...men jag kan inte bara hälsa min nya publik välkommen utan att också säga farväl till den gamla. Inte enbart för att jag innerst inne är en sentimental, blödig, hopplöst obotlig romantiker, utan också för att jag åt pistageglass idag.
Jag vet att det inte kommer att bli vi två. Jag har släppt taget om det hoppet för länge sedan. Ändå tror jag någonstans att jag fortfarande skulle ha svårt att säga nej om du sade det jag en gång i tiden ville höra. Du kommer alltid att ha ett eget litet rum i mitt hjärta, och så länge ingen annan på allvar har stulit det, kommer den dörren att stå, om än aldrig så lite, på glänt.
För även om vårt förhållande var långt ifrån perfekt, så vet jag att det vi en gång hade var speciellt. Jag vägrar att tro något annat. Och jag tror att du tyckte det också. Men ibland räcker det inte. Hade jag trott på ödet hade jag sagt att "ödet ville annorlunda." Men att skylla på ödet eller på omständigheterna har aldrig riktigt varit min melodi. Kanske saknades medel, kanske saknades mod, kanske saknades vilja. Varför, känns faktiskt inte viktigt längre. Det var då.
Men jag kommer aldrig att kunna äta pistageglass, jag kommer aldrig att kunna promenera i Lärkstan, jag kommer aldrig att kunna se Sagan om de två tornen, jag kommer aldrig att kunna åka i en klarblå bil... utan att tänka på dig.
Det är ok. Det gör inte längre ont att tänka på dig. Det finns ingen bitterhet, men möjligen en viss melankoli. Och pistageglassen är alltid den bästa...
"I have found the paradox that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love." - Moder Teresa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tycker du är modig som åt pistageglass igen.
Varm kram och säg hej till det nya så småningom.
Du kan bli hel utan honom.
Tror jag.
Å kan inte låta bli att tänka på vad jag skrev själv för bara några dagar sen.
(http://fighterfighter1.blogspot.com/2011/09/gransen.html)
http://fighterfighter1.blogspot.com/2011/09/
gransen.html
Fit-Eva - <3 tillbaka. :) (ps - jag tycker att Fit-Eva är ett betydligt mer passande namn för dig än Den lilla elaka, men för mig är du också <3-Eva).
Där blått möter blått - Tack. Men jag känner mig redan hel, utan honom. Även om jag liksom många andra är lite ihopsydd här och där, men jag håller ihop fint. Hade jag inte kännt mig hel hade glassen kanske inte smakat fullt lika gott! Men jag kan inte låta bli att ibland hänge mig åt lite melankoli.... :)
Skicka en kommentar