Som så ofta förr så hade magkänslan rätt och nojigheten var inte obefogad. Tyvärr. För jag tyckte verkligen om honom. Det kändes annorlunda. Lättare. Bättre. Mer rätt än något har gjort de senaste fyra åren. Jag tyckte om att höras av varje dag och att kunna prata i timtal i telefon. Jag tyckte om hans skrattrynkor, hans röst, hans humor, hans humör, hans spinkighet, hans olikhet, hans lättsamhet, hans ärlighet, hans sätt att ta i mig, hans kyssar och att sova nära, nära, nära...
Men han "har tappat känslan" och mitt rosa lokomotiv föll fritt genom molnen och kraschade med full kraft rakt ner i marken. Idag har inte varit rolig någonstans. Men kanske tar gråten slut snabbare numera. Jag vet att jag överlever. Jag är tacksam över att jag känner mig knäckt, för det betyder att jag brydde mig. Det betyder att jag fortfarande har förmågan. Och, det är alltid värt det.
Mitt lokomotiv är fortfarande rosa. Och även om det kommer att ta ett tag innan jag vågar mig på några högre höjder så går det faktiskt att köra nere på marken också. Det är fint här med. Jag har fina vänner som jag älskar och som finns för mig och tröstar mig. I påsk ska vi dansa och skratta bort sorgen tillsammans. Och en vacker dag ska jag och mitt lokomotiv flyga bland de rosa molnen igen.
"I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love." (Moder Teresa)
4 kommentarer:
<3
!Un fuerte abrazo!
Bra, på't igen bara! Tror du kommer landa jättelycklig förhoppnignsvis snart! Trevlig påsk önskar jag dig.
<3 Finner inte ord... Annat än att vi kommer våga igen, så småningom. Vi är för bra för att vara singel. D e t om något är slöseri för världen.
Jag håller snart din hand i min, i mitt <3 har du en speciell liten vrå.
åh vad jag känner igen den känslan...när hjärtat gör ont. kram till dig från mig
Skicka en kommentar