Den här bloggens historia började för snart fem år sedan, på nyårsdagen 2007. Dagen efter att jag för första gången verkligen förstod att jag var på väg att förlora den person jag trodde att jag skulle bli gammal tillsammans med. Den startade i ett behov av att få ur mig alla tankar och känslor som uppstod när förhållandet kraschade. Många av de inlägg jag skrev de första åren var indirekt riktade direkt till honom. Jag skrev för min egen skull, men det var han som var min publik.
2007 skrev jag 195 inlägg, 2008 blev det 81 st, 2009 blygsamma 36 och 2010 endast 20 st. I år har det hittills blivit 11. Jag har funderat en del på vad det beror på och jag tror att det delvis handlar om att jag har tappat min publik. Jag vet inte längre vem jag skriver för...
Men jag saknar bloggandet. Jag saknar skrivandet. Jag saknar att fundera, filosofera, reflektera och att sätta ord på mina tankar om stort och smått. Men jag behöver rikta mina tankar till någon. Jag behöver en ny publik. En publik vars tankar, funderingar och kommentarer jag bryr mig om. En publik jag tycker om. Och vilken publik kan vara bättre än mina vänner? Ni känner mig ju redan, även om vissa av er kanske enbart känner andra sidor av mig än de som kommer fram i bloggen.
Min blogg har för övrigt aldrig varit helt anonym. Vissa vänner och familjemedlemmar har läst den sedan start, andra har fått länken under resans gång. Nu gör jag som min gamla ridlärare en gång sade till mig på en hopplektion - jag kastar hjärtat före och hoppar själv efter. Jag delar länken till min blogg med fler. Läs om ni har lust, kommentera om ni vill, strunta i att läsa om ni inte känner för det. Men om ni läser - glöm inte att jag oftast är en glad och positiv person med glada tankar. Jag har nog en tendens att skriva oftare när jag är fundersam, sorgsen eller melankolisk. Bloggen är ett nyckelhål till mitt liv, men den visar bara en del av mig, den ger inte hela bilden.
Någon gång då och då nämner jag någon jag känner på bloggen, men oftast inte vid namn. Kanske känner du ändå igen dig eller någon annan. Jag hoppas att det är okej. Innan jag skriver brukar jag försöka tänka på att "det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen".
Jag har valt att inte starta någon ny blogg, utan att fortsätta på den gamla. Allt jag tidigare har skrivit, stod jag för då, när jag skrev det. Idag ser jag kanske vissa saker i ett annat ljus, men det är ändå min historia...
"En liten bit historia sedd genom ett nyckelhål ger historier." - Jean Rigeaux
"Med åren fylls man mer och mer av sin egen historia. Till sist är man inte något annat." - Frithiof Brandt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Klart vännen du ska fortsätta skriva om allt och inget. Fiffilura över livet. Hey, det gör ju jag. Men jag har inte våga släppa alla tankar till mina närmsta. Det vill säga sys, m & p... Tror det gör för ont för dem...
Jag tycker att du är modig och grym. Jag hittade din blogg av en slump, när jag var nyfiken på Elsa efter vi träffats första gången. Det dröjde länge innan jag vågade kommentera att jag läst den, för den var så personlig och vi kände inte varandra. Sen har jag fortsatt att läsa, jag känner igen mig själv i mycket av det du skriver!
Kram och ses till hösten.
Hej! Jag kollar din blogg varje vecka och väntar med spänning på om du skrivit något nytt!
Så sluta inte!
Du har skänkt mig mycket tröst och glädje genom åren och det är alltid lika spännande att läsa om ditt liv och dina funderingar.
Jag finns här.
Trogen läsare
Mimi
Frk Nyfiken - mina systrar läser, men mamma... det är fortfarande känsligt, men det skulle kanske vara lättare nu än det var då. Jag har dock inte delat länken med alla...
Jenny - det känns bra att någon tycker att jag är modig och grym. :) Kram och hör av dig när du och Luma är redo för en liten promenix!
Mimi - då har du fått vänta en del det sista året... men jag hoppas att det ska bli ändring på det nu. Jag har redan flera nya inlägg på lut. Alltid roligt med trogna läsare. :)
Skicka en kommentar