Om bloggande, kommunikation och anonymitet

Solsken, föräldrabesök och något att fundera på ledde till några dagars bloggpaus. Jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på varför jag känner som jag gör och jag vet inte hur jag ska formulera mig, men jag gör ett försök, med risk för att det blir ett långt inlägg.

Bloggandet har hjälpt mig oerhört mycket. När jag tidigare i livet har skrivit dagbok har jag mest skrivit om vad som har hänt och hur jag känner mig. Bloggandet har hjälpt mig att även försöka förstå varför jag känner som jag gör och vad jag kan lära mig av det. Det är också underbart att det finns en massa fullkomliga främlingar (vissa är förstås inte det längre) som bryr sig om, tar sig tid att lyssna på mig och dela med sig av sina egna erfarenheter. Det har varit en stor tröst och det ger mig hopp.

Jag funderade inte så mycket över anonymitet i början. Jag ville inte skylta med mitt riktiga namn eller med mitt ansikte, mest för att skydda D och för att inte behöva censurera mina inlägg av hänsyn till andra. Jag tror visserligen inte att jag hade behövt göra det ändå. En klok person på jobbet brukar säga: "det du har att säga om någon, ska du också kunna säga till den personen". Det är en bra regel tycker jag. Haikuharen har tidigare skrivit ett inlägg om anonymitet och A peaceful warrior skrev en lång kommentar. Jag känner nog ungefär som han gör, att jag kan stå för allt jag skriver på bloggen. Det är mina tankar, mina funderingar, en del av den jag är. Men det är också bara en del.

Jag skickade på ett tidigt stadium länken till min blogg till ett fåtal vänner som jag litar på och känner att jag kan vara mig själv med. Jag har själv bjudit in dem och det känns ok att de läser. Vill de inte läsa är det också ok. Det känns som vanligt när vi träffas. En av vännerna, "den lilla elaka", har stöttat mig mycket via bloggen och jag tror att mitt bloggande faktiskt har gjort att vi har fått en tätare kontakt.

Jag har också träffat några av de som jag har lärt känna via bloggvärlden i verkliga livet. En av dem är Haikuharen. Det är skönt att umgås med någon som är i en liknande situation och som vet hur man känner sig. Att hon har delat en del av mina tankar och delat med sig av sina gör att det känns som vi känner varandra ganska bra, även om vi bara har träffats en handfull gånger. Det känns tryggt och det känns som en bra plattform att bygga vidare på.

Jag har vetat en tid att åtminstone tre av mina systrar har läst min blogg. Jag vet inte alls hur vi kom in på det eller varför jag berättade, men i påskas talade jag om för familjen att jag har en blogg. Jag har fått mitt nick, Pipperoni, av min äldsta syster, så jag borde ha kunnat räkna ut att de skulle hitta den ganska enkelt om de försökte. Men jag tror inte att det var därför jag berättade och jag blev faktiskt lite ställd när den första systern berättade att hon läste. Men hon sade att det hade gjort att hon förstod mig bättre, så det kändes ändå okej. När nästa syster sade att hon läste ibland, sade hon att det kändes bra att få lite livstecken från mig via bloggen. Min tredje syster har kommenterat på bloggen och det märks att hon känner mig. Jag är glad över hennes kommentarer.

Men nu har jag fått reda på att även mamma har läst och det känns plötsligt inte lika okej. Jag har svårt att sätta fingret på exakt varför. Jag kan förstå att det känns bra för henne att läsa och få en daglig uppdatering på mitt liv. Att det kanske gör att hon oroar sig mindre. Men kanske är det just för att jag inte vill att hon ska oroa sig som jag inte vill att hon ska läsa. Hon sade att hon hade förstått av min blogg att jag var ledsen. Ja, jag är fortfarande ledsen ibland och jag skriver nog oftare när jag är ledsen. Men jag vill själv tala om det för henne, om jag vill att hon ska veta det.

Haikuharen berättade att hon hade hittat sin systers blogg, men att hon själv hade valt att inte läsa, för det kändes konstigt att läsa saker där om sin systers känslor som hon inte hade talat om för henne i verkliga livet. Det kändes som om hon tjuvlyssnade och hon ville hellre höra det direkt från sin syster, om hennes syster ville tala om det.

Mamma sade också att hon vill vara min vän. Jag tror att det är lätt att förledas att tro att man är någons vän och känner en person för att man läser deras blogg. Men det är som att tro att man känner en författare för att man har läst hans böcker, en skådespelare för att man sett hennes filmer, en kändis för att man sett honom på TV. Vänskap, liksom andra relationer, kräver tvåvägskommunikation.

Jag har aldrig haft en sådan relation till min mamma att jag har berättat allt för henne. Jag är öppnare och berättar mer för henne nu än jag gjorde förr. Men jag vill själv välja vad jag delar med min mamma. Jag funderade ett tag på att sluta blogga eller byta adress, men det vill jag inte egentligen. Så tills vidare vill jag nog be dig att inte läsa, mamma. Jag lovar att försöka att höra av mig oftare istället och berätta vad som händer och hur jag mår. Jag hoppas att det är okej.

Som min syster sade - bloggandet kan inte ersätta att se någon i ögonen. Att bara läsa någons blogg är inte att ha en relation med den personen, även om det kan kännas så. Det är nog något för alla att tänka på.