Skål för den staden, skål Göteborg...

... där kan man vandra ostörd på både gator och torg. Ja, så sjöng i alla fall Cornelis, men jag tycker nog att det är lite tvärtom.

Göteborg är Sveriges andra största stad, men i mina ögon en ganska liten stad. Går jag ner på stan en lördag eller söndag är det snarare regel än undantag att jag träffar på någon jag känner. Går jag till Incontro, Lipp eller Glow en fredag- eller lördagkväll är det nästan garanterat att jag träffar på någon jag känner. Lägger jag till en nyfunnen vän på Facebook är det inte alls omöjligt att vi redan har åtminstone ett par gemensamma vänner. Mina vänner är andras vänner och andras vänner är mina vänner... och, vissa personer har en förmåga att dyka upp överallt i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Går jag på en träff med ett kvinnligt nätverk med ca 40 deltagare, som jag gjorde igår, är det egentligen inte alls särskilt förvånande att jag träffar på en gammal kollega från ett jobb jag hade för 15 år sedan, att jag ser en tjej som var med på en intervju jag var på för ett tag sedan, att jag känner igen ett par tjejer från krogen, eller att jag vid mitt bord med fem tjejer hamnar mitt emot S före detta...

Göteborg är litet. Göteborg 35 plus och singel är ännu mindre. I teorin (och även i praktiken) är risken rätt stor att en person du själv börjar dejta redan har dejtat (eller i alla fall har strulat med) någon av dina vänner eller bekanta, eller känner något av dina gamla ex eller någon som du någon gång har jobbat med. I värsta fall kan det ge upphov till lite "awkward situations" och i bästa fall - bara till ett gott skratt.

Att stan är liten får mig också att tänka lite extra på min kloka, snälla och genomärliga före detta kollegas ord: "Det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen." En bra riktlinje, tycker jag.

I mina ögon är dock icke-anonymiteten en del av charmen med Göteborg. Jag gillar att det är litet. Jag gillar att träffa på vänner och vänners vänner i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag gillar tanken på att faktiskt någon gång kunna stöta på en "tänk om det kanske hade kunnat bli han och jag" någonstans, någon annan gång, vid något annat tillfälle. Jag bodde i Stockholm i fem år efter att det hade tagit slut med F, som jag flyttade dit med, och jag sprang inte på honom en enda gång. Kanske är det en hint om att inte räkna med att springa på folk som vi skulle kunna tänka oss att träffa på, utan att faktiskt höra av oss och boka in en fika. Men jag gillar ändå tanken på - möjligheten - att när som helst - kunna - springa på - vem som helst...

Skål för den staden, skål Göteborg - där kan man inte vandra ostörd på gator och torg... We're one big family...

"We are one big family of people, trying to make our way through the unfolding puzzle of life." - Sarah Paddison

"It's a small world, but we all run in big circles." - Sasha Azevedo