Saying nothing... sometimes says the most

Jag har varit tyst så länge. Alltför länge. Jag har försökt börja på nytt flera gånger. Jag har skrivit inlägg i tankarna, vikt musöron i böcker som har berört mig, klottrat ner embryon till inlägg på lösa papperslappar och skrivit ner stödord i mobilen. Men jag har inte kommit längre än så, trots att viljan har funnits.

Det känns lite som att jag har tappat rösten. Jag litar inte på att den bär efter så lång tids tystnad. Jag har svårt att hitta orden. Jag stakar mig, trasslar in mig i meningarna, hittar inte det rätta flytet. Men det får bära eller brista. Jag har bestämt mig för att försöka hitta den igen, även om jag känner mig hes och snubblar på orden till en början.

Så... varför tystnade jag egentligen?

Jag önskar att jag fullt ut kunde förstå det själv. Den har nog flera orsaker, min tystnad. Tid och ork som tröt, ett jobb som under en tid höll på att äta upp mig, brist på en tydlig riktning, ingen ro i kroppen, osäkerhet och rädsla... Rädsla för att trampa någon på tårna. Rädsla för att uppfattas som allt igenom sorgsen, svårmodig och svartsynt. Rädsla för att min röst inte skulle vara värd att lyssna på. Rädsla för att bara ha frågor och inga svar. Rädsla för att inte vara äkta. 

Jag har haft svårt att lita på min egen röst. Det har jag ännu. Min röst på bloggen har alltid kommit rakt ifrån mitt hjärta. Den har haft sitt ursprung i mina känslor. Men under lång tid har mina tankar lagt fälleben för mina känslor. Jag vet inte var jag har dem. Jag litar inte på dem. Jag orkar inte med dem. Jag låtsas inte om dem. Kanske stänger jag till viss del av dem. Och därmed har jag också stängt av själva hjärtat i bloggen... Jag har censurerat mina tankar, mina känslor och min röst - till tystnad.

Det här inlägget är ett första försök att bryta tystnaden och hitta tillbaka till mitt hjärta och min röst.

"Saying nothing... sometimes says the most." - Emily Dickinson

"You hesitate to stab me with a word, and know not - silence is the sharper sword." - Samuel Johnson