söndag 26 september 2010

...kärlek...


Vaknar sent och har bara mig själv att skylla. Skyll mig själv för att jag är trött och sliten efter en varm och vacker rödvinskantad kväll med finaste vännerna. Skyll mig själv för att jag är för trött för att brottas på bokmässan med bästa Anjo som jag hade tänkt. Skyll mig själv för att jag istället sitter här och skriver. Vilket blir allt för sällan, så de kanske inte är så dumt ändå... Även om jag önskar att jag hade varit två. Då hade jag i alla fall haft sällskap av mig själv.

Men det är förstås inte det jag egentligen önskar. Inte det jag verkligen hoppas på. Det är inte det jag längtar efter, när jag ensam ligger kvar i sängen och lyssnar till söndagens ljud. Vinden som ruskar om i Magnolians mäktiga lövkrona och för med sig en doft av framtiden in genom fönstret. De dova klangerna av kyrkklockor som ringer in. Gnisslet från femmans spårvagn när den vänder åter mot Länsmansgården och hållplatser med namn som Vårväderstorget och Önskevädersgatan. Ett hundskall från en mycket liten hund som inte är min. De ljusa rösterna från barn, som inte heller är mina, inbegripna i ett samtal kring en invecklad lek. En bilmotor som startar med en familj på väg på söndagsutflykt...

Sannolikt skulle du höra andra saker? Två som lyssnar - tillsammans. Att dela. Att älska. Det finns inte bara hopp i mitt hem och i mitt hjärta. Det ryms även kärlek. Kärlek symboliserad av hjärtan. Små hjärtan, stora hjärtan, hjärtan av trä, hjärtan av sten, hjärtan av strå, hjärtan av glas. Vita hjärtan, gröna hjärtan, svarta hjärtan, rödaste röda hjärtan - "Det största som finns är mitt hjärta".

Tillsammans är fint. Nästan lika fint som bästa ordet: "JA". Varför är det så svårt att säga ja? Vad är vi så rädda för? Rädslan sätter så lätt käppar i hjulet för kärleken. Det är så lätt att av rädsla försvara, skydda och gardera sig. Vända sig inåt istället för utåt. Dra sig undan, isolera sig. Skjuta upp. Lämna över. Vänta in. Skylla på annat. Allt av rädslan för att bli sårad. Jag gör det själv. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Att man blottar sig och visar en bit av sin själ. Är det så farligt? Risken finns att man kommer att bli sårad, men tomheten som följer av att inte ha tagit några risker är värre. Sårbarheten är kärlekens själ.

"Föreställningen att det skulle finnas ett lämpligare eller mer passande tillfälle att älska har lett till att många människor har ångrat sig hela livet".
Leo Buscaglia

En av mina bästa vänner, den gladaste och mest positiva människa jag känner, har en i mina ögon inte så positiv teori om män. Det är hennes fasta övertygelse att männen vill jaga. Att de bara fortsätter att vara intresserade så länge som det är de som är jägaren och man själv som är villebrådet. Hon tycker därför att man som tjej inte ska visa sitt intresse allt för tydligt, inte vara för "på", utan hellre spela svår och ointresserad, eller till och med flirta vilt med någon annan, för att höja sitt eget värde... Det uråldriga tröttsamma "spelet". Är det verkligen så? Jag vill inte tro det. Jag fungerar i alla fall inte så. Jag blir snarare mer intresserad om någon verkligen visar sitt intresse för mig (förutsatt att jag är intresserad tillbaka förstås...). Är jag däremot osäker på hans intresse, då är det lätt att inte visa var man står, att dra sig undan, att vänta in... Jag gillar inte spelet. Jag tror inte heller att män är tankeläsare, lika lite som vi kvinnor är det. Jag är hellre tydlig och visar mitt intresse och hoppas på samma bemötande tillbaka. Jag tror mer på Benjamin Franklin: "Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska."

Mitt förra inlägg handlade om hopp. Det här handlar om kärlek. Jag hoppas på kärlek. Jag hoppas på andra saker också, men mest på kärlek. Jag tror dock inte att den dyker upp av sig själv och kommer och knackar på min dörr, så jag avslutar med ytterligare ett Buscaglia-citat: "De som älskar lär sig att inte bara hoppas på det bästa utan att kämpa för att åstadkomma det".

(Kinesiskt tecken för dubbel lycka)

3 kommentarer:

Anonym sa...

Allt kan ändras så snabbt. Man står med hjärtat i handen, beredd att ge bort det till någon. Om man bara hittar någon...? Och man ligger i sängen och längtar så kroppen värker efter att dela med allt med... Och rätt som det är så hittar man denne! Och allt känns så rätt, så rätt.

Det kommer att hända dig. För varje dag som går så kommer du närmare och närmare din nästa stora kärlek.

Anonym sa...

Hej

Hittade din sida när jag sökte på "handlingsförlamning". Läste inte inlägget in sin helhet, för jag blev så tagen av hur lika vi skriver, tänker och upplever. Så jag klickade på ett till inlägg, ett till och ett till. Läste inte klart någon av dem heller, på grund av den allt intensivare känslan att du är en kvinnlig version av mig. Att vi kan vara. Soulmates.

Innan du blir skitskraj över att en främmande människa ens kan skriva det ordet efter att bara ha varit ett par minuter på din blogg, så ska jag säga att jag mycket väl kan ha fel. Faktum är att det är mest sannolikt att det är så. Förmodligen.

Men om jag inte tar reda på det, så kommer jag alltid att undra. Vill du avsätta en timma av ditt liv så att vi båda får veta hur det ligger till? Via mail förstås, inget annat.

r237snabelagmail.com

Pipperoni sa...

Anonym 1 - det är ett fint sätt att se det på, att varje dag som går kommer jag närmare min nästa kärlek. Tror att jag ska anamma det. :)

Anonym 2 - alltid trevligt med nya läsare som fångas av det jag skriver. Jag lyssnar gärna på din historia, men det gick inte att komma fram till din e-postadress...