Min största rädsla

Jag är sjuk. Lite febrig, svullna lymfkörtlar, huvudvärk, ont i halsen och väldigt trött. En helt vanlig lite-värre-än-vanligt-förkylning. Igår sov jag större delen av dagen. Idag har jag jobbat, men hemifrån soffan. Dumt att gå till jobbet och smitta ner alla andra i onödan. Jag grämer mig förstås lite över att jag missar druvkursen och provsmakningen av Pinot Gris ikväll och är lite sur för att jag inte kan träna. Men det är ändå helt okej att vara förkyld - för jag har faktiskt inte varit det på nästan ett helt år och det gör mig enormt glad och lättad.

För under förra året, 2010, var jag förkyld 8 gånger på 12 månader och det var inte roligt. Det sabbade min Göteborgsvarvsträning och var allmänt trist och kasst. Jag var till och med hos läkaren på utredning och gjorde lungröntgen och diverse andra prover och tester. Han konstaterade att jag har kvalsterallergi, men jag har varit för snål för att köpa de föreslagna kvalsterskydden och har väl egentligen inte ändrat på något, förutom att jag nu är ännu noggrannare med att byta lakan varje vecka. Så jag är glad, för det är nästan ett år sedan jag var förkyld!

Mitt ex var alltid rädd för att bli sjuk. Han kunde bli arg på folk som nös i hans närhet och när vi bodde ihop och jag var förkyld kände jag mig alltid som om jag hade pesten och helst borde isoleras. Han hade väl sina skäl, även om de i mina ögon inte var helt logiska... Däremot sade han alltid att det viktigaste av allt här i livet var att ha hälsan. Och det håller jag nästan med honom om. Som frisk har man tusen önskningar, som sjuk har man bara en. Han var också sjuk under nästan ett helt år av våra fyra år tillsammans, och jag trodde att vi skulle ta oss igenom det, men kanske var hans sjukdom på sätt och vis början till slutet. För under tiden han var sjuk, kunde han bara fokusera på sin enda önskan.

På kursen för ett par veckor sedan fick vi i uppgift att göra ett referat av en artikel i en tysk tidning. Jag pratade om tyskarnas största rädslor. En undersökning visade att de var mest rädda för sin privatekonomi och på fjärde plats på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk. Jag tror att det är dumt att gå omkring och vara rädd för vad det än må vara, för: "Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." (Leo Buscaglia). På tyskarnas lista kom rädslan att bli sjuk på fjärde plats, på D:s lista på första. På min egen, högst personliga lista kommer rädslan för att bli allvarligt sjuk bara på andra plats. På första plats står alltid rädslan för likgiltigheten.

När min syster Skräppan fick sitt cancerbesked kastades hon ner i "cancerbeskedets bottenlösa gruvschakt". Men när hon hade landat där så skrev hon: "Att ha cancer känns som att ha blivit bortsopad från livets normala spelplan och ivägblåst till ett helt nytt land. I det landet är kartan helt ny och okänd, kompassen saknas och det är oerhört svårt att se var stigarna går (...) Men, livet är trots allt fantastiskt även om det ibland är så oändligt svårt. Jag ville ju vara kvar på den gamla spelplanen med spännande nytt chefsjobb, nyligen genomgången skilsmässa, drömmen om att träffa en ny man, glada lyckliga barn, hälsa och livskraft! Men så blev det inte, kartan är omritad och den blir aldrig densamma igen. Men det måste inte vara sämre, jag måste bara lära mig att läsa kartan och använda en ny kompass."

Hon ville leva, ända in i det sista... Och hur illa det än är att leva med hotet av en dödlig sjukdom, så tror jag att det är bättre än att känna sig likgiltig till allt, att inte kunna se bakom nästa hörn, att inte bry sig om något eller någon, att känna sig likgiltig till livet. Men det är bara vad jag tror. Jag kan inte veta, för jag har aldrig levt med en dödlig sjukdom.

För mig kom likgiltigheten efter att jag hade förlorat min kärlek, efter att mina drömmar hade gått i kras, men den hörde också ihop med sjukdom. Jag vet inte hur mycket som berodde på sjukdomen och hur mycket som berodde på omständigheterna. Men i takt med att jag fick bukt med hypotyreosen försvann tack och lov likgiltigheten och jag hoppas att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin behöver se den igen...

En bättre fråga

Vad är du bra på...? En fråga som vi ofta får höra av lärare, syo:s, rekryterare, chefer och ibland även vänner och bekanta. En fråga som vi därför ofta även ställer oss själva...

I skolan var jag bra på både naturvetenskap och humaniora. Jag har huvud för siffror och var bra på matte. Jag har öra för språk och var bra på franska och spanska. Jag var däremot aldrig bra på idrott. Åtminstone inte på idrott som i springa fort på 60 meter, kasta långt med en liten boll, hoppa över plintar eller spela fotboll.

Bra, bättre, bäst. Män är generellt bättre än kvinnor på att säga att de är bäst. Kanske är det därför de oftast får högre lön. Själv kan jag säga att jag är bra på saker som jag är bra på, men jag överdriver inte och jag säger inte att jag är bäst. Trots att jag ibland har varit bäst - bäst på matteprovet, bäst på franskprovet. Det är nog dumt. Jantelagen är ett dumt påfund. För visst ska man kunna vara stolt, slå sig för bröstet och rakryggad kunna säga att man är bra på saker om man nu är det. Men jag tror inte att det viktigaste är att vara bäst, eller ens att vara bra...

Jag var bra på redovisning. Jag var till och med bäst i klassen på redovisning. Jag var så bra på redovisning att jag lät mig övertalas till att byta inriktning i gymnasiet från marknadsföring till redovisning. Men vet ni vad, jag tyckte aldrig, aldrig, en enda sekund att det var roligt... Det sägs att man blir bra på det man tycker är roligt och det kan nog ligga en del i det. Jag tror inte att min vän Fit-Eva hade tagit silver i Lidingöloppet om hon inte innerst inne hade tyckt att det var roligt att springa. Det går dock bevisligen att bli bra även på sådant som man inte tycker är roligt. Men varför ägna sig åt det?

Jag är inte bra på att åka skidor, men jag tycker att det är fantastiskt roligt. Jag kommer aldrig att bli bra på att springa snabbt, men jag tycker att det är roligt att springa i skogen i min egen takt och att kanske kunna slå min egen tid på 21 km. Jag kommer aldrig att kunna kasta långt med en liten boll, men jag tycker fortfarande att det är otroligt kul att sitta på en hästrygg och galoppera över en äng. Jag är långt ifrån någon potentiell Idolstjärna, men jag tycker att det är skoj att sjunga ikapp med bilstereon.

Jag tror att vi skulle ha färre bitterfittor och surkukar och fler människor som trivs med det de sysslar med om vi istället för att fråga: Vad är du bra på?, frågade: - Vad tycker du är roligt? Vad brinner du för? Vad får dig att gå omkring med ett leende på läpparna? Men det viktigaste av allt är nog att faktiskt komma ihåg att oftare ställa den frågan till sig själv....

"Vill du lära känna dig själv, så lägg märke till vad du helst och oftast tänker på." J.P. Richter

"Life is too important to be taken seriously". Oscar Wilde

Skål för den staden, skål Göteborg...

... där kan man vandra ostörd på både gator och torg. Ja, så sjöng i alla fall Cornelis, men jag tycker nog att det är lite tvärtom.

Göteborg är Sveriges andra största stad, men i mina ögon en ganska liten stad. Går jag ner på stan en lördag eller söndag är det snarare regel än undantag att jag träffar på någon jag känner. Går jag till Incontro, Lipp eller Glow en fredag- eller lördagkväll är det nästan garanterat att jag träffar på någon jag känner. Lägger jag till en nyfunnen vän på Facebook är det inte alls omöjligt att vi redan har åtminstone ett par gemensamma vänner. Mina vänner är andras vänner och andras vänner är mina vänner... och, vissa personer har en förmåga att dyka upp överallt i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Går jag på en träff med ett kvinnligt nätverk med ca 40 deltagare, som jag gjorde igår, är det egentligen inte alls särskilt förvånande att jag träffar på en gammal kollega från ett jobb jag hade för 15 år sedan, att jag ser en tjej som var med på en intervju jag var på för ett tag sedan, att jag känner igen ett par tjejer från krogen, eller att jag vid mitt bord med fem tjejer hamnar mitt emot S före detta...

Göteborg är litet. Göteborg 35 plus och singel är ännu mindre. I teorin (och även i praktiken) är risken rätt stor att en person du själv börjar dejta redan har dejtat (eller i alla fall har strulat med) någon av dina vänner eller bekanta, eller känner något av dina gamla ex eller någon som du någon gång har jobbat med. I värsta fall kan det ge upphov till lite "awkward situations" och i bästa fall - bara till ett gott skratt.

Att stan är liten får mig också att tänka lite extra på min kloka, snälla och genomärliga före detta kollegas ord: "Det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen." En bra riktlinje, tycker jag.

I mina ögon är dock icke-anonymiteten en del av charmen med Göteborg. Jag gillar att det är litet. Jag gillar att träffa på vänner och vänners vänner i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag gillar tanken på att faktiskt någon gång kunna stöta på en "tänk om det kanske hade kunnat bli han och jag" någonstans, någon annan gång, vid något annat tillfälle. Jag bodde i Stockholm i fem år efter att det hade tagit slut med F, som jag flyttade dit med, och jag sprang inte på honom en enda gång. Kanske är det en hint om att inte räkna med att springa på folk som vi skulle kunna tänka oss att träffa på, utan att faktiskt höra av oss och boka in en fika. Men jag gillar ändå tanken på - möjligheten - att när som helst - kunna - springa på - vem som helst...

Skål för den staden, skål Göteborg - där kan man inte vandra ostörd på gator och torg... We're one big family...

"We are one big family of people, trying to make our way through the unfolding puzzle of life." - Sarah Paddison

"It's a small world, but we all run in big circles." - Sasha Azevedo

Do you believe our life is determined by the stars...?

Jag har en vän som på sistone har pratat om att diverse tecken och dåliga omen kanske tyder på att det inte är meningen att hon ska stanna kvar i den här stan. Det fick mig att fundera...

Och... jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag tror inte på tecken - jag tror inte på omständigheter - jag tror inte på en högre mening - jag tror inte att vårt öde bestäms av stjärnorna... Ibland skulle det vara oerhört bekvämt att tro det, men jag tror inte, någonstans, på, det. Punkt.

Visst, jag kan köpa att omständigheterna ibland tycks trassla till det för oss. Ibland kunde timingen varit bättre. Ibland känns det som om tillfälligheterna inte alls spelar oss i händerna. Ibland känns det som om alla yttre omständigheter bara krånglar till det och försöker säga oss att det inte alls är meningen att vi ska få det som vi vill. Men tänk om... det bara är "ödets" sätt att säga till oss att anstränga oss lite mer. Tänk om det bara är "ödets" sätt att få oss att fundera över vad vi verkligen, verkligen vill. Tänk om det bara är "ödets" sätt att få oss att verkligen, verkligen anstränga oss för att göra vårt yttersta för att få det vi vill...

Det är klart att det oftast är bekvämare att likt en skalbagge lägga sig på rygg och säga "det var inte meningen, ödet ville annorlunda, tillfälligheterna är emot mig, jag ger upp". Men i min värld är att det liktydigt med att skylla ifrån sig, av att resignera inför yttre omständigheter och att ge upp sin egen vilja.

Det är en helt annan sak om magkänslan faktiskt säger oss något annat. Om hjärtat säger - det här är inte rätt. Om vi faktiskt när vi tänker efter, känner - det här är inte bra, jag vill faktiskt inte det här, jag vill något helt annat. Då ska vi lyssna på vårt hjärta. Ibland behöver och vill vi verkligen bryta upp, bryta oss loss, byta partner, byta jobb, byta vänner, byta miljö... Men, jag tror att det är viktigt att lyssna på sin inre röst och vad man själv egentligen vill och att då göra det som ett aktivt val. Inte för att någon yttre kraft tvingar oss.

Allt för ofta tror jag att vi (jag själv inkluderad) har en tendens att skylla på "ödet", "stjärnorna", "omständigheterna", "tillfälligheterna", "timingen", "meningen"... Men innerst inne tror jag att vi har en väldigt stor del i att skapa vår egen mening. Jag har tidigare skrivit inlägg om hopp, kärlek och tro - alla nog så viktiga. Men min verkliga religion är viljan.

Flera av mina vänner som lever i förhållanden har det riktigt tufft just nu. De älskar varandra över allt annat, men får det ändå inte att fungera. Varför...? Det kan förstås bara de svara på, men ibland tror jag att det är för lätt att lägga sig på rygg och skylla på de där yttre omständigheterna, än att verkligen satsa på sin vilja att hålla ihop... För mig är kärlek mycket mer än starka känslor. Känslorna är viktiga, men känslor kommer och går, och i mina ögon handlar kärlek också oerhört mycket om vilja. Vilja att få det att fungera. Vilja att försöka. Vilja att satsa. Vilja att kämpa. Vilja att rida ut stormar. Vilja att visa omsorg om den man älskar...

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. That's the only thing that counts." (Ur filmen The Last Kiss)

Sen kan det förvisso vara så att även om man vet vad man vill, så agerar man inte alltid utefter det. Men det, är en annan historia, och ett annat inlägg.

Motsatsen till kärlek är inte hat

Hemma igen efter två veckor i Tyskland. Skönt. Home is where my hat is? Det kan vara så ibland, om omständigheterna kräver det... Men jag tror mycket mer på - home is where my heart is. Och mitt hjärta är nu, även om det för tillfället mest tillhör mig själv (och Elsa), i Göteborg. Cora Sandel sade - "När man är ung längtar man ut; när man är gammal längtar man hem." Jag känner mig inte i ens närheten av gammal, men jag längtar nog ändå nuförtiden mer hem - dit mitt hjärta är, dit mina vänner är - än ut...

I mitt förra inlägg skrev jag om att inte i onödan drämma igen dörrar (de kan ju faktiskt släppa in något bra...), om att inte vara bitter, om att inte vara långsint, om att inte vara missunnsam, småsint, avundsjuk och arg... (om än ur en annan synvinkel).

Men... jag måste ändå tillägga, att jag ser hellre att någon är upprörd på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är gruvligt besviken på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är ledsen på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är vanvettigt arg på mig, än att den personen inte bryr sig.... För - "I have a very strong feeling, that the opposite of love is not hate, it's apathy. It's not giving a damn." (Leo Buscaglia).

Så hellre att någon visar någon känsla för mig över huvud taget, än att de inte bryr sig om mig alls... Och hellre att jag själv är arg, ledsen, eller besviken på någon eller något, än att jag inte bryr mig alls... Min allra, allra, allra största skräck i världen, är likgiltigheten. Jag har suttit fast i likgiltighetens dimmiga träskbankar och dit vill jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin tillbaka...

Så, är ni upprörda? Är ni ledsna? Är ni sorgsna? Är ni besvikna? Är ni irriterade? Är ni arga? Var glada, för det betyder att ni bryr er...

I see good in people...

Som jag skrev sist, så lämnar jag hellre dörrar lite på glänt, än att drämma igen dem mitt framför ögonen på någon. Jag vet ju aldrig vem eller vad som kan vilja komma in? Det kan ju vara en gammal kär bekantskap eller en ny vän, som jag kan ha mycket roligt med eller kanske helt enkelt bara en ny nyttig erfarenhet. Så, i de flesta fall ställer jag upp dörren på vid gavel och lämnar den öppen för de flesta...

Det har hänt ett par saker på senaste tiden som har fått mig att fundera mer än vanligt över detta, och jag vet att det finns de som inte riktigt håller med mig. De som tycker att det är nödvändigt med avslut. De som tycker att har man en gång sagt eller gjort något så kan man inte ta tillbaka det man sagt, göra det som är gjort ogjort eller ändra åsikt, utan man får vackert stå sitt kast. De som predikar - släppa taget, glömma och gå vidare (jag tror att man kan gå vidare utan att nödvändigtvis glömma). Men ibland har de kanske rätt. Ibland skulle jag kanske må bra av att inte vara fullt så generös med att ställa upp min dörr på riktigt så vid gavel... för ja, det har hänt att jag har gått på nitar, att jag har blivit lurad, att jag har blivit sårad och att jag har känt att jag har varit för godtrogen.

Men, jag väljer ändå hellre att fria än att fälla. Jag väljer hellre att förlåta än att älta. Jag väljer hellre att ge andra (och mig själv) en chans mer än de är värda, än en för lite. Jag väljer hellre att bjuda med en person för mycket, än en för lite. Ingen är felfri - vi gör alla ibland saker som vi ångrar, vi misstolkar varandra, vi begår misstag. Vi är människor. "Errare humanum est, ignoscere divinium."

En nyfunnen vän påminde mig nyligen om en historia som jag har hört i lite olika tappningar, som handlar om att det i varje människa bor två vargar (eller om man så vill, två hundar) - den ena visar ilska, missunnsamhet, avundsjuka, misstänksamhet, arrogans och egosim, den andra visar glädje, kärlek, nyfikenhet, välvilja, empati och tillit. Vilken är störst? Den man matar.

Vännen som påminde mig om denna historia är en av de bästa på att mata den glada och nyfikna vargen - och jag försöker att påminna mig om att också göra det, för det får både mig själv och andra att må bättre. Men jag tror inte att det är ondska som styr den elaka vargen, utan snarare rädsla (som i Lasse Gustavsons version) och det försöker jag också påminna mig om närhelst jag träffar på någon som matar den misstänksamma vargen....

"Du har aldrig fått en annan människa att må bra i onödan." - Anders Haglund

"Love is always open arms. If you close your arms around love, you will find that you are left holding only yourself." - Leo Buscaglia

"Only the weak are cruel. Gentleness can only be expected from the strong." - Leo Buscaglia

Smaken av pistageglass

...men jag kan inte bara hälsa min nya publik välkommen utan att också säga farväl till den gamla. Inte enbart för att jag innerst inne är en sentimental, blödig, hopplöst obotlig romantiker, utan också för att jag åt pistageglass idag.

Jag vet att det inte kommer att bli vi två. Jag har släppt taget om det hoppet för länge sedan. Ändå tror jag någonstans att jag fortfarande skulle ha svårt att säga nej om du sade det jag en gång i tiden ville höra. Du kommer alltid att ha ett eget litet rum i mitt hjärta, och så länge ingen annan på allvar har stulit det, kommer den dörren att stå, om än aldrig så lite, på glänt.

För även om vårt förhållande var långt ifrån perfekt, så vet jag att det vi en gång hade var speciellt. Jag vägrar att tro något annat. Och jag tror att du tyckte det också. Men ibland räcker det inte. Hade jag trott på ödet hade jag sagt att "ödet ville annorlunda." Men att skylla på ödet eller på omständigheterna har aldrig riktigt varit min melodi. Kanske saknades medel, kanske saknades mod, kanske saknades vilja. Varför, känns faktiskt inte viktigt längre. Det var då.

Men jag kommer aldrig att kunna äta pistageglass, jag kommer aldrig att kunna promenera i Lärkstan, jag kommer aldrig att kunna se Sagan om de två tornen, jag kommer aldrig att kunna åka i en klarblå bil... utan att tänka på dig.

Det är ok. Det gör inte längre ont att tänka på dig. Det finns ingen bitterhet, men möjligen en viss melankoli. Och pistageglassen är alltid den bästa...

"I have found the paradox that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love." - Moder Teresa

Tankar söker ny publik...

Den här bloggens historia började för snart fem år sedan, på nyårsdagen 2007. Dagen efter att jag för första gången verkligen förstod att jag var på väg att förlora den person jag trodde att jag skulle bli gammal tillsammans med. Den startade i ett behov av att få ur mig alla tankar och känslor som uppstod när förhållandet kraschade. Många av de inlägg jag skrev de första åren var indirekt riktade direkt till honom. Jag skrev för min egen skull, men det var han som var min publik.

2007 skrev jag 195 inlägg, 2008 blev det 81 st, 2009 blygsamma 36 och 2010 endast 20 st. I år har det hittills blivit 11. Jag har funderat en del på vad det beror på och jag tror att det delvis handlar om att jag har tappat min publik. Jag vet inte längre vem jag skriver för...

Men jag saknar bloggandet. Jag saknar skrivandet. Jag saknar att fundera, filosofera, reflektera och att sätta ord på mina tankar om stort och smått. Men jag behöver rikta mina tankar till någon. Jag behöver en ny publik. En publik vars tankar, funderingar och kommentarer jag bryr mig om. En publik jag tycker om. Och vilken publik kan vara bättre än mina vänner? Ni känner mig ju redan, även om vissa av er kanske enbart känner andra sidor av mig än de som kommer fram i bloggen.

Min blogg har för övrigt aldrig varit helt anonym. Vissa vänner och familjemedlemmar har läst den sedan start, andra har fått länken under resans gång. Nu gör jag som min gamla ridlärare en gång sade till mig på en hopplektion - jag kastar hjärtat före och hoppar själv efter. Jag delar länken till min blogg med fler. Läs om ni har lust, kommentera om ni vill, strunta i att läsa om ni inte känner för det. Men om ni läser - glöm inte att jag oftast är en glad och positiv person med glada tankar. Jag har nog en tendens att skriva oftare när jag är fundersam, sorgsen eller melankolisk. Bloggen är ett nyckelhål till mitt liv, men den visar bara en del av mig, den ger inte hela bilden.

Någon gång då och då nämner jag någon jag känner på bloggen, men oftast inte vid namn. Kanske känner du ändå igen dig eller någon annan. Jag hoppas att det är okej. Innan jag skriver brukar jag försöka tänka på att "det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen".

Jag har valt att inte starta någon ny blogg, utan att fortsätta på den gamla. Allt jag tidigare har skrivit, stod jag för då, när jag skrev det. Idag ser jag kanske vissa saker i ett annat ljus, men det är ändå min historia...

"En liten bit historia sedd genom ett nyckelhål ger historier." - Jean Rigeaux

"Med åren fylls man mer och mer av sin egen historia. Till sist är man inte något annat." - Frithiof Brandt

Lagom är bäst

Första semesterveckan. Är ensam på Öckerö och försöker varva ner. Det går både bra och dåligt. Jag har lite småsaker kvar att fixa med jobbet, så jag har inte kommit in i semestermode helt och hållet ännu. Drömde i natt att jag jobbade till kl. 4 imorse för att bli klar (vilket jag givetvis inte gjorde), vilket tyder på att jag fortfarande är uppe i varv. Men jag ska försöka klara av det sista imorgon och sedan logga ut och släppa jobbet helt och hållet några veckor.

Jag har dock bara varit här i drygt två dygn och känner mig redan lite ensam och rastlös. Men jag har verkligen kört på i 180 km/tim sedan i påskas, både på och utanför jobbet och jag är övertygad om att det är bra för mig att försöka varva ner lite och lyssna på mig själv.

Det fanns en tid när jag bara sökte mitt eget och ordens sällskap. En tid när jag trivdes med att sitta och titta på blommorna, när jag fann glädje i att städa och skapa ordning, en tid när jag tyckte att den bästa fredagkvällen var hemma i min lägenhet med ett glas vin tillsammans med - me, myself and I.

Men den tiden är förbi och jag känner mig just nu lite ensam bara i mitt eget sällskap. Jag söker nya bekantskaper, nya upptåg, nya upplevelser, nya höjder, nya kickar. Ibland (men bara ibland, under ensamma kvällar som den här) så undrar jag om jag söker för intensivt, försöker för mycket, kanske hela tiden höjer nivån och söker något som inte finns. Eller missar det som finns rakt framför ögonen på mig, eftersom jag redan är på väg mot nästa äventyr...

Samtidigt har jag roligt. Fantastiskt roligt. Jag känner mig stark och jag tror på att förändringens vindar blåser. Det är hög tid att det händer något amazing snart..! Det är min tur nu, vinden har vänt. Och jag blir irriterad på mig själv för att jag som vanligt tänker för mycket och inte unnar mig själv att ha roligt och göra precis, exakt vad jag vill, när jag kan, vill och har lust... utan att bry mig om vad alla andra tycker.

Men samtidigt kan jag känna att det har snurrat för fort. Jag behöver även tiden att bara vara, att tänka, att känna och att skriva ner mina tankar. Att kontemplera. Att fundera. Att sätta ord på. Den tiden har inte riktigt funnits och det gillar jag inte. För lagom är bäst och jag behöver balansen mellan jobb och fritid, mellan fest och vardag, mellan prat och tystnad, mellan bästa sällskapet och lite ensamhet, mellan att susa fram i 180 km/tim med huvudet ut genom fönstret och fartvinden i håret och att promenera långsamt, långsamt längs stranden och sätta ord på mina tankar....

Tryggare kan ingen vara

Vi hade en föreläsning om katter på jobbet i förra veckan. Katter är tydligen extrema trygghetsnarkomaner och väldigt många av deras vardagliga beteenden kan förklaras med en ständig strävan efter att skapa och bibehålla trygghet i sitt revir.

Kanske är vi människor inte så annorlunda. De flesta av oss strävar väl också efter att känna oss trygga. I vårt hem, i livet i allmänhet och i oss själva. Media skriker ut den ena larmrapporten efter den andra - terroristhot, ehec, resistenta bakterier, kolhydrater, sol - allt, allt, allt kan ses som ett potentiellt hot mot vår trygghet. Och ändå borde vi i Svergie kunna känna oss tryggare än många andra...

Jag har varit extremt stressad senaste tiden. Det är för mycket på jobbet just nu och för många bollar i luften. Jag är rädd att tappa någon. När jag känner mig stressad och otrygg drömmer jag om D. Förmodligen för att jag kände mig tryggare tillsammans med honom än jag någonsin har gjort tidigare.

Men den tryggheten varade inte. Kanske är all trygghet i själva verket en illusion och ingenting att sträva efter? Men jag tror snarare att sanningen är att den enda tryggheten som är varaktig är den man bär inom sig själv.

Jag har en stark grundtrygghet. Inom mig bor en stark tro på det goda, på att allt ordnar sig förr eller senare och på att "good things happen to good people". Även om livet är riktigt jävligt ibland, så tappar jag inte tron på att det kommer att ordna sig till slut. Kanske är en trygg uppväxt en starkt bidragande del i den grundtryggheten. Men jag tror också att tryggheten inom mig själv har stärkts av det svåra. Jag förlorade den jag älskade och jag överlevde. Jag klarade det och jag kan göra det igen.

Jag tror att det idag finns en överdriven tro på att vi kan kontrollera våra liv. Det kanske hör ihop med att vi inte längre tror på Gud. Men vissa saker kan vi inte kontrollera, vissa saker kan vi inte styra över. Jag tror att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet. Det går inte att hitta trygghet i sig själv om man sysslar med att försöka minimera riskerna i livet.

D och S var exakt lika långa, men i övrigt väldigt, väldigt olika. Dock tror jag att de hade ytterligare en sak gemensamt - nämligen att de sysslade med riskminimering. Och det funkar inte. S försökte bromsa sig in i ett förhållande - gå långsamt fram för att ingen skulle bli sårad. Men utsätter man sig inte för risken att bli sårad så kommer man heller aldrig att falla... Det är i alla fall min teori.

"Insisting on perfect safety is for people who don't have the balls to live in the real world."
Mary Shafer

"Everything worthwhile is a risk. To play it safe is to miss the point of the game. Certainly, risk brings with it the possibility of pain, but there is a more profound pain that comes from the emptiness of never having risked at all. Certainly, no one who has ever succeeded in love has ever played it safe." Leo Buscaglia

Tänka, tänkte, tänkt

Jag har nog alltid varit en eftertänksam person. Jag tänker oftast efter. Tänker över. Tänker mig för. Tänker till. Tänker först och gör sen. Tänker, tänk om... Ibland snurrar tankarna så till den milda grad att jag misstänker att jag tänker för mycket.

För en tid sedan började jag dock att ledsna rejält på mina egna tankar. Jag blev arg på dem. För många av dem är ju faktiskt totalt meningslösa och tjänar ingenting till egentligen, mer än att få mig att må dåligt. Och det är ju väldigt onödigt. För det mesta spelar det ju inte heller någon roll vad jag tänker om något, för det blir ju ändå inte som jag har tänkt mig. Inte alltid i alla fall. Faktiskt oftast inte... Därmed inte sagt att det alltid blir sämre - tvärtom - det blir bara inte som jag har tänkt.

Det har fått mig att tro att det kanske faktiskt är bättre att inte alltid tänka så mycket, utan att bara göra istället. Gå mer på instinkt. Magkänsla. Slänga hjärtat före och hoppa själv efter. Därför har jag provat en ny strategi det senaste halvåret. Jag har medvetet försökt att inte tänka så mycket, utan bara göra. Ibland lyckas det bättre, ibland sämre. Men även när det inte lyckas, så har jag varit bättre på att göra mig av med de tankar som inte tjänar något annat till än att göra mig ledsen och nere. Och, heureka - det funkar!

Jag tror att det var delvis därför jag föll för S. Jag nojade faktiskt ovanligt lite under de sex veckor vi träffades. Jag litade på min instinkt och jag slängde hjärtat före. När magkänslan sade mig att han var osäker började dock tankarna att snurra och dagen innan han talade om att han "tappat känslan" öste jag ur mig alla tankar för mina vänner. Som alltid kändes "tänk om" mindre farligt när jag släppte fram tankarna och delade dem med mina vänner. Alla troll spricker i solen. Min vän H sade också något väldigt klokt - att det är bättre att släppa tankarna på "tänk om" och agera som om de inte fanns, för tänker man för mycket på den sortens tankar så ändrar man sitt beteende och gör kanske den andra osäker fast han egentligen inte var det. Och, oavsett vad jag tänker och tror, så ändrar det ju inte vad han tänker. Så jag släppte tankarna, agerade som om "tänk om" inte fanns och hade en underbart mysig helg med mina vänner, utan att tänka för mycket på sådant som jag ändå inte kunde göra något åt.

Den här gången inträffade dock "tänk om" och jag spenderade ett helt tårdrypande dygn med att känna mig totalt värdelös, liten, ensam och misslyckad. Sen kom jag på att solen sken och att jag trots allt är rätt så bra och inte alls värdelös. Om nu S har tappat känslan för mig, vill jag ändå inte ha honom. Det enda jag vill är ju att hitta någon som också vill, lika mycket. Jag spenderade två år åt att fortsätta hoppas på D trots att han inte ville, så S får bara två dagar, hur bra jag än tyckte om honom. Jag bestämde mig för att tänka mungiporna uppåt och att dansa, festa och skratta mig ur det över påsken. Det funkade kanske inte fullt ut, men ganska bra.

Tisdag efter påsk läste jag Anders Haglunds ord, som handlade om precis det jag har försökt få fram:

"... alla människor har alla sorters tankar och de fluktuerar under dagens lopp. Ena stunden tycker man att ens partner är det bästa som finns och den andra undrar man varför man överhuvudtaget blev ihop med dem. För dem som inte är i ett förhållande så är det höjden av frihet på förmiddagen för att följas av att kännas som höjden av ensamhet på eftermiddagen. Situationen har ju inte ändrat sig utan det är våra tankar om den som har ändrat sig.

Så en stor nyckel till frihet är att inse att du inte behöver ta dina egna tankar på allvar. Att det är mer som att sätta sig ner vid en härligt dignande, välfylld buffé. Det spelar ju ingen roll om det finns en massa saker på buffén som du inte gillar för du har ju ända bara tänkt äta det du faktiskt gillar. Lite samma sak med din tankevärld. Spelar ingen roll att du har en del ”jobbiga!” eller ”konstiga” tankar. Det har vi alla. Skillnaden för dem som mår bra och känner sig framgångsrika är att de förstår att man bara behöver ”äta” dem du gillar."

Och så är det ju. Min situation har inte förändrats nämnvärt sedan jag startade den här bloggen. Det är mycket som inte har blivit som jag hade tänkt mig. Jag är några år äldre, jag har fortfarande ingen att somna bredvid och ingen att vakna bredvid. Jag har inga barn. Men mina tankar om situationen har ändrat sig. Varför? För att jag vill det. För att jag har valt det. Det är klart att jag fortfarande tänker ibland att jag önskar att det vore annorlunda. Men för det mesta tänker jag ändå att jag är glad och att livet är fantastiskt, häpnadsväckande och underbart och alldeles. alldeles för kort för att tänka tankar som inte bekräftar den teorin.

Tänk om... inträffar trots allt ganska sällan. Så, why worry? För även om "tänk om" skulle inträffa, så gör det ju det oavsett vad jag har tänkt eller inte.


"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." (Leo Buscaglia)

Att landa på marken

Mitt hjärta har gått in i väggen igen och det gör ont.

Som så ofta förr så hade magkänslan rätt och nojigheten var inte obefogad. Tyvärr. För jag tyckte verkligen om honom. Det kändes annorlunda. Lättare. Bättre. Mer rätt än något har gjort de senaste fyra åren. Jag tyckte om att höras av varje dag och att kunna prata i timtal i telefon. Jag tyckte om hans skrattrynkor, hans röst, hans humor, hans humör, hans spinkighet, hans olikhet, hans lättsamhet, hans ärlighet, hans sätt att ta i mig, hans kyssar och att sova nära, nära, nära...

Men han "har tappat känslan" och mitt rosa lokomotiv föll fritt genom molnen och kraschade med full kraft rakt ner i marken. Idag har inte varit rolig någonstans. Men kanske tar gråten slut snabbare numera. Jag vet att jag överlever. Jag är tacksam över att jag känner mig knäckt, för det betyder att jag brydde mig. Det betyder att jag fortfarande har förmågan. Och, det är alltid värt det.

Mitt lokomotiv är fortfarande rosa. Och även om det kommer att ta ett tag innan jag vågar mig på några högre höjder så går det faktiskt att köra nere på marken också. Det är fint här med. Jag har fina vänner som jag älskar och som finns för mig och tröstar mig. I påsk ska vi dansa och skratta bort sorgen tillsammans. Och en vacker dag ska jag och mitt lokomotiv flyga bland de rosa molnen igen.

"I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love." (Moder Teresa)