Tankar söker ny publik...

Den här bloggens historia började för snart fem år sedan, på nyårsdagen 2007. Dagen efter att jag för första gången verkligen förstod att jag var på väg att förlora den person jag trodde att jag skulle bli gammal tillsammans med. Den startade i ett behov av att få ur mig alla tankar och känslor som uppstod när förhållandet kraschade. Många av de inlägg jag skrev de första åren var indirekt riktade direkt till honom. Jag skrev för min egen skull, men det var han som var min publik.

2007 skrev jag 195 inlägg, 2008 blev det 81 st, 2009 blygsamma 36 och 2010 endast 20 st. I år har det hittills blivit 11. Jag har funderat en del på vad det beror på och jag tror att det delvis handlar om att jag har tappat min publik. Jag vet inte längre vem jag skriver för...

Men jag saknar bloggandet. Jag saknar skrivandet. Jag saknar att fundera, filosofera, reflektera och att sätta ord på mina tankar om stort och smått. Men jag behöver rikta mina tankar till någon. Jag behöver en ny publik. En publik vars tankar, funderingar och kommentarer jag bryr mig om. En publik jag tycker om. Och vilken publik kan vara bättre än mina vänner? Ni känner mig ju redan, även om vissa av er kanske enbart känner andra sidor av mig än de som kommer fram i bloggen.

Min blogg har för övrigt aldrig varit helt anonym. Vissa vänner och familjemedlemmar har läst den sedan start, andra har fått länken under resans gång. Nu gör jag som min gamla ridlärare en gång sade till mig på en hopplektion - jag kastar hjärtat före och hoppar själv efter. Jag delar länken till min blogg med fler. Läs om ni har lust, kommentera om ni vill, strunta i att läsa om ni inte känner för det. Men om ni läser - glöm inte att jag oftast är en glad och positiv person med glada tankar. Jag har nog en tendens att skriva oftare när jag är fundersam, sorgsen eller melankolisk. Bloggen är ett nyckelhål till mitt liv, men den visar bara en del av mig, den ger inte hela bilden.

Någon gång då och då nämner jag någon jag känner på bloggen, men oftast inte vid namn. Kanske känner du ändå igen dig eller någon annan. Jag hoppas att det är okej. Innan jag skriver brukar jag försöka tänka på att "det du säger om någon, ska du också kunna säga till den personen".

Jag har valt att inte starta någon ny blogg, utan att fortsätta på den gamla. Allt jag tidigare har skrivit, stod jag för då, när jag skrev det. Idag ser jag kanske vissa saker i ett annat ljus, men det är ändå min historia...

"En liten bit historia sedd genom ett nyckelhål ger historier." - Jean Rigeaux

"Med åren fylls man mer och mer av sin egen historia. Till sist är man inte något annat." - Frithiof Brandt

Lagom är bäst

Första semesterveckan. Är ensam på Öckerö och försöker varva ner. Det går både bra och dåligt. Jag har lite småsaker kvar att fixa med jobbet, så jag har inte kommit in i semestermode helt och hållet ännu. Drömde i natt att jag jobbade till kl. 4 imorse för att bli klar (vilket jag givetvis inte gjorde), vilket tyder på att jag fortfarande är uppe i varv. Men jag ska försöka klara av det sista imorgon och sedan logga ut och släppa jobbet helt och hållet några veckor.

Jag har dock bara varit här i drygt två dygn och känner mig redan lite ensam och rastlös. Men jag har verkligen kört på i 180 km/tim sedan i påskas, både på och utanför jobbet och jag är övertygad om att det är bra för mig att försöka varva ner lite och lyssna på mig själv.

Det fanns en tid när jag bara sökte mitt eget och ordens sällskap. En tid när jag trivdes med att sitta och titta på blommorna, när jag fann glädje i att städa och skapa ordning, en tid när jag tyckte att den bästa fredagkvällen var hemma i min lägenhet med ett glas vin tillsammans med - me, myself and I.

Men den tiden är förbi och jag känner mig just nu lite ensam bara i mitt eget sällskap. Jag söker nya bekantskaper, nya upptåg, nya upplevelser, nya höjder, nya kickar. Ibland (men bara ibland, under ensamma kvällar som den här) så undrar jag om jag söker för intensivt, försöker för mycket, kanske hela tiden höjer nivån och söker något som inte finns. Eller missar det som finns rakt framför ögonen på mig, eftersom jag redan är på väg mot nästa äventyr...

Samtidigt har jag roligt. Fantastiskt roligt. Jag känner mig stark och jag tror på att förändringens vindar blåser. Det är hög tid att det händer något amazing snart..! Det är min tur nu, vinden har vänt. Och jag blir irriterad på mig själv för att jag som vanligt tänker för mycket och inte unnar mig själv att ha roligt och göra precis, exakt vad jag vill, när jag kan, vill och har lust... utan att bry mig om vad alla andra tycker.

Men samtidigt kan jag känna att det har snurrat för fort. Jag behöver även tiden att bara vara, att tänka, att känna och att skriva ner mina tankar. Att kontemplera. Att fundera. Att sätta ord på. Den tiden har inte riktigt funnits och det gillar jag inte. För lagom är bäst och jag behöver balansen mellan jobb och fritid, mellan fest och vardag, mellan prat och tystnad, mellan bästa sällskapet och lite ensamhet, mellan att susa fram i 180 km/tim med huvudet ut genom fönstret och fartvinden i håret och att promenera långsamt, långsamt längs stranden och sätta ord på mina tankar....

Tryggare kan ingen vara

Vi hade en föreläsning om katter på jobbet i förra veckan. Katter är tydligen extrema trygghetsnarkomaner och väldigt många av deras vardagliga beteenden kan förklaras med en ständig strävan efter att skapa och bibehålla trygghet i sitt revir.

Kanske är vi människor inte så annorlunda. De flesta av oss strävar väl också efter att känna oss trygga. I vårt hem, i livet i allmänhet och i oss själva. Media skriker ut den ena larmrapporten efter den andra - terroristhot, ehec, resistenta bakterier, kolhydrater, sol - allt, allt, allt kan ses som ett potentiellt hot mot vår trygghet. Och ändå borde vi i Svergie kunna känna oss tryggare än många andra...

Jag har varit extremt stressad senaste tiden. Det är för mycket på jobbet just nu och för många bollar i luften. Jag är rädd att tappa någon. När jag känner mig stressad och otrygg drömmer jag om D. Förmodligen för att jag kände mig tryggare tillsammans med honom än jag någonsin har gjort tidigare.

Men den tryggheten varade inte. Kanske är all trygghet i själva verket en illusion och ingenting att sträva efter? Men jag tror snarare att sanningen är att den enda tryggheten som är varaktig är den man bär inom sig själv.

Jag har en stark grundtrygghet. Inom mig bor en stark tro på det goda, på att allt ordnar sig förr eller senare och på att "good things happen to good people". Även om livet är riktigt jävligt ibland, så tappar jag inte tron på att det kommer att ordna sig till slut. Kanske är en trygg uppväxt en starkt bidragande del i den grundtryggheten. Men jag tror också att tryggheten inom mig själv har stärkts av det svåra. Jag förlorade den jag älskade och jag överlevde. Jag klarade det och jag kan göra det igen.

Jag tror att det idag finns en överdriven tro på att vi kan kontrollera våra liv. Det kanske hör ihop med att vi inte längre tror på Gud. Men vissa saker kan vi inte kontrollera, vissa saker kan vi inte styra över. Jag tror att en överdriven jakt på trygghet skapar otrygghet. Det går inte att hitta trygghet i sig själv om man sysslar med att försöka minimera riskerna i livet.

D och S var exakt lika långa, men i övrigt väldigt, väldigt olika. Dock tror jag att de hade ytterligare en sak gemensamt - nämligen att de sysslade med riskminimering. Och det funkar inte. S försökte bromsa sig in i ett förhållande - gå långsamt fram för att ingen skulle bli sårad. Men utsätter man sig inte för risken att bli sårad så kommer man heller aldrig att falla... Det är i alla fall min teori.

"Insisting on perfect safety is for people who don't have the balls to live in the real world."
Mary Shafer

"Everything worthwhile is a risk. To play it safe is to miss the point of the game. Certainly, risk brings with it the possibility of pain, but there is a more profound pain that comes from the emptiness of never having risked at all. Certainly, no one who has ever succeeded in love has ever played it safe." Leo Buscaglia

Tänka, tänkte, tänkt

Jag har nog alltid varit en eftertänksam person. Jag tänker oftast efter. Tänker över. Tänker mig för. Tänker till. Tänker först och gör sen. Tänker, tänk om... Ibland snurrar tankarna så till den milda grad att jag misstänker att jag tänker för mycket.

För en tid sedan började jag dock att ledsna rejält på mina egna tankar. Jag blev arg på dem. För många av dem är ju faktiskt totalt meningslösa och tjänar ingenting till egentligen, mer än att få mig att må dåligt. Och det är ju väldigt onödigt. För det mesta spelar det ju inte heller någon roll vad jag tänker om något, för det blir ju ändå inte som jag har tänkt mig. Inte alltid i alla fall. Faktiskt oftast inte... Därmed inte sagt att det alltid blir sämre - tvärtom - det blir bara inte som jag har tänkt.

Det har fått mig att tro att det kanske faktiskt är bättre att inte alltid tänka så mycket, utan att bara göra istället. Gå mer på instinkt. Magkänsla. Slänga hjärtat före och hoppa själv efter. Därför har jag provat en ny strategi det senaste halvåret. Jag har medvetet försökt att inte tänka så mycket, utan bara göra. Ibland lyckas det bättre, ibland sämre. Men även när det inte lyckas, så har jag varit bättre på att göra mig av med de tankar som inte tjänar något annat till än att göra mig ledsen och nere. Och, heureka - det funkar!

Jag tror att det var delvis därför jag föll för S. Jag nojade faktiskt ovanligt lite under de sex veckor vi träffades. Jag litade på min instinkt och jag slängde hjärtat före. När magkänslan sade mig att han var osäker började dock tankarna att snurra och dagen innan han talade om att han "tappat känslan" öste jag ur mig alla tankar för mina vänner. Som alltid kändes "tänk om" mindre farligt när jag släppte fram tankarna och delade dem med mina vänner. Alla troll spricker i solen. Min vän H sade också något väldigt klokt - att det är bättre att släppa tankarna på "tänk om" och agera som om de inte fanns, för tänker man för mycket på den sortens tankar så ändrar man sitt beteende och gör kanske den andra osäker fast han egentligen inte var det. Och, oavsett vad jag tänker och tror, så ändrar det ju inte vad han tänker. Så jag släppte tankarna, agerade som om "tänk om" inte fanns och hade en underbart mysig helg med mina vänner, utan att tänka för mycket på sådant som jag ändå inte kunde göra något åt.

Den här gången inträffade dock "tänk om" och jag spenderade ett helt tårdrypande dygn med att känna mig totalt värdelös, liten, ensam och misslyckad. Sen kom jag på att solen sken och att jag trots allt är rätt så bra och inte alls värdelös. Om nu S har tappat känslan för mig, vill jag ändå inte ha honom. Det enda jag vill är ju att hitta någon som också vill, lika mycket. Jag spenderade två år åt att fortsätta hoppas på D trots att han inte ville, så S får bara två dagar, hur bra jag än tyckte om honom. Jag bestämde mig för att tänka mungiporna uppåt och att dansa, festa och skratta mig ur det över påsken. Det funkade kanske inte fullt ut, men ganska bra.

Tisdag efter påsk läste jag Anders Haglunds ord, som handlade om precis det jag har försökt få fram:

"... alla människor har alla sorters tankar och de fluktuerar under dagens lopp. Ena stunden tycker man att ens partner är det bästa som finns och den andra undrar man varför man överhuvudtaget blev ihop med dem. För dem som inte är i ett förhållande så är det höjden av frihet på förmiddagen för att följas av att kännas som höjden av ensamhet på eftermiddagen. Situationen har ju inte ändrat sig utan det är våra tankar om den som har ändrat sig.

Så en stor nyckel till frihet är att inse att du inte behöver ta dina egna tankar på allvar. Att det är mer som att sätta sig ner vid en härligt dignande, välfylld buffé. Det spelar ju ingen roll om det finns en massa saker på buffén som du inte gillar för du har ju ända bara tänkt äta det du faktiskt gillar. Lite samma sak med din tankevärld. Spelar ingen roll att du har en del ”jobbiga!” eller ”konstiga” tankar. Det har vi alla. Skillnaden för dem som mår bra och känner sig framgångsrika är att de förstår att man bara behöver ”äta” dem du gillar."

Och så är det ju. Min situation har inte förändrats nämnvärt sedan jag startade den här bloggen. Det är mycket som inte har blivit som jag hade tänkt mig. Jag är några år äldre, jag har fortfarande ingen att somna bredvid och ingen att vakna bredvid. Jag har inga barn. Men mina tankar om situationen har ändrat sig. Varför? För att jag vill det. För att jag har valt det. Det är klart att jag fortfarande tänker ibland att jag önskar att det vore annorlunda. Men för det mesta tänker jag ändå att jag är glad och att livet är fantastiskt, häpnadsväckande och underbart och alldeles. alldeles för kort för att tänka tankar som inte bekräftar den teorin.

Tänk om... inträffar trots allt ganska sällan. Så, why worry? För även om "tänk om" skulle inträffa, så gör det ju det oavsett vad jag har tänkt eller inte.


"Worry never robs tomorrow of its sorrow, it only saps today of its joy." (Leo Buscaglia)

Att landa på marken

Mitt hjärta har gått in i väggen igen och det gör ont.

Som så ofta förr så hade magkänslan rätt och nojigheten var inte obefogad. Tyvärr. För jag tyckte verkligen om honom. Det kändes annorlunda. Lättare. Bättre. Mer rätt än något har gjort de senaste fyra åren. Jag tyckte om att höras av varje dag och att kunna prata i timtal i telefon. Jag tyckte om hans skrattrynkor, hans röst, hans humor, hans humör, hans spinkighet, hans olikhet, hans lättsamhet, hans ärlighet, hans sätt att ta i mig, hans kyssar och att sova nära, nära, nära...

Men han "har tappat känslan" och mitt rosa lokomotiv föll fritt genom molnen och kraschade med full kraft rakt ner i marken. Idag har inte varit rolig någonstans. Men kanske tar gråten slut snabbare numera. Jag vet att jag överlever. Jag är tacksam över att jag känner mig knäckt, för det betyder att jag brydde mig. Det betyder att jag fortfarande har förmågan. Och, det är alltid värt det.

Mitt lokomotiv är fortfarande rosa. Och även om det kommer att ta ett tag innan jag vågar mig på några högre höjder så går det faktiskt att köra nere på marken också. Det är fint här med. Jag har fina vänner som jag älskar och som finns för mig och tröstar mig. I påsk ska vi dansa och skratta bort sorgen tillsammans. Och en vacker dag ska jag och mitt lokomotiv flyga bland de rosa molnen igen.

"I have found the paradox, that if you love until it hurts, there can be no more hurt, only more love." (Moder Teresa)

Tomorrow is another day...

Med vissa undantag min vana trogen, skriver jag på bloggen när jag är orolig eller upprörd, mår dåligt, är ledsen eller arg... Så, att jag inte har skrivit på ett tag betyder att jag har mått oförskämt bra. Jag har tuffat på som ett endorfindrivet rosa lokomotiv högt upp bland molnen - träffat vänner, festat, bjudit hem folk, hittat på saker, gått kurser, hört av mig till vänner, njutit av vårsolen, glatt mig åt att vintern äntligen är slut, varit på jobbintervjuer och dejtat....

...och det var ju just det. Jag har dejtat samma kille, i drygt 5 veckor. Det är inte längre än jag har dejtat vissa andra under de senaste fyra åren. Skillnaden är att vi har hörts av varenda dag i 5 veckor, att jag kan prata med honom i timtal i telefon och att det har gått väldigt långsamt fram. Hans strategi med att gå långsamt fram funkar uppenbarligen inte på mig. Han vill inte gå för snabbt fram, för då finns det risk att tjejen läser in för mycket för fort och blir för ledsen och besviken när han gör slut på det... Men, ironiskt nog är det i mitt fall just att han har gått så långsamt fram som jag har fallit så mycket snabbare än om han hade varit som alla andra, som helst bara ska ligga så fort som möjligt och sen inte bryr sig så mycket...

Så, varför deppar jag idag? Jag deppar alltid så här dags i månaden. Dessutom ställde han in vår dejt idag, med något som lätt skulle kunna tolkas som ett svepskäl, men kanske bara är sanningen. Oavsett så slår direkt osäkerhet, tvivel och svååår nojighet in... Jag önskar att jag hade allrakäraste syster att prata med, för hon kom alltid med kloka råd och fick mig att må bättre. Jag vet att min nojighet enbart gör det värre för mig själv och varken gör till eller från för hur det verkligen förhåller sig. Men, det spelar ingen roll. Jag vill bara bli kramad, smekt och försäkrad om att allt, just i det här ögonblicket, är så bra som det någonsin kan vara...

Men, som sagt, nojigheten gör det bara värre för mig själv. Även, om jag tror på att få lov att visa alla känslor. Nu har jag stoppat in middagen i frysen, ätit upp nästan alla Den lilla elakas NY-kolor och säger som Scarlett O'Hara - After all... tomorrow is another day.

Värt att fira!

Igår fyllde jag 39 år. Idag fyllde en av mina kollegor ett par år plus eller minus. "Blir det något firande ikväll?", frågade jag. "Nej, jag firar inte." svarade hon. "Möjligtvis en gång vart tionde år". Det är hennes val, men det är inte mitt.

Det är klart att jag ibland känner en viss sorg i att bli äldre. I att inte längre vara 20 och tro mig evigt ung. I att passera 30 och inse att medicinväskan är större än sminkväskan. I att närma mig 40-årsstrecket och inse att jag kanske faktiskt aldrig kommer att få uppleva att bli mamma. I att varje kväll somna och varje ny dag vakna upp, ensam.

Men att inte fira? Vissa saker blir trots allt bättre med åren, det gäller inte bara viner. Jag trivs dubbelt så bra som 40 som 20 och jag hoppas att det betyder att jag kommer trivas tredubbelt bättre som 60. Jag hade fest när jag fyllde 37, jag hade fest när jag fyllde 38, jag hade fest när jag fyllde 39 och jag planerar att ha en ännu större fest när jag fyller 40. Om jag får uppleva den dagen. Min syster fick bara fira 52 födelsedagar. Vi firar dock fortfarande hennes födelsedag, även om hon inte själv kan vara med. För hennes födelsedag är värd att firas och gladare att minnas än dagen då hon dog. Ikväll tänker jag på min vän Eva som imorgon ska åka hela vägen till Stockholm för att gå på en begravning och stötta en vän som miste både sina föräldrar och sin son på samma dag.

Igår lade jag upp en länk till Sara Kadefors krönika på min Facebook-sida. Krönikan skjuter lite bredvid målet och är inte klockren, men den fick i alla fall mig att tänka till. Jag fick 72 grattishälsningar på Facebook igår. Jag är tacksam över dem, för de betyder att åtminstone 72 personer ägnade mig en tanke igår. Morbror Göran i Skattungbyn, som jag förmodligen inte hade haft någon kontakt med alls om det inte var för Facebook, min systerdotter Amanda som är i Afrika och delar ut mat till hungriga barn, min föredetta, Fredrik som jag spenderade 7 år av mitt liv med, mina Stockholmsvänner... Men Kadefors har en poäng i att det är lätt "att göra sig föreställningen, att saknades möjligheten att gratta på facebook skulle gratulanterna dyka upp utanför dörren på födelsedagen med tårta och presenter och ropa ett unisont ”Hurra för dig, finaste du!” Och så tror jag trots allt inte att det är.

Nästa gång jag påminns om en födelsedag på Facebook ska jag fundera på om jag kan fira genom att åka dit med en flaska champagne och en bukett tulpaner istället. Men egentligen, varför vänta till födelsedagen?

Min pappa heter bara Sture. Han har inget andranamn och under hela min uppväxt fanns inte Sture med i almanackan. Så, när vi ville fira något och egentligen inte hade någon särskild anledning, så firade vi pappas namnsdag. Han firades många gånger på ett år vill jag lova!

Det här inlägget handlar inte om Facebook. Det handlar om viktigare saker. Det handlar om att fira livet. För att återigen citera min husgud Leo Buscaglia: "Fira er mänsklighet. Fira er galenskap. Fira era brister. Fira er ensamhet. Men fira!"

“Too often we underestimate the power of a touch, a smile, a kind word, a listening ear, an honest compliment, or the smallest act of caring, all of which have the potential to turn a life around.” (också Buscaglia)

Jag, min egen fånge, säger så...

"Livet är den trånga ringen som håller oss fången,

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra."

Några rader ur Edith Södergrans dikt "Livet" som jag lade upp i min status på Facebook igår. För igår var en sådan dag då jag hade tusen saker i tankarna, men inte förmådde ta ett enda steg, inte förmådde göra minsta lilla. För igår var en dag då den senaste månadens händelser kom ikapp mig och jag kände mig olycksdrabbad, småpatetisk och misslyckad. För det kommer dagar då man, som Edith så sorgesamt men vackert beskriver, känner sig som fången och oförmögen att ändra sitt öde.

"Nej. Alldeles för dystert" var en av kommentarerna jag fick på mitt inlägg. "Jo. Ibland måste man få lov att vara dyster" är mitt svar. För livet är inte, vilket man lätt kan få intryck av på Facebook, alltid glamoröst, glatt och glättigt. Man kan inte, och man behöver inte, alltid vara glad. Man behöver inte ens låtsas att man är det. Det är ok att vara dysterkvist ibland också. Det är mänskligt att vara det. Även om inte alla håller med, så är det i min värld ok att visa alla sorters känslor - även ilska, även dysterhet - för de är också en del av livet. De är en del av att vara människa.

"Livet är vad DU väljer att göra det till, ingen annans upplevelse eller sanning" var en annan kommentar. Det ligger mycket i det, men jag tolkar det även som en uppmaning att ta mig i kragen (det kan vara fel av mig). Men även om livet i mångt och mycket är vad jag väljer att göra det till, så är det vissa gånger lättare sagt än gjort. Vi kan inte alltid välja och det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Ibland tycker jag att det finns en överdriven självhjälpshets i dagens samhälle som jag tycker har något kallt och oempatiskt över sig. Du, du, du - det är du som väljer, du styr ditt eget öde, din lycka ligger bara i dina händer, det är bara dina egna tankar som begränsar dig. Otur? Inte lycklig? Du har bara dig själv att skylla.

Men ibland blir det inte som vi har tänkt oss. Vi rår inte över allt. Sjukdom drabbar oss. Andra människor gör oss besvikna. När det av en eller annan anledning inte blir som vi har tänkt oss behöver vi tid att sörja, tid att omorientera oss, tid att hitta nya drömmar. Ja, det är viktigt att inte fastna och ja, även om vi inte alltid kan välja hur vi har det kan vi alltid välja hur vi tar det. Men, det betyder inte att vi inte får lov att stanna upp och vara dystra en stund. Innan man kan handla måste man känna sin längtan...

Vissa dagar är man svag. Vissa dagar känner man sig liten, misslyckad och värdelös och är en dysterkvist och då vill åtminstone inte jag varken höra klämkäcka tillrop om att muntra upp sig eller aldrig så sanna råd om att livet är vad du gör det till. Då vill jag läsa vackra sorgsna dikter och lyssna på vacker sorgsen musik. Det är också en sorts lycka. I svaga stunder är det enda man är mottaglig för en kram eller en empatisk tanke. Eller kommentarer som min kloka storasysters: "Ja, så är det! Men inte BARA så! Livet är också ett ögonblick av beröring vi aldrig glömmer, en sommarljuv vindpust mot vår kind, ett plötsligt ord som tränger till hjärtats innersta kammar..."

2011 års ledmotiv

Ja, vad ska jag säga om 2010 egentligen. Det känns som ett mellanår. Ett år av halvmesyrer. Ett år av inte riktigt rätt. Ett blahablahaår. Det går inte till historien som det bästa, men inte heller som det sämsta. Det har varit lite gnissel i maskineriet 2010. Det har liksom inte riktigt gått som jag har tänkt alltid, men jag har å andra sidan lärt mig en del.

Hälsa och träning - jag tyckte att 2009 var illa med 4 förkylningar, men 2010 har det rekordet slagits med inte mindre än 7 förkylningar. Suck. Efter utredning konstaterades kvalsterallergi och kanske lite mer än ansträngningsastman, så nu byts det lakan varje söndag och jag tar kortisonspray varje morgon och (peppar, peppar) - det verkar hjälpa, för nu har jag inte varit förkyld sedan början på november. Är trots allt nöjd med att ha genomfört 105 träningspass under året (att jämföra med 110 förra året).

Jobb - har kommit in i jobbet och hittat min roll. Trivs otroligt bra med kollegorna och med hälften av arbetsuppgifterna och tycker fortfarande att det är en fantastisk förmån att få ha med mig Elsa på jobbet. Men... börjar känna att drygt 1 1/2 timmes restid per dag skulle kunna ägnas åt roligare saker, börjar bli less på att aldrig ha tid med det jag tycker är roligt och skulle vilja ägna mig åt eftersom jag istället måste administrera både det ena och det andra och det tredje och det fjärde. Börjar dessutom tycka att det är mindre roligt att ha jobbat i 12 år och tjäna 2.000 kr över den rekommenderade ingångslönen för civilekonomer... så 2011, tid att se sig om.

Familj - saknar fortfarande Skräppan...., ofta. Men hon är ändå med mig, som en liten ängel på min axel. Vi har fått en ny familjemedlem, min systerdotterdotter Ellen. Jag blir mer och mer övertygad om att jag hellre vill träffa någon som redan har barn, än någon som inte har några men vill ha (the pressure...), eftersom det ändå är någon sorts garanti för att få barn i mitt liv, och börjar så smått fundera på om dörren till egna barn kanske faktiskt är på väg att stängas... (men har inte tagit ut den sorgen än). Jag har under året också påmints om att mina föräldrar börjar bli gamla. Pappa fyller 90 i år och har dragits med en besvärlig bältros som har påverkat honom såväl fysiskt som psykiskt.

Elsa - finaste Elsa blev efter många om och men till slut dräktig, men hade en besvärlig förlossning med två valpar som kom fel och kom ut livlösa. Tiken dog, men hanen räddades med konstgjord andning. Dock hade nog mamma Elsa redan avskrivit båda som döda, för hon tog inte till sig hanen riktigt som hon skulle. Sonen Hero (numera Nelson) adopterades dock av en Lagottotik och lever och mår bra hos sin nya familj och Elsa är hemma och sitt gamla vanliga jag igen.

Vänner - de bästa.... :) Har umgåtts en hel del med de närmaste och även träffat en del av de riktigt, riktigt bra, som jag ser allt för sällan. Är väldigt glad för bokklubben som gör att jag träffar några av de bästa regelbundet.

Resor - jag säger bara "Barcelona!" :D

Kärlek - ett ganska händelserikt år med ett par lite längre förhållanden och många flirtar... Har känt mig uppskattad och har haft roligt, men slutsatsen är kanske att jag har lagt lite för mycket vikt vid vad andra tycker och inte riktigt lyssnat på mitt eget hjärta. Avslutade året, med att årets näst sista dag bryta upp 3-månaders dejtande eftersom det var "något" som inte stämde, trots att allt verkade perfekt på pappret. Kom tidigt på det nya årets första dag till insikt om vad "det" var.... (men det tog i alla fall bara 3 månader den här gången, och inte 3 år...). Så, 2011 års ledmotiv blir därför "follow your heart".

Jag tror på 2011. :)

... och tro.

Kanske är det så, att allt hopp i världen inte hjälper, om man inte samtidigt tror.

Jag saknar verkligen inte hopp, men med min tro är det värre. Den är illa tilltygad. Kanske allvarligt skadad. Obotligt sjuk.

Min tro på kärleken var så stark en gång. Jag trodde på starka känslor. Jag trodde på vackra ord. Jag litade på min magkänsla och jag trodde att jag visste. Jag var så säker. "... på hundra skilda vägar har jag vandrat och trevat. Nu möts de. Fram mot dig har jag levat." (Karin Boye). Jag hade aldrig känt så förut och jag trodde att det var nog. Jag trodde att det skulle räcka hela vägen.

Nu köper jag en vacker låda med orden "Amor vincit omnia" och fyller den med höstens röda löv. Jag fyller den med hopp. Jag fyller den med kärlek. Men jag är vilsen och jag lyckas inte längre tro på något alls. Istället tvivlar jag...

Jag tvivlar på att jag kan bli så förälskad, att jag kan älska så mycket, mer än en gång i livet. Det är inte alla förunnat att någonsin få känna så alls. Vi kanske bara får en chans... Kanske är det det jag tror. Kanske vill jag inte ens tro att det går, för om jag gör det förringar jag i minnet det jag kände då.

Men är den känslan ens verklig? Den kanske bara är en föreställning i mitt hjärta, en förvrängning i mitt huvud. Jag minns ju knappt... jag bara vet ändå. Vad är egentligen verkligt? Tron är verklig.

Men jag tvivlar. Jag önskar att jag kunde tro på att bli förälskad igen. Hur ska jag kunna få det jag hoppas på annars? Jag tror ju på en massa saker utan att veta. Jag tror på månfärder, jag tror på det goda, jag tror på änglar, jag tror på sagor... Varför kan jag inte tro på förälskelsen, tro på kärleken.

Finns det ett placebo som kan få mig att tro på kärleken? Placebo - att "beställa" en medicin genom att i tanken definiera verkan... Var är du doktor Kärlek? - Ge mig ett piller som gör mig förälskad. Ge mig en medicin som får mig att tro på kärleken.

För jag känner mig vilsen och jag behöver tro.

...kärlek...

Vaknar sent och har bara mig själv att skylla. Skyll mig själv för att jag är trött och sliten efter en varm och vacker rödvinskantad kväll med finaste vännerna. Skyll mig själv för att jag är för trött för att brottas på bokmässan med bästa Anjo som jag hade tänkt. Skyll mig själv för att jag istället sitter här och skriver. Vilket blir allt för sällan, så de kanske inte är så dumt ändå... Även om jag önskar att jag hade varit två. Då hade jag i alla fall haft sällskap av mig själv.

Men det är förstås inte det jag egentligen önskar. Inte det jag verkligen hoppas på. Det är inte det jag längtar efter, när jag ensam ligger kvar i sängen och lyssnar till söndagens ljud. Vinden som ruskar om i Magnolians mäktiga lövkrona och för med sig en doft av framtiden in genom fönstret. De dova klangerna av kyrkklockor som ringer in. Gnisslet från femmans spårvagn när den vänder åter mot Länsmansgården och hållplatser med namn som Vårväderstorget och Önskevädersgatan. Ett hundskall från en mycket liten hund som inte är min. De ljusa rösterna från barn, som inte heller är mina, inbegripna i ett samtal kring en invecklad lek. En bilmotor som startar med en familj på väg på söndagsutflykt...

Sannolikt skulle du höra andra saker? Två som lyssnar - tillsammans. Att dela. Att älska. Det finns inte bara hopp i mitt hem och i mitt hjärta. Det ryms även kärlek. Kärlek symboliserad av hjärtan. Små hjärtan, stora hjärtan, hjärtan av trä, hjärtan av sten, hjärtan av strå, hjärtan av glas. Vita hjärtan, gröna hjärtan, svarta hjärtan, rödaste röda hjärtan - "Det största som finns är mitt hjärta".

Tillsammans är fint. Nästan lika fint som bästa ordet: "JA". Varför är det så svårt att säga ja? Vad är vi så rädda för? Rädslan sätter så lätt käppar i hjulet för kärleken. Det är så lätt att av rädsla försvara, skydda och gardera sig. Vända sig inåt istället för utåt. Dra sig undan, isolera sig. Skjuta upp. Lämna över. Vänta in. Skylla på annat. Allt av rädslan för att bli sårad. Jag gör det själv. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Att man blottar sig och visar en bit av sin själ. Är det så farligt? Risken finns att man kommer att bli sårad, men tomheten som följer av att inte ha tagit några risker är värre. Sårbarheten är kärlekens själ.

"Föreställningen att det skulle finnas ett lämpligare eller mer passande tillfälle att älska har lett till att många människor har ångrat sig hela livet".

Leo Buscaglia

En av mina bästa vänner, den gladaste och mest positiva människa jag känner, har en i mina ögon inte så positiv teori om män. Det är hennes fasta övertygelse att männen vill jaga. Att de bara fortsätter att vara intresserade så länge som det är de som är jägaren och man själv som är villebrådet. Hon tycker därför att man som tjej inte ska visa sitt intresse allt för tydligt, inte vara för "på", utan hellre spela svår och ointresserad, eller till och med flirta vilt med någon annan, för att höja sitt eget värde... Det uråldriga tröttsamma "spelet". Är det verkligen så? Jag vill inte tro det. Jag fungerar i alla fall inte så. Jag blir snarare mer intresserad om någon verkligen visar sitt intresse för mig (förutsatt att jag är intresserad tillbaka förstås...). Är jag däremot osäker på hans intresse, då är det lätt att inte visa var man står, att dra sig undan, att vänta in... Jag gillar inte spelet. Jag tror inte heller att män är tankeläsare, lika lite som vi kvinnor är det. Jag är hellre tydlig och visar mitt intresse och hoppas på samma bemötande tillbaka. Jag tror mer på Benjamin Franklin: "Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska."

Mitt förra inlägg handlade om hopp. Det här handlar om kärlek. Jag hoppas på kärlek. Jag hoppas på andra saker också, men mest på kärlek. Jag tror dock inte att den dyker upp av sig själv och kommer och knackar på min dörr, så jag avslutar med ytterligare ett Buscaglia-citat: "De som älskar lär sig att inte bara hoppas på det bästa utan att kämpa för att åstadkomma det".

(Kinesiskt tecken för dubbel lycka)

Hopp...

...."Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken".

Pauli brev till korinterna i 1 Kor 13:4-7, 13

Kanske är det så. Kanske inte. Kvällens inlägg ägnas i alla fall åt hoppet. Jag har skrivit om det förr, för mig betyder det oerhört mycket och just ikväll behöver jag så förtvivlat hålla fast vid det. Jag hoppas, inte för mig själv, men för någon som jag älskar. Skräppans sten på mitt nattduksbord har ordet inristat - hope. I mitt gästrum står de fyra bokstäverna på rad så att övernattande vänner ser dem i samma sekund som de slår upp ögonen: H-O-P-E.

Ibland blir det inte som man vill hur starkt hopp man än har. Men även om det inte blir som man vill, utan på något annat vis, så kanske man så småningom kan se en mening i det som blev istället. Ibland blir det kanske väl så bra eller i slutändan till och med bättre än det man från början hade hoppats på. Kanske är det åtminstone så man måste försöka att se det, för att inte bli bitter. Men ibland går det bara inte. Som med Skräppan. Vi hoppades alla så mycket, men hon dog och hoppet om en dag till tillsammans, dog med henne.

Men, nog är det som syster Skräppan så många gånger sade, att utan hopp kan man inte leva. Kanske får man hitta nya saker att hoppas på när det inte längre går att hoppas på de gamla...

Vad är motsatsen till hopp? Hopplöshet. Likgiltighet. Uppgivenhet. Det jag fruktar mer än något annat. Att förlora hoppet, att känna mig likgiltig. Att inte bry mig. Hellre ilska, hellre sorg, hellre förtvivlan, men förstås ännu hellre passion, kärlek och glädje.

Har ni sett filmen "Pike Syndrom"? Den är något av det sorgligaste jag har sett. Forskare släpper ner småfisk till en utsvulten gädda, men småfisken är bakom glas. Gäddan försöker om och om igen att fånga fisken, men slår bara i glaset. Till sist ger den upp och lägger sig ner på botten för att dö. Då tar man bort glaset, så att gäddan kan fånga fisken, men det spelar ingen roll att hindret är borta, för gäddan har redan givit upp... Den har förlorat hoppet. Bestämt sig för att dö.

Men det som är så fantastiskt med hoppet är att även om man tror att man har tappat det, så kan man hitta det på nytt. Skräppan trillade under cancerresan allt som oftast ner i Förtvivlans träsk, innan hon ånyo klättrade upp i Hoppets Fyrtorn. Kanske hade Gäddan åter klättrat upp och överlevt om den hade flyttats till en ny miljö, eller om den hade fått en gäddvän, som inte visste om att det hade funnits något hinder.

Ibland känns det som jag balanserar obehagligt nära hopplöshetens rand och jag undrar ofta om jag låter mig nedslås av hinder som i själva verket inte längre finns... Kanske behöver jag byta miljö? Kanske behöver jag en ny vän? Men så kastas jag ner i förtvivlan och inser att är det något jag lider av så inte är det hopplöshet och likgiltighet i alla fall. Jag önskar bara att jag någon gång kunde få upptäcka det i glädje istället...

Det sägs att man ska vara glad för det lilla. Men ibland är det svårt, när man har hoppats på så mycket mer. Utan hopp kan man inte leva, men ibland är det svårt att leva, hur starkt hoppet än är.

Skräppans favoritbibelord var John 1:5 - Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det här var kanske inte mitt mest hoppfulla inlägg om hopp, men de orden ska jag ta med mig till sängs ikväll, för de, om något - andas hopp.