Idag har varit en trött dag, men jag mår ganska bra. Kanske har tröttheten att göra med att jag är på väg att släppa taget. Jag har sovit mycket och jag har drömt om D.
I en dröm är vi i hans lägenhet för att prata. Jag frågar honom saker, men hans mobil ringer hela tiden. Han svarar, håller för mikrofonen och mimar åt mig att vara tyst. Han vill inte att den han pratar med ska veta att jag är där. Efter en stunds samtal lägger han på och jag försöker att återuppta konversationen. Men det ringer igen och vi blir hela tiden avbrutna.
I en annan dröm står han med ryggen mot mig, bortvänd, på väg bort från mig. Han svarar undvikande när jag pratar med honom och svarar på helt andra saker än det jag frågar om. Jag frågar vad som hände med oss, han pratar om sitt jobb. Jag frågar vad han söker, han pratar om bilar och dataspel. Han är hela tiden på väg bort från mig och han ser mig inte i ögonen trots att jag försöker att prata med honom.
Drömmarna visar nog ganska bra vad jag känner för D just nu. Vi har inte haft någon kontakt alls på 6 veckor. Det känns sorgligt och lite futtigt.
Jag önskar att han åtminstone ville försöka förklara för mig hur han känner. Försöka förklara vad det i hans ögon var som gick fel, vad det var han saknade, vad det är han söker. Jag har stått här så länge med bara mina egna tolkningar, famlande i blindo. Jag läste någonstans att "Tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen. Man blir totalt nedtryckt och drivs djupare och djupare in i sin egen skuld. Rösterna inom en anklagar mycket hårdare än vad röster utifrån någonsin skulle kunna göra." Så har det ofta känts.
Men han kanske inte kan förklara. Han kanske inte vet själv. Men jag önskar ändå att han åtminstone ville se mig i ögonen och säga "jag är ledsen". Kanske kan han inte det heller. Kanske är det för tidigt än. Kanske vill han inte. Kanske spelar det ingen roll längre. Jag tror att jag har förlåtit både honom och mig själv.
Jag kan fortfarande ibland känna mig dum för att jag trodde så blint på oss trots att han redan från början gjorde klart att han inte trodde på att vara tillsammans med samma person livet ut. Vill man inte ens tro det, tror jag att det är dömt att misslyckas. Men jag trodde förstås att det var annorlunda med mig - jag var ju kvinnan i hans liv, kvinnan som han ville skaffa "hela kitet" med, kvinnan som fick honom att i alla fall överväga att skaffa barn trots att han tidigare varit säker på att han inte ville ha några. Jag trodde att min tro, min vilja och min kärlek skulle räcka. Nu förstår jag att den aldrig skulle ha gjort det.
Men jag känner inte att jag kunde agerat annorlunda än jag gjorde. Det enda jag ångrar är att jag inte slösade mer med min kärlek på honom medan jag hade honom. Jag ångrar att jag lät mig påverkas av att han allt mer sällan sade att han älskade mig, att han allt mer sällan spontant rörde vid mig, att hans gulliga mail och sms slutade komma. Jag önskar att jag ändå hade fortsatt att ge av mig själv och ännu tydligare hade visat honom att jag älskade honom. För det som är så underbart med kärlek är ju att det spelar ingen roll hur mycket man ger så har man ändå lika mycket kvar.
Kärlek. Kram. Godnatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej vännen!
Nu har jag i alla fall äntligen registrerat mitt alias...
Jag förstår vad du menar. Tystanden är jobbig och man drar sina egna slutsatser när man sitter där ensam.
Du har inte gjort något fel och det tror jag att du innerst inne vet.
Du har mycket att ge och jag vet att du kommer att hitta någon att ge din kärlek till. Någon som vill ta emot den och ge dig lika mycket tillbaka.
Du ger mig mycket genom dina texter och jag hoppas att jag kanske ger dig lite tillbaka med mina kommentarer.
Jag hoppas att du i ditt hjärta känner att det finns många som verkligen bryr sig om dig och älskar dig och som finns här för dig alltid, även när det är jobbigt.
När du ser tillbaka på denna tiden med distans kommer du att inse att allt har en mening, även om man inte tror det när man är mitt upp i.
Jag ser redan nu tendenser som kommer att föra dig vidare i livet. Detta kan vi prata om när vi träffas.
Du är en person som man bara kan säga gott om och som berör andra.
Du är en underbar person, och det har jag alltid tyckt, och för mig kommer det alltid att vara en ära att känna dig.
Och för att kunna känna sann glädje och lycka tror jag att man någon gång måste ha mått riktigt dåligt.
Och jag upprepar: "Good things happen to good people"
Abrazos,
/E
Hej!
jag kan inte uttrycka hur sorgligt jag tycker det är att inte kommunicera kring varför ett långt förhållande tagit slut. Det är oförståeligt och egentligen oacceptabelt. Men eftersom jag utgår ifrån att du inte gjorde ett dåligt val av man, tänker jag att han måste må väldigt dåligt. För det är ett sådant svek. Inte bara att lämna förhållandet, men ffa att lämna utan ord, utan förklaring. Det är nästan ett större svek. För att göra det sviker man sig själv. Varför?
Skicka en kommentar