Jag, min egen fånge, säger så...

"Livet är den trånga ringen som håller oss fången,

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra."

Några rader ur Edith Södergrans dikt "Livet" som jag lade upp i min status på Facebook igår. För igår var en sådan dag då jag hade tusen saker i tankarna, men inte förmådde ta ett enda steg, inte förmådde göra minsta lilla. För igår var en dag då den senaste månadens händelser kom ikapp mig och jag kände mig olycksdrabbad, småpatetisk och misslyckad. För det kommer dagar då man, som Edith så sorgesamt men vackert beskriver, känner sig som fången och oförmögen att ändra sitt öde.

"Nej. Alldeles för dystert" var en av kommentarerna jag fick på mitt inlägg. "Jo. Ibland måste man få lov att vara dyster" är mitt svar. För livet är inte, vilket man lätt kan få intryck av på Facebook, alltid glamoröst, glatt och glättigt. Man kan inte, och man behöver inte, alltid vara glad. Man behöver inte ens låtsas att man är det. Det är ok att vara dysterkvist ibland också. Det är mänskligt att vara det. Även om inte alla håller med, så är det i min värld ok att visa alla sorters känslor - även ilska, även dysterhet - för de är också en del av livet. De är en del av att vara människa.

"Livet är vad DU väljer att göra det till, ingen annans upplevelse eller sanning" var en annan kommentar. Det ligger mycket i det, men jag tolkar det även som en uppmaning att ta mig i kragen (det kan vara fel av mig). Men även om livet i mångt och mycket är vad jag väljer att göra det till, så är det vissa gånger lättare sagt än gjort. Vi kan inte alltid välja och det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Ibland tycker jag att det finns en överdriven självhjälpshets i dagens samhälle som jag tycker har något kallt och oempatiskt över sig. Du, du, du - det är du som väljer, du styr ditt eget öde, din lycka ligger bara i dina händer, det är bara dina egna tankar som begränsar dig. Otur? Inte lycklig? Du har bara dig själv att skylla.

Men ibland blir det inte som vi har tänkt oss. Vi rår inte över allt. Sjukdom drabbar oss. Andra människor gör oss besvikna. När det av en eller annan anledning inte blir som vi har tänkt oss behöver vi tid att sörja, tid att omorientera oss, tid att hitta nya drömmar. Ja, det är viktigt att inte fastna och ja, även om vi inte alltid kan välja hur vi har det kan vi alltid välja hur vi tar det. Men, det betyder inte att vi inte får lov att stanna upp och vara dystra en stund. Innan man kan handla måste man känna sin längtan...

Vissa dagar är man svag. Vissa dagar känner man sig liten, misslyckad och värdelös och är en dysterkvist och då vill åtminstone inte jag varken höra klämkäcka tillrop om att muntra upp sig eller aldrig så sanna råd om att livet är vad du gör det till. Då vill jag läsa vackra sorgsna dikter och lyssna på vacker sorgsen musik. Det är också en sorts lycka. I svaga stunder är det enda man är mottaglig för en kram eller en empatisk tanke. Eller kommentarer som min kloka storasysters: "Ja, så är det! Men inte BARA så! Livet är också ett ögonblick av beröring vi aldrig glömmer, en sommarljuv vindpust mot vår kind, ett plötsligt ord som tränger till hjärtats innersta kammar..."