Solitude

Lördag kväll på ett halvsjaskigt hotellrum i södra Sverige. Fötterna bultar efter en hel dag på stående fot och hjärnan är långsam efter dagens alla intryck och av att ha gått på högvarv en tid.

Då finns egentligen ingen bättre plats än ett sjavigt hotellrum (det skulle möjligen vara ett lyxigt hotellrum då..., eller en trygg famn.). En plats utan diskmaskiner som behöver tömmas, hundar som behöver rastas, blommor som behöver vattnas, papper som behöver sorteras, dammtussar som behöver utrotas. En plats utan personliga tillhörigheter. En plats att varva ner, reflektera, samla kraft, ladda batterierna och komma igen.

För jag har i perioder (märk väl, i perioder) ett stort behov av att dra mig tillbaka till lungare miljöer och ladda batterierna. För jag är i grunden mer introvert än extrovert.

SvD har en intressant artikelserie just nu, om att vara introvert. I en av artiklarna förklarar de att: "Enkelt uttryckt behöver extroverta en massa stimulans för att inte bli uttråkade, och energin kommer utifrån – mycket folk, mycket prat. Laddandet av batterierna sker genom att vara med andra. Introverta behöver mindre stimulans för att känna sig levande och får sin energi från den inre världen – läsande, reflekterande, djupa samtal en och en. Återhämtningen sker genom att ha tid för sig själv."

När jag var yngre fick jag ofta höra att jag var "reserverad". Jag hatade att bli kallad reserverad eftersom det alltid sades med en rynka i pannan och ett negativt tonfall. Jag märkte att andra tyckte att jag var konstig när jag hellre ville sitta inne och skriva eller rita än att vara ute och hoppa tvwist och slänga käft. Det var inte riktigt okej, och jag jobbade hårt för att bli av med den stämpeln.

Det är fortfarande inte riktigt okej. Både skola, arbetsplatser och samhälle favoriserar "Action" framför "Contemplation". Mina kollegor förstår inte att jag gör bättre ifrån mig om jag får jobba hemifrån och samla tankarna, en bit ifrån alla intryck och allt surr, ibland. De förstår inte heller att ju mer de pressar på, desto mer vill jag dra mig undan. Det är inte accepterat att dra sig tillbaka. Men jag behöver det för att kunna komma igen och prestera med all den kraft jag faktiskt har.

Samma sak gäller med mina relationer med vänner. Jag kan periodvis dra mig undan sociala sammanhang. Men det handlar inte om att jag är associal. Det handlar om att jag behöver dra mig tillbaka för att ladda om och vara mitt bästa jag när vi ses. Det händer dock att mer extroverta vänner inte förstår det, utan rusar vidare och försvinner bort under tiden. 

Har ni inte lyssnat på Susan Cains TED-föredrag om "the power of introverts" än, så gör det. Introvert är inte asocial. Introvert är inte blyg. Introvert är inte "reserverad". Det handlar inte om det. Jag tror inte att jag på något sätt är extrem. Jag är nog en ganska extrovert introvert trots allt. Men det är bra att veta att jag är mer introvert än extrovert...