Tillbaka i Stockholm igen. Tillfällig dipp. Åter i vänteläge.
Väntar på att det ska sluta regna.
Väntar på semestern.
Väntar på budgivning.
Väntar på att hitta bostad.
Väntar på flytten till Göteborg.
Väntar på att kunna sätta igång med allt det praktiska.
Väntar på omstart.
Jag vill inte vänta längre. Jag har väntat länge nog. Jag brukade vara en oerhört tålmodig person. Förmodligen för tålmodig. Men det är jag inte längre. Jag är otålig. Jag vill vara på väg. Framåt. Jag orkar inte vänta på män som inte älskar mig. Jag orkar inte vänta på män som inte hör av sig. Hur trevliga och mysiga de än verkar vara (ja, jag har hört av mig, flera gånger). Livet är för kort för att vänta. Idag åt jag lunch med en man som hör av sig. Det var trevligt. Men han bor tyvärr i "fel" stad.
Att jag har fått nackspärr gör inte mitt humör bättre. Rejäl nackspärr. Bäddsoffan hos föräldrarna? Jag avskyr verkligen att inte kunna röra mig ordentligt. Jag hade kommit igång med träningen och hade tänkt köra lite med hantlarna här hemma. Att inte vara på topp fysiskt påverkar verkligen mitt humör negativt.
Att ha hälsan är nog det viktigaste av allt. Är man inte frisk är det svårt att fokusera på något annat. D blev sjuk sommaren 2005 och var sjuk i nästan ett års tid. Det var inget livshotande, men nog så jobbigt och påfrestande och det enda han kunde fokusera på var att bli frisk. Vänteläge.
Jag beundrar verkligen de som lever med kronisk värk. Att ha nackspärr ett par dagar får mig att tänka. Att tänka på dem. Min syster Skräppan är en av dem och jag hör aldrig ett ord av klagan från henne. Det beundrar jag verkligen henne för. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara lika tapper, tålmodig och positiv.
I veckan gick en kollega från kontoret i Göteborg bort i cancer, 22 år gammal. Jag kände honom inte väl, men jag minns att vi åt lunch tillsammans ungefär vid den här tiden förra året och han var full av entusiasm och planer inför allt han skulle göra under sommaren. Jag träffade honom som hastigast förra veckan, bara ett par dagar innan han gick bort. Han hade kvar sin humor och vi skrattade med honom.
Det är nog som Buscaglia säger att döden lär oss tidens värde. Döden lär oss att det finns en gräns. Buscaglia brukade ge sina elever en uppgift: "Om ni bara hade fem dagar kvar att leva, hur skulle ni då tillbringa dem? Och med vem?" Han sade att svaren ofta var så enkla och han brukade fråga sina elever "varför gör ni inte det här nu!"
Så, kära bloggläsare, om ni bara hade fem dagar kvar att leva, hur skulle ni då tillbringa dem? Och med vem?
Så sent som för bara ett par veckor sedan hade jag utan tvekan svarat: med D. Nu är jag inte så säker längre. Idag säger jag: med familjen. Jag tror att det betyder att jag har accepterat och är på väg vidare, utan honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Hej kära syster. Åh vad vi tänker lika just nu. Tålamodet tryter , FRAMÅT!! Jag har ju som du vet någon jag lite hoppas på att få en relatoin med men jag har varit tålmodig så himla länge så nu börjar tålamodet tryta. Jag mailade idag, bära eller brista. Om han inte hör av sig väldigt snart måste jag nog försöka sudda ut honom ur mina tankar för att orka.
Så till nackspärren. Mitt tips är att du genast tar dig till ridsportaffären och köper ett alkoholbaserat hästlinement. Ta på det två ggr per dag för att kyla ner muskelinflammationen. Om du inte kan få tag på det ikväll så ta en kylklamp, lind ain den i en handduk och kyl ner muskeln. Du kan gärna ta en Ibumetin/Ipren eller liknande två ggr per dag samtidigt. Det gäller att inte låta smärtan sätta sig. Syster har talat, ugh!
Så till ämne nr tre. Med 5 dagar kvar att leva, det var lite klurigare. Jag tror att jag skulle vara mest med mina barn, jag skulle tillbringa en hel del tid i stillheten i kyrkan, jag skulle vara med min bästa vän Linnea en stund och jag skulle vara med mina systrar. Så tror jag just nu men eftersom jag har arbetat så mycket med döende patienter så vet jag att man de sista dagarna av sitt liv oftast inte orkar med så mycket kontakt. man går mer och mer in i sig själv. Så jag tror nog att stillheten och gudsnärvaron är det som jag skulle orka med det allra sista. Men som sagt, detta är ren spekulation. Vem vet innan man är där?
Jag håller tummarna för dig med bostad. Hör av dig så fort du vet något. Kram från K
Pipperoni: bra tips på övning. Jag håller med, jag väljer familjen. Glad för det. Kram
Mycket tankar som vanligt Pipperoni. Bra att du har energi och börjar bli otålig! Det låter som ett steg i rätt riktning. Hoppas syrrans råd för att lindra nackspärren hjälper.
Hmm, femdagarstestet ska jag fundera mera på. Spontant blir det barnen och familjen. Men frågan är vem som ingår i min familj?! Ingår även Maken/Exet? *tänker så det knakar*
Hola mi querida amiga:
Inte roligt när ens liv är "on hold" och det inte finns mycket mer man kan göra än att vänta...
Med fem (5) dagar kvar att leva skulle jag ha en fest för alla mina vänner med god mat, gott vin och bra musik!
Sedan hade jag varit med min familj och gjort det vi tycker om mest att göra: att bara umgås och mysa som familj som vi brukar göra på vårt "fredagsmys". Det hade jag velat uppleva en sista gång.
Jag har redan valt ut två dikter som jag skulle vilja att någon valde mellan att ha i min dödsannons och jag vet musiken som skulle spelas i kyrkan; Frank Sinatras Fly me to the moon och Bo Kaspers Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö. Bo Kaspers som du för övrigt introducerade mig för, jag hade aldrig lyssnat på dem innan du spelade dem för mig.
Jag vill inte ha en grav, jag vill inte att någon ska känna sig tvingad att åka dit och fixa med det. Jag hoppas att de som överlever mig kan minnas mig i sina hjärtan och inte behöver en plats att åka till för att göra det.
Konstigt att man/jag redan tänkt på sådana saker, jag är ju inte sjuk. Men jag tror det blev annorlunda när jag fick barn. Det går inte en dag utan att jag säger att jag älskar min son, för man vet aldrig, livet har/ger inga garantier...
Snart är du här igen och då får det allt bli lite vin och dans - vad sägs?
Un fuerte abrazo,
/E
P.S. - Nackspärren: Varmt/kallt det som känns som om det stimulerar cirkulationen och påskyndar läkningen är bra. Om det inte ger sig denna veckan hade jag rekommenderat dig att gå till en naprapat (säger sjukgymnasten ha ha). D.S.
Hej "söstra mi". Lämnade ett medelande på din mobiltelefon på midsommar. Jag hoppas att du hade det bra. Jag har massor av frågor och vill prata med dig ... är så nyfiken på så mycket. Kram.
Med fem dagar kvar att leva skulle jag som E ha en fest för mina vänner. Vara med Linnéa så mycket som hon skull tillåta *ler* samt vara med familjen. Troligen ransaka mitt inre några timmar och ringa några viktiga samtal.
Jobbig fråga eller snarare jobbigt svar. Familjen är definitivt de jag skulle spendera tid med. Sedan funderar jag på om jag skulle vilja ha något slags avskedskavalkad med mina närmaste kompisar. Men det skulle nog bli sorgligt med så många avsked.
Och så till det jobbigaste. Jag skulle definitivt vilja spendera tid med den som inte ens orkar prata med mig idag, S. Hon skulle självklart komma då men jag skulle å andra sidan veta varför hon var där. Sanningen är att jag skulle dö som en bitter man om jag dog idag. Så det är tur att jag inte är dödssjuk. Här finns tid att ändra på saker och ting och träffa nya människor som kan ta avsked från mig om ska vi säga 50 år.
Hmm, intressant fråga moster!
Men ganska lätt val faktiskt: jag skulle vara med J och med mina syskon. Inte göra ngt speciellt tror jag, bara umgås! Men vi får väl hoppas att man aldrig behöver stå inför det valet! Allra helst vill jag ju inte veta vilka 5 dagar som är mina sista... usch vilken press!!
Önskar lycka till med lgh/husletandet!
Kram
Hej!
Jag brukar tänka och säga det då och då. Vad skulle jag göra ?
Jag skulle beroende på hur orken var, samla alla nära och kära och ha en stor bjudning. Sen skulle jag vilja åka ut till några av mina favoritplatser här i världen och bara njuta av de storslagna vyerna. Sen skulle jag stoppa i mig en del choklad oxå.
Sen vet jag inte...
jo jag skulle sälja allt jag hade och donera till cancerfonden eller ngt liknande.
Kram och trevlig helg,
Kram Carro
Gå genast till en naprapat. Han botar dig direkt och sedan är det över. Jag får nackspärr med jämna mellanrum och vet att det funkar. Han har lärt mig att jag ska stretcha fast att det gör ont så ibland kan jag "mota olle i grind".
I övrigt: FAMILJEN och havet om jag orkade.
Skräppan - Ja, jag har inte heller något tålamod... Nackspärren försvann av sig själv. Det var nog bäddsoffan. Och när det gäller fem dagar, så, som sagt, vem vet innan man är där, men det skadar nog inte att tänka på det ibland. Kram.
Haren - Hm, ja. Det är en rätt stor förändring, för bara några veckor sedan hade jag fortfarande sagt D, trots att han lämnat mig... Kram.
Ankan - Ja, vem ingår i familjen?
Den lilla elaka - Fest för vännerna låter som en bra idé. Jag tror inte att det är knäppt att tänka på hur man vill ha det innan, det är bara sunt. Särskilt om man har familj... Ser fram emot att svänga de lurviga. :)
Bossaneto - Skulle du ringa mig? :) Hoppas det. Kram.
Björn - Tack för senast. Så kände jag också, länge. Men jag tror faktiskt inte att jag gör det längre. Jag skulle inte vilja slösa mina sista dagar på någon som inte verkligen ville tillbringa dem med mig... Kram.
Lilla J - Nej, det är väl tur att vi inte vet det kanske... Kram.
Carro - Mer choklad! Kram.
Lotta - Den gick över av sig själv. Mmm, havet är bra. Kram.
Skicka en kommentar