast seriously, om du inte har ngt annat att göra än att lämna knäppa kommentarer efter dig så läs andra bloggar, snälla du.

Anonym sa...

Träffade själv en av min ex bästa kompisar igår och det känna avig men ändå skönt på något sätt. Att förlora vänner är jobbigt man förlorar halva umgänget på en gång. Drömmar och planeringar om gemensam framtid tar tid att bearbeta. Livet innehåller många mysterier och spännande möten, det gäller om att bli redo för dem igen.
Kram

Miss J sa...

Hej=)
Jag tänkte skriva ungefär detsamma som ankan, man får ta tid på sig som singel att hitta sin nya tillhörighet. Fråga de som varit singlar i flera år så får du höra att de ser sina vänner som sin familj. Dessutom har du världens gulligaste hund. Hoppas er helg blir fin och solig. (angående den anonyma kommenteraren: Jag brukade kolla Ps adress på eniro, zooma in hans hus och sen stirra på det medan jag grät floder. Man gör såna saker när man sörjer och det är ingen annans buissnes! Sorgen är privat!)

Pipperoni sa...

Haren - Jag vet inte heller vilket som är värst. Det är nog som du säger att man det handlar om att försöka släppa både minnen och drömmar och hitta nya drömmar...

Ankan - Vi hade inte så många gemensamma vänner, men det räcker att förlora de få vi hade. Människor är ju inte utbytbara. Kram.

Sus - Misstänkte det. :) Emilia Pipperoni Päronkvist, vad var det fjärde...? Har för mig att det var ytterligare ett namn?

E - Ja, små, små saker som med flaggan kan verkligen förgylla tillvaron. :)

A peaceful warrior - Absolut, de är nog lagom storlek för varandra.

Anonym - Visst finns det värre saker, det gör det alltid, men det gör inte min sorg mindre verklig. För mig är det en stor förlust. Jag undrar om du hade sagt likadant till någon vars sambo hade dött...? Överhuvudtaget tycker jag att det är rätt märkligt när någon helt anonymt tycker sig ha rätt att tala om för mig hur jag ska känna och när jag ska sluta sörja...

Haren - Ja, forgive and forget.

Separerad - Jag kan bara hålla med.

Miss J - Ja, Elsa är min nya helt egna familj och hon ger mig mycket glädje. :) I övrigt håller jag med helt och hållet när det gäller sorgen. Kram.