Med vissa undantag min vana trogen, skriver jag på bloggen när jag är orolig eller upprörd, mår dåligt, är ledsen eller arg... Så, att jag inte har skrivit på ett tag betyder att jag har mått oförskämt bra. Jag har tuffat på som ett endorfindrivet rosa lokomotiv högt upp bland molnen - träffat vänner, festat, bjudit hem folk, hittat på saker, gått kurser, hört av mig till vänner, njutit av vårsolen, glatt mig åt att vintern äntligen är slut, varit på jobbintervjuer och dejtat....
...och det var ju just det. Jag har dejtat samma kille, i drygt 5 veckor. Det är inte längre än jag har dejtat vissa andra under de senaste fyra åren. Skillnaden är att vi har hörts av varenda dag i 5 veckor, att jag kan prata med honom i timtal i telefon och att det har gått väldigt långsamt fram. Hans strategi med att gå långsamt fram funkar uppenbarligen inte på mig. Han vill inte gå för snabbt fram, för då finns det risk att tjejen läser in för mycket för fort och blir för ledsen och besviken när han gör slut på det... Men, ironiskt nog är det i mitt fall just att han har gått så långsamt fram som jag har fallit så mycket snabbare än om han hade varit som alla andra, som helst bara ska ligga så fort som möjligt och sen inte bryr sig så mycket...
Så, varför deppar jag idag? Jag deppar alltid så här dags i månaden. Dessutom ställde han in vår dejt idag, med något som lätt skulle kunna tolkas som ett svepskäl, men kanske bara är sanningen. Oavsett så slår direkt osäkerhet, tvivel och svååår nojighet in... Jag önskar att jag hade allrakäraste syster att prata med, för hon kom alltid med kloka råd och fick mig att må bättre. Jag vet att min nojighet enbart gör det värre för mig själv och varken gör till eller från för hur det verkligen förhåller sig. Men, det spelar ingen roll. Jag vill bara bli kramad, smekt och försäkrad om att allt, just i det här ögonblicket, är så bra som det någonsin kan vara...
Men, som sagt, nojigheten gör det bara värre för mig själv. Även, om jag tror på att få lov att visa alla känslor. Nu har jag stoppat in middagen i frysen, ätit upp nästan alla Den lilla elakas NY-kolor och säger som Scarlett O'Hara - After all... tomorrow is another day.
2 kommentarer:
Vännen!
Det är ok att vara osäker och jag kan säga dig att 100% säker blir man nog aldrig för då blir det inte bra heller. Man liksom tar varandra för givet. Men självklart är osäkerheten i början värst eller den är nog faktiskt ännu VÄRRE längre fram; när man har byggt upp något under en lång tid och inser att detta kan gå förlorat...så tyvärr osäkerhet hör nog till, på ett eller annat sätt.
Och ja Skräppan, hon sitter och tittar på dig nu och sänder dig styrkekramar, det är jag helt säker på!
Och de där kolorna är INGENTING jämfört med vad jag petat i mig (två stora påsar mandelägg) delvis oxå faktiskt pga osäkerhet men även frustration...
Kram!
Hon här ovan har beskrivit allt så bra så ord är överflödiga... Och vi finns här vi också så det är bara att lyfta luren det vet du. Skräppan är alltid med dig, hon är din egen lilla skyddsängel. Du behöver bara blunda så känner du av hennes närhet.
Kram!
Skicka en kommentar