Uppmärksamhetsjunkie

Båda systrarna har lämnat huset och jag är själv med Elsa. Det är min första kväll ensam på nästan fyra veckor. Och jag har redan fått nog... På söndag åker jag till Öland, till stugan jag har hyrt. Tanken på två veckor där, ensam i stugan med Elsa, känns inte längre lika lockande.

Efter att ha tillbringat fyra månader grubblande i ensamhet har jag nu ingen lust alls att vara ensam. Jag vill ha sällskap. Jag vill vara social. Jag vill umgås. Jag vill ha roligt. Jag vill ha uppmärksamhet. Vill bli sedd. Bekräftad.

Jag har haft roligt de senaste veckorna. Jag har varit social och umgåtts med familj och vänner. Jag har flirtat. Jag har fått uppmärksamhet. Men det räcker inte. Jag hungrar. Jag är omättlig. Och jag har fortfarande inget tålamod.

Jag vill att allt roligt ska hända nu, på en gång, oavbrutet, hela tiden. Och händer det inget kan jag lika gärna åka hem och sätta igång och packa. Otålig. Osalig. Rastlös. Jag känner mig som ett tjurigt barn eller en uppspelt hundvalp som gör vad som helst för att få lite uppmärksamhet. Efter att ha befunnit mig i "mellanvärlden" så länge och inte kommit någon vart gör jag nu som Elsa och drar med full kraft framåt i kopplet och vägrar att inse att det faktiskt inte går fortare för det...

Jag tror att det jag egentligen vill är att få komma igång med min nya vardag, i min nya lägenhet, i Göteborg. För semester i all sin ära, men det är ju i vardagen, var dag, det är viktigt att trivas och känna sig tillfreds...