Att våga skriva om det svåra

När jag var mitt inne i orkanens öga efter uppbrottet med D sade en bekant till mig - "du tror mig inte nu, men en dag kommer du att sakna din sorgeprocess". Idag förstår jag bättre vad hon menade. Jag kan sakna den hudlöshet jag hade då, när känslorna låg så nära ytan. Alla känslor var så stora och ärliga och kunde bubbla upp från ingenstans på en sekund. Även om det mestadels var sorg, oro, hopplöshet, ilska, smärta, vanmakt. Men på andra sidan myntet, fanns kärleken... Sorgeprocessen lärde mig också mycket om mig själv och om livet. Jag kände mig klokare.

Nu känner jag mig bara mer förvirrad. Ju mer jag lär mig, ju hårdare jag anstränger mig för att förstå, desto mer vilsen känner jag mig. Vet jag allt eller ingenting? Det lutar åt det sistnämnda. Känslorna ligger inte längre på ytan, utan djupt ner, inbäddade i hjärtat bakom lager på lager av sinnrika skyddande försvarsmekanismer. Tankarna ställer sig i vägen för känslorna och vaktar envist mitt hjärta som små soldater i givakt.

Jag läste någonstans att alla känslor kommer ur samma kran. Stänger man av kranen för att slippa de svåra känslorna, så stänger man även av den för hoppet, glädjen, tron och kärleken. Jag har nog dragit åt min kran, även om jag inte har stängt av den helt. Jag har viftat bort det svåra, inte orkat med mer sorg och tänkt att lyckan inte är för mig.  

Jag vill inte ha kranen delvis åtdragen. Jag vill inte känna mig avstängd. Men för att komma åt glädjen och kärleken måste jag nog även släppa fram sorgen och de svåra känslorna. De fula känslorna. De otillåtna känslorna. De förbjudna känslorna. De som vi inte talar om. De som vi låtsas inte finns. De som vi sopar under mattan. De som vi inte låtsas om.

Jag tror att det är nödvändigt att vi tillsammans vågar prata om det svåra. Att vi lyfter på locket och låter trollen visa sina frånstötande trynen. Att vi inte väjer undan även om det är chockerande, ledsamt och fult. Att vi slutar låtsas att allt är Facebook-glättigt och fernissat. För först när vi kan gråta och vara arga tillsammans kan vi skratta åt eländet och glädjas på riktigt åt det vackra. För mig är bloggen ett sätt att bidra till det samtalet. Den kan aldrig ersätta en äkta förtrolig dialog mellan två människor, men den kanske kan vara gnistan som tänder samtalet.

Att ärligt våga skriva om det svåra är för mig en av bloggens livsnerver.

"...Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara?" Kristian Gidlund

Saying nothing... sometimes says the most

Jag har varit tyst så länge. Alltför länge. Jag har försökt börja på nytt flera gånger. Jag har skrivit inlägg i tankarna, vikt musöron i böcker som har berört mig, klottrat ner embryon till inlägg på lösa papperslappar och skrivit ner stödord i mobilen. Men jag har inte kommit längre än så, trots att viljan har funnits.

Det känns lite som att jag har tappat rösten. Jag litar inte på att den bär efter så lång tids tystnad. Jag har svårt att hitta orden. Jag stakar mig, trasslar in mig i meningarna, hittar inte det rätta flytet. Men det får bära eller brista. Jag har bestämt mig för att försöka hitta den igen, även om jag känner mig hes och snubblar på orden till en början.

Så... varför tystnade jag egentligen?

Jag önskar att jag fullt ut kunde förstå det själv. Den har nog flera orsaker, min tystnad. Tid och ork som tröt, ett jobb som under en tid höll på att äta upp mig, brist på en tydlig riktning, ingen ro i kroppen, osäkerhet och rädsla... Rädsla för att trampa någon på tårna. Rädsla för att uppfattas som allt igenom sorgsen, svårmodig och svartsynt. Rädsla för att min röst inte skulle vara värd att lyssna på. Rädsla för att bara ha frågor och inga svar. Rädsla för att inte vara äkta. 

Jag har haft svårt att lita på min egen röst. Det har jag ännu. Min röst på bloggen har alltid kommit rakt ifrån mitt hjärta. Den har haft sitt ursprung i mina känslor. Men under lång tid har mina tankar lagt fälleben för mina känslor. Jag vet inte var jag har dem. Jag litar inte på dem. Jag orkar inte med dem. Jag låtsas inte om dem. Kanske stänger jag till viss del av dem. Och därmed har jag också stängt av själva hjärtat i bloggen... Jag har censurerat mina tankar, mina känslor och min röst - till tystnad.

Det här inlägget är ett första försök att bryta tystnaden och hitta tillbaka till mitt hjärta och min röst.

"Saying nothing... sometimes says the most." - Emily Dickinson

"You hesitate to stab me with a word, and know not - silence is the sharper sword." - Samuel Johnson

Jag minns dig hellre andra dagar än idag

Jag sitter hemma och jobbar.
Ser ut genom fönstret.
Över trädkronorna blinkar Delsjömastens 
starka lampor i takt till en tyst melodi. 
Mina tankar vandrar. Jag tänker på annat än jobb.
Jag tänker på då. På nu. På sedan. 
Jag ser ut över Kålltorps takåsar 
och minns för längesedan, när du bodde här. 
Stora, mjuka snöflingor virvlar genom luften.
De ser ut som änglar. 

"...vintern kom och flingor falla, ner på flickans lilla grav."
Den näst sista raden i en sång jag älskade som liten.
Jag sjöng den högt, ensam ute under de stora granarna på tomten.
De som sedan fälldes. 
Varför tyckte jag så mycket om en så banal och sorglig sång? 
I en sal på Lasarettet. 
Jag vill inte tänka på dig där.

För mig finns du inte där. 
Du finns inte heller under den enkla gravsten vi besökte i december,
på det som skulle ha blivit din 56-årsdag.
Vi firade din födelsedag, utan dig.
Vi firade den fjärde julen utan dig.
Det känns orättvist att du inte kan vara med.

Du älskade julen.
För mig är du en del av julen. 
Precis som du är varje söndagkväll. 
Och varje gång jag smuttar på ett glas sherry före maten.
Eller hör en träffsäker, finurlig liknelse.
Du är fnitter om sommaren.
Du finns i vinden som blåser friskt i Hummerviken.
Du är i varje ängel.
I varje solnedgång på Vinga.
Du finns i vardagliga små ting. 
I mina tankar,
i ordlösa samtal på tumanhand.

Fyra år sedan du dog idag.
Overkligt.
Långt bort, längesedan, men ändå så nära.
Du älskade julen.  
Jag låter adventsstjärnorna lysa i mitt fönster än ett tag.
Ty ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Sorg är kärlek som blivit hemlös. 

Frankenstorm

Vindstilla, vacker höstdag. Luften är hög, höstens färger klara. 
Solen värmer och för tankarna till dagar då ljus och värme gör allting lätt och enkelt.
Tystnaden ger ro. Skänker tröst.  
Men klippan jag sitter på är kall.
Jag ryser till. Ensam gör det vackra nästan ont. 

Långt borta två ansikten vända mot solen. En silhuett av samförstånd. 
Kaffemuggar som höjs till den friska luftens skål.
Över vattnet, ljudet av ett barn som kastar sten i vattnet och skrattar högt.

Vindstilla.

Men det stormar ordentligt i flera av mina vänners liv just nu. 
Några har medvind och blåser i full fart framåt, mot en varmare sommar.
Allt för många har motvind och tvingas backa tillbaka steg för steg. De irrar runt i skogar där de redan har vandrat, men fastnar i labyrinter, kommer till vägskäl och har svårt att hitta stigen som bär hem till ljusen i fönstret. 
Andra har bara storm, som rör om, rör runt och får dem att virvla runt i luften som torra höstlöv utan någon aning om var de kommer att landa eller om de kommer till en bättre plats. Det enda de vet är att det blir annorlunda.

Det stormar runt omkring, 
men i mitt liv är det stiltje.
Jag sitter på min sten. 
Jag håller fast med ena handen i ett gammalt träd. 

Ibland vill jag bara släppa taget och låta mig svepas med av första bästa vindpust. Svepas bort. Föras iväg dit vinden bär mig, bort ifrån allt som är sig likt och hemvant.
Bort ifrån barn som inte blir,
bort ifrån äktenskap som knakar,
bort ifrån par som bygger bo,
bort ifrån barn som växer upp och blir stora.
Bort, ifrån den ständiga påminnelsen om tiden som går och jag som sitter stilla på min sten och ser på.

Jag önskar inte storm. 
Men jag längtar en lätt bris,
som vänligt men bestämt ber mig att släppa taget om trädet.
Som för mig framåt, åt det håll jag vill blåsa.
En bris som rufsar om mitt hår och för med sig en doft av det som är viktigt.
En doft av hav, en doft av blommor, en doft av hud.
Av honung och salt.

Kanske väntar jag förgäves. 
Kanske ska jag bara släppa taget och resa mig och gå.  
Kanske kommer vinden från ett annat håll.

Det är stilla. 
Men det rister svagt i trädens grenar. 
En oro kryper i mig.
Kanske är det bara lugnet före stormen.
Kanske ska jag vara försiktig med vad jag önskar mig.

"En sjöman frågar inte efter lugnt och vackert väder, han lär sig navigera."

Jag är världens bästa plommon

Jo, ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att våra tankar till stor del styr våra känslor. Jag tror mig till och med ha ganska mycket bevis för det. Men, det är inte alltid så lätt att veta vilka tankar man ska välja och vilka man ska blunda för. Och oavsett vilka tankar - och känslor - man väljer, så kan det ju hända att någon man älskar väljer helt andra.  

Jag tror dock att det är tillräckligt svårt ibland att välja sina egna tankar och styra sina egna känslor. Jag tror inte att vi, hur gärna vi än ibland skulle vilja, kan styra andras. Och precis som jag tror att det är dumt att fokusera för mycket på det som är fel (bättre att fokusera på det som är rätt), så tror jag att det är dumt att fokusera för mycket på andras känslor (det räcker gott med de egna). 

Jag tror att D ibland fokuserade för mycket på mina (och andras) känslor, istället för på sina egna, och det påverkade hans beteende. Istället för att fundera över hur han själv skulle ha velat bli bemött, eller hur han själv egentligen ville bete sig, så funderade han över vad hans beteende skulle framkalla för känslor och beteenden hos mig eller lyssnade på andra istället för på sig själv. Kanske var det ett sätt att försöka skydda sig från mina känslor. Jag blev ju nästan själv rädd för dem, så på ett sätt förstår jag det, men jag tror inte att det hjälper någon att tänka så, för vi kan inte styra andras känslor eller känsloyttringar. Men jag tror att det var därför han på min 35-årsdag bara köpte en bakelse till mig och jag tror att det var därför han inte hörde av sig när han fick reda på att Kirre hade dött. Det var inte av illvilja, det var för att försöka skydda sig själv. Men - jag vill i_n_t_e bli skyddad vare sig från mina egna eller någon annans känslor. Det jag fruktar är likgiltigheten. Frånvaron av känslor. 

D skrev för ett tag sedan till mig att "det spelar ingen roll vad du hade sagt när jag gjorde slut, det hade inte förändrat något". Det visste jag ju redan. Men det var på sätt och vis rätt skönt att höra och det stärker min teori om att det är lönslöst att försöka styra andras tankar och känslor. Vissa saker måste man komma underfund med själv. 

Mitt syfte med allt jag skrev på bloggen när vi hade gått isär var heller aldrig att påverka hans känslor. Däremot hade jag ett behov av att reda ut, förstå och förklara mina egna. Det var viktigt för mig att han förstod hur jag kände, men jag ville aldrig att han skulle välja mig av något annat än egen fri vilja. Jag vill fortfarande inte att någon ska välja mig av något annat än egen vilja. 

Av den anledningen vill jag inte ens försöka påverka någon annans känslor. Jag vill bli vald för att jag är den jag är. För att jag är bra som jag är. Inte i brist på bättre, eller för att jag försöker göra mig till någon jag inte är. Det enda sättet jag möjligen vill påverka någon annans känslor på, är genom att sträva efter att vara mitt allra bästa jag, den jag vill vara. Jag älskar Leo Buscaglias text om plommon och bananer som illustrerar det. Och glöm aldrig, att jag är världens bästa plommon.

"Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska." (Benjamin Franklin)

"Kanske kärlek är vad som händer är jag varsamt leder dig tillbaka till dig själv." (Antoine de Saint-Exupéry) "Inte till den jag vill att du ska vara, utan till den du är." (Leo Buscaglia)

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you love, that's what matters." (Ur filmen 'The Last Kiss')

Oh illusion, stark delusion

Kan vi verkligen alltid lita på våra sinnen? Jag har funderat en del på det och jag tror inte alltid att vi kan det. 

För ett par veckor sedan åkte jag med färjan till Öckerö. Jag var övertygad om att vi var på väg, tills jag några sekunder senare insåg att det var färjan bredvid som rörde sig. Mina sinnen hade lurat mig.

Jag hade också en period för ett par år sedan när jag fick för mig att de jag umgicks med tyckte att jag var konstig och egentligen inte ville umgås med mig. Överallt såg jag tecken på att det var så. Det var från början en svag känsla, men ju mer jag tänkte på den, desto mer såg jag det. Jag blev övertygad om att det var så och jag började själv ändra mitt eget beteende och istället för att fråga vad de skulle göra och om jag fick haka på, så drog jag mig undan (eftersom jag ju redan hade övertygat mig själv om att de inte ville ha med mig). Mina tankar om situationen påverkade mina känslor och de påverkade i sin tur mitt beteende. 

Anders Haglund skriver att "vi människor har en tendens att tro att vi registrerar verkligheten runt oss som en kamera, när sanningen är den att vi med våra begränsade sinnen gör den bästa gissning av vad som pågår som vi kan. Vi ser bara en viss våglängd av ljus, vi hör bara inom ett visst frekvensområde osv. Vi tar in det i vårt nervsystem och tänker om det. Först därefter får vi en känsla av ”verkligheten”. Vi upplever alltså inte verkligheten utan bara våra tankar om den. (...) Det innebär att allt du känner kommer från dig och de tankar du tänker." 

Han menar att det är därför vi reagerar så olika på saker. För att vi väljer olika tankar om det som händer. Exakt samma sak som stjälper någon, kan hjälpa någon annan. Jag gillar hans bild av alla våra tankar som en stor buffé, där det finns goda tankar, snälla tankar, elaka tankar, osäkra tankar, trångsynta tankar, konstiga tankar, jobbiga tankar osv, men där vi kan välja att bara "äta" de tankar vi gillar. 

Han gör en liknelse (åh, vad jag saknar syster Skräppans liknelser...) med gångbron i Lustiga Huset, där väggarna rör sig, men våra synintryck får oss att tro att det är bron som rör sig. Om vi blundar är det inga problem att gå över bron. På samma sätt menar han att vi ibland behöver blunda för de tankar vi för tillfället tar på allvar. Till exempel tankar om osäkerhet: "för det finns ingen som gör något bra från en känsla av osäkerhet. Vi tar inga bra beslut när vi är ur balans. Och i samma stund som vi ser igenom illusionen så visar sig din mentala bro vara precis så stabil som den alltid har varit."

Min situation är inte det minsta annorlunda idag än den var i förrgår, förra veckan eller knappt ens för ett par månader sedan. Men mina tankar om den och därigenom även mina känslor, är väldigt annorlunda ikväll jämfört med i förrgår kväll. Jag har skrivit ett långt inlägg om de här tankarna tidigare. Det var bra att jag blev påmind om det igen. Jag behöver nog påminna mig om då och då. Jag har blundat lite och nu är min mentala bro mer stabil igen, nu vet jag vilka tankar jag vill "äta".  

Solitude

Lördag kväll på ett halvsjaskigt hotellrum i södra Sverige. Fötterna bultar efter en hel dag på stående fot och hjärnan är långsam efter dagens alla intryck och av att ha gått på högvarv en tid.

Då finns egentligen ingen bättre plats än ett sjavigt hotellrum (det skulle möjligen vara ett lyxigt hotellrum då..., eller en trygg famn.). En plats utan diskmaskiner som behöver tömmas, hundar som behöver rastas, blommor som behöver vattnas, papper som behöver sorteras, dammtussar som behöver utrotas. En plats utan personliga tillhörigheter. En plats att varva ner, reflektera, samla kraft, ladda batterierna och komma igen.

För jag har i perioder (märk väl, i perioder) ett stort behov av att dra mig tillbaka till lungare miljöer och ladda batterierna. För jag är i grunden mer introvert än extrovert.

SvD har en intressant artikelserie just nu, om att vara introvert. I en av artiklarna förklarar de att: "Enkelt uttryckt behöver extroverta en massa stimulans för att inte bli uttråkade, och energin kommer utifrån – mycket folk, mycket prat. Laddandet av batterierna sker genom att vara med andra. Introverta behöver mindre stimulans för att känna sig levande och får sin energi från den inre världen – läsande, reflekterande, djupa samtal en och en. Återhämtningen sker genom att ha tid för sig själv."

När jag var yngre fick jag ofta höra att jag var "reserverad". Jag hatade att bli kallad reserverad eftersom det alltid sades med en rynka i pannan och ett negativt tonfall. Jag märkte att andra tyckte att jag var konstig när jag hellre ville sitta inne och skriva eller rita än att vara ute och hoppa tvwist och slänga käft. Det var inte riktigt okej, och jag jobbade hårt för att bli av med den stämpeln.

Det är fortfarande inte riktigt okej. Både skola, arbetsplatser och samhälle favoriserar "Action" framför "Contemplation". Mina kollegor förstår inte att jag gör bättre ifrån mig om jag får jobba hemifrån och samla tankarna, en bit ifrån alla intryck och allt surr, ibland. De förstår inte heller att ju mer de pressar på, desto mer vill jag dra mig undan. Det är inte accepterat att dra sig tillbaka. Men jag behöver det för att kunna komma igen och prestera med all den kraft jag faktiskt har.

Samma sak gäller med mina relationer med vänner. Jag kan periodvis dra mig undan sociala sammanhang. Men det handlar inte om att jag är associal. Det handlar om att jag behöver dra mig tillbaka för att ladda om och vara mitt bästa jag när vi ses. Det händer dock att mer extroverta vänner inte förstår det, utan rusar vidare och försvinner bort under tiden. 

Har ni inte lyssnat på Susan Cains TED-föredrag om "the power of introverts" än, så gör det. Introvert är inte asocial. Introvert är inte blyg. Introvert är inte "reserverad". Det handlar inte om det. Jag tror inte att jag på något sätt är extrem. Jag är nog en ganska extrovert introvert trots allt. Men det är bra att veta att jag är mer introvert än extrovert...

Inte klok

Jag har på sistone från flera olika håll fått höra att jag är så klok och smart och snäll och har så många sunda och vettiga tankar. Det är självklart alltid roligt att höra...

...men. Ibland, vill jag bara öppna käften och ryta som ett lejon: Klok? Jag? Är ni helt galna? Är ni inte kloka nånstans? Jag vet ju ingenting, jag kan inte leva som jag lär, jag är allt annat än klok. Jag vill inte ens vara klok, det låter ju som en tråkig bok... Jag är inte klok - jag är ett vidrigt monster, en blodsugande vampyr, en missförstådd hyena, ett stort jävla ilsket lejon och jag kan vråla som en jättebamsing till björn! Aaaaaarrrrgggh!

Ni tror att min hud är mjuk och slät och min mun säger snälla saker, men egentligen är jag en ödla med knottrigt skinn. En reptil med kluven tunga. Jag är Diana i V (fast blond). Jag är topp tunnor rasande och vill skrika för full hals och kasta saker nedför trappan, så som jag gjorde när jag var liten och blev arg (men alltid blev stoppad med "så handskas vi inte med saker i det här huset" eller "inte den tonen i det här huset"). Jag kastar den vita trälådan med texten Amor Vincit Omnia. Jag kastar träbokstäverna som står i det allt för sällan använda gästrummet. Jag slänger ner ett H, ett O, ett P, ett E.

Jag är arg på att livet är orättvist. Jag är arg på att finaste syster K fick cancer och dog. På att jag aldrig får träffa henne mer. På att du aldrig får träffa henne och att hon aldrig får träffa dig. Jag är arg på att finaste, bästa E har det tufft. Jag är arg på att sötaste S är ledsen. Jag är arg på att P och K och F och D har barn, men inte jag. Jag är trött på att det aldrig kan vara lätt och enkelt. Jag vill räcka fingret åt alla självutnämnda självhjälpspredikanter som säger "det handlar inte om hur du har det, bara om hur du tar det". För ibland gör det faktiskt det. Handlar om hur man har det. E är värd så mycket bättre, så mycket mer, så mycket enklare. S med. Och jag med.  

Men måhända är det som min fina vän skrev i sin blogg. "Kanske är det så att det är de "bästa" människorna som utmanas mest för att "någon där uppe" vet att de klarar det och att de ska finnas här på jorden för att inspirera och stötta andra genom att visa sin stora mänsklighet; nämligen att älska och förlåta."  Och kanske är det också så att vi uppskattar det vi har och det vi får en aningens aning mera, om vi har fått kämpa lite för det. 

Jag tror att ilska är bra. Den visar att något är viktigt, den visar att vi inte är likgiltiga och den markerar för andra var våra gränser går. Jag tror också att ilska kan vara en väg till att skapa förändring. Ilska är bra, så länge man inte håller fast vid den (för, som Buddha sade - "att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd"). 

Jag är fortfarande arg och irriterad, jag tycker fortfarandet att livet är orättvist. Men jag går ändå nedför trappan och plockar upp hoppet igen...

När Salikons rosor vissnar

Jag älskar sagor. Jag älskar allt ifrån Sagan om den lilla hinden till Sagan om ringen. Från Ingen rövare finns i skogen till Andarnas hus. Från Hattstugan till Övärlden. Från Vem ska trösta Knyttet till Guldkompassen. Från Den fula ankungen till Oryx and Crake.

Kanske älskar jag sagor för att jag själv har livlig fantasi. Kanske älskar jag sagor för att jag innerst inne tror på mysterier, mirakel, äventyr och lyckliga slut. För att jag tror på det godas seger över det onda. På att "good things happen to good people", trots att verkligheten gång på gång gör sitt bästa för att försöka bevisa motsatsen. 

Kanske älskar jag sagor för att de gör allting så enkelt. I sagor är det vita vitt som snö, det svarta svart som ebenholts och det röda rödaste rosenrött. I sagor är de goda, goda och de onda, onda. Det är lätt att förstå vem som är elak och vem som är snäll. De Elaka har gröna ögon och långa armar och varken säger eller skriker något. För tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen. I sagor är det enkelt att veta vad man ska tro på. Alla känslor är stora och det handlar om liv eller död. Alla kämpar till sista blodsdroppen för det de brinner för och tror på - kärlek, vänskap, frihet, broderskap. Tvivlen är få, kärleken är evig och ingen är feg.  

Men nog är det så att de bästa sagorna trots allt är de där allt inte är helt svart eller vitt... Där de onda har mänskliga drag och där de goda även har sina dåliga sidor. Gollum, Frodo, Aragorn. Sagor där ingen är perfekt och det finns två sidor av alla mynt. Sagor med gråskalor och stunder av tvivel. Precis som i verkligheten. För det kommer alltid att finnas olika vägar att gå, ingenting är någonsin helt svart eller vitt och det är omöjligt att vara hundra procent säker på vad som är rätt och vad som är fel. Ena stunden är vi starka och säkra. Nästa är vi svaga i tron och tvivlar på allt. 

En av mina favoritsagor är Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Kanske för att jag har ett behov av att tro på att det finns en äng, där De Snälla bor, dit De Elaka inte kan komma... Ett Nangijala. Ett Vattnadal. En plats där man kan fly verkligheten för en stund. En plast där man kan vila och få ro. Men också för att det är en saga om längtan. "...om längtan efter havet, alla längtar någonstans". Och om drömmar som besannas. 

Nog är sagor, precis som drömmar, ibland en sorts verklighetsflykt. Men jag tror på Buscaglias ord "Dagens dröm är morgondagens verklighet." Så ikväll fortsätter jag att hänge mig åt sagor och åt drömmar. Sannsagor eller verklighetsflykt? Vem vet? Inte jag. Vem vet? Inte du. Men jag kommer alltid att tro på sagor och på att allting löser sig till slut...

Kärleken är vad kärleken gör

Jag har funderat en hel del på kärlek de senaste dagarna... (vilket jag i och för sig ofta gör, eftersom jag, till skillnad från många andra, inte är tror att kärlek är något som bara inträffar spontant, slår oss i huvudet, träffar oss som blixten eller, för att använda en bekants ord - direkt känns "galet rätt"  som i en Hollywood-romcom, utan att det är något som vi faktiskt, liksom det mesta här i livet, måste lära oss...). 

Syster Hilldur försökte i sitt tal på min 40-årsfest att definiera kärleken. Inte en alldeles enkel uppgift. Frågan är om det ens går att definiera kärleken? Kärleken har många ansikten. Kanske finns det lika många olika definitioner på vad kärlek är som det finns människor som älskar. Men jag minns särskilt Hilldurs berättelse om en mor som kastar sig i efter sina barn som håller på att drunkna. Hon går själv under och någon frågar: "varför gjorde hon så?" Svaret: "för att hon var tvungen". Sådan är nog kärleken till barn. Jag vet inte, för jag har inga. Men kanske är den även sådan till hundar.

Enligt Svenska Akademiens ordbok är kärlek:  "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet".

Det ligger nog en del i det. När det gäller kärlek till en partner skulle jag vilja lägga till - vänskap, samhörighet, gemenskap, omsorg, tillit, trygghet, nyfikenhet, intimitet, ömhet, utveckling och vilja. 

Vilja. Ni vet sedan tidigare att viljan är min religion. Att jag tror på den, mer än på hoppet, mer än på tron, ja, till och med mer än på kärleken i sig. Läs mitt tidigare inlägg om vilja, för det uttrycker väldigt väl en del av det jag funderar på även ikväll. Jag vet vad jag vill, åtminstone idag (och det är ju egentligen det enda vi säkert kan veta). Men jag kanske inte är så bra på att tala om det.

För mig hör kärlek mycket ihop med vilja och vårt sätt att handla och jag tycker mycket om Erich Fromms definition: "Kärleken är vad kärleken gör". 

Orden som försvann

Musiken tystnade. Orden försvann. 
Mitt liv bytte soundtrack. 
Det sorgsna och vemodiga gav plats åt ett med snabb och ytlig popmusik...
Om sanningen ska fram. Jag vill ut. Baksmälla. Dansa, pausa. Ett fel närmare rätt... 
Det har ersatts av One step closer. This time around. Anything can happen. Dubious. Keeps getting better. Loving hands.
Men jag har stressat dansat och hetsat runt så länge att jag har behov av att skruva ner tempot ytterligare en nivå. Till två händer på ett ensamt piano. Till Rosie Thomas. Till Ray La Montagne. Till let it be me.  

För någonstans mellan vemod och pop lade jag locket på. Jag stängde in alla ord, all musik, all visdom, alla drömmar, alla troll, alla klokheter, all energi, alla tårar, alla demoner, all tid, all längtan, all sorg, alla känslor i en kista. Jag satte mig själv ovanpå locket, log snett och svalde nyckeln. Enklare så.

Nu sitter jag här och väntar på dig. Jag väntar på att du ska komma och göra Heimlich-manövern. På att du ska hjälpa mig. Trots att jag innerst inne vet att jag kanske själv måste hosta upp den... Precis som jag själv var tvungen att kliva ur min barndoms garderob. Men det är svårt och jag vet inte riktigt hur.

Kistan läcker lite, lite. Några tårar sipprar ut. Ledsna tårar. Glada tårar. Tårar av kärlek. Ikväll tårar av medkänsla. Jag önskar att det var enklare att finna nyckeln, för jag gillar inte riktigt den som sitter på kistlocket. Hon har kalla ögon, som man inte kan avläsa några känslor i. Hon är för hårdhudad, cynisk och misströstande och har svårt att riktigt bry sig. Hon har tappat tron på det som är viktigt. Hon har tappat tron på sina drömmar. Kanske är hon innerst inne rädd. 

Men hon är inte jag. 
Du måste flytta på dej.

Om att stå på smärtans valplats och se att solen lyser

Semesterns första dag lider mot sitt slut och semesterns första kväll går i tacksamhetens tecken. Tacksam över att semestern har börjat vackert och inte med den tragedi som var illavarslande nära i lördags eftermiddag. 

Väcktes varsamt av varma händer och en mjuk röst som sade "vi hörs snart igen" vid sju-tiden i morse och somnade sedan om igen... Sovmorgon, kaffe, GP och försynta drömmar följdes upp av en morgonlöptur i Skatås med en vän. Sedan en spontan båttur och några timmar på en solvarm klippa med samma fina vän och en skärgårdshund som verkar trivas bra i flytväst. Kaffe, kanelbullar, jordgubbar och sommarprat av Klara Zimmergren. Igenkänning. Tankar. Samtal. Om det som borde vara enkelt men ibland är svårt. Om vad som är viktigt. Egentligen. Om att ta ansvar för sitt eget liv. Sin egen lycka. Om att våga. Om att det inte finns några garantier. Om att fästa sig vid någon. 

Jag tänker på dig ikväll, min vän...

"- Vad innebär att vara 'tam'?
- Det är en konst som är nästan bortglömd, sade räven. Det betyder 'att fästa sig vid någon'... 
- Fästa sig vid någon?
- Ja, visst, sade räven. Än så länge är du bara en liten pojke för mig, lik hundratusentals andra små pojkar. Och jag behöver dig inte. Och du behöver inte mig heller. För dig är jag ingenting annat än en räv lik hundratusentals andra rävar. Men om du tämjer mig, så kommer vi att behöva varandra. Jag kommer att vara den ende i världen för dig..." 

Ur "Lille Prinsen" av Antoine de Saint-Exupéry

Jag bad en gång om glädje utan gränser,

jag bad en gång om sorg, som rymden ändlös.

Månn blygsamheten växer till med åren?

Skön, skön är glädjen, skön är också sorgen.

Men skönast är att stå på smärtans valplats

med stillad håg och se, att solen lyser. 

Via Media - Karin Boye