En ny dörr öppnas

Jag vann budgivningen....!

Jag får köpa lägenheten jag har gått och drömt om.

Ibland hjälper det att visualisera det man vill ska hända...

Jag vet att Elsa och jag kommer att trivas där. :)

Jag åker ner redan på måndag, skriver kontrakt på tisdag.

Jag flyttar mellan den 15 sep och 1 okt.

Jag har nog inte riktigt fattat det än....

Men det känns helt rätt och bara sååå bra!

Hurra, hurra, hurra!

"When the lord closes a door, somewhere he opens a window."

Eller varför inte en helt ny dörr?

Fem dagar kvar att leva

Tillbaka i Stockholm igen. Tillfällig dipp. Åter i vänteläge.

Väntar på att det ska sluta regna.
Väntar på semestern.
Väntar på budgivning.
Väntar på att hitta bostad.
Väntar på flytten till Göteborg.
Väntar på att kunna sätta igång med allt det praktiska.
Väntar på omstart.

Jag vill inte vänta längre. Jag har väntat länge nog. Jag brukade vara en oerhört tålmodig person. Förmodligen för tålmodig. Men det är jag inte längre. Jag är otålig. Jag vill vara på väg. Framåt. Jag orkar inte vänta på män som inte älskar mig. Jag orkar inte vänta på män som inte hör av sig. Hur trevliga och mysiga de än verkar vara (ja, jag har hört av mig, flera gånger). Livet är för kort för att vänta. Idag åt jag lunch med en man som hör av sig. Det var trevligt. Men han bor tyvärr i "fel" stad.

Att jag har fått nackspärr gör inte mitt humör bättre. Rejäl nackspärr. Bäddsoffan hos föräldrarna? Jag avskyr verkligen att inte kunna röra mig ordentligt. Jag hade kommit igång med träningen och hade tänkt köra lite med hantlarna här hemma. Att inte vara på topp fysiskt påverkar verkligen mitt humör negativt.

Att ha hälsan är nog det viktigaste av allt. Är man inte frisk är det svårt att fokusera på något annat. D blev sjuk sommaren 2005 och var sjuk i nästan ett års tid. Det var inget livshotande, men nog så jobbigt och påfrestande och det enda han kunde fokusera på var att bli frisk. Vänteläge.

Jag beundrar verkligen de som lever med kronisk värk. Att ha nackspärr ett par dagar får mig att tänka. Att tänka på dem. Min syster Skräppan är en av dem och jag hör aldrig ett ord av klagan från henne. Det beundrar jag verkligen henne för. Jag vet inte om jag skulle klara av att vara lika tapper, tålmodig och positiv.

I veckan gick en kollega från kontoret i Göteborg bort i cancer, 22 år gammal. Jag kände honom inte väl, men jag minns att vi åt lunch tillsammans ungefär vid den här tiden förra året och han var full av entusiasm och planer inför allt han skulle göra under sommaren. Jag träffade honom som hastigast förra veckan, bara ett par dagar innan han gick bort. Han hade kvar sin humor och vi skrattade med honom.

Det är nog som Buscaglia säger att döden lär oss tidens värde. Döden lär oss att det finns en gräns. Buscaglia brukade ge sina elever en uppgift: "Om ni bara hade fem dagar kvar att leva, hur skulle ni då tillbringa dem? Och med vem?" Han sade att svaren ofta var så enkla och han brukade fråga sina elever "varför gör ni inte det här nu!"

Så, kära bloggläsare, om ni bara hade fem dagar kvar att leva, hur skulle ni då tillbringa dem? Och med vem?

Så sent som för bara ett par veckor sedan hade jag utan tvekan svarat: med D. Nu är jag inte så säker längre. Idag säger jag: med familjen. Jag tror att det betyder att jag har accepterat och är på väg vidare, utan honom.

Mitt liv är en bergodalbana

Igår kväll var jag på Liseberg och åkte bergodalbanor. Flera stycken. De av er som känner mig vet hur okaraktäristiskt det är. Jag åker inte bergodalbanor. Men det gjorde jag och det var roligt. Att jag dessutom hade trevligt sällskap gjorde ju inte saken sämre.

Allt som har hänt det sista halvåret har även gjort att jag har blivit modigare. Mer benägen att ta risker. Att våga. Att kasta hjärtat före och hoppa själv efter. Vad är det värsta som kan hända? Det jag hade föreställt mig som det värsta som kunde hända hände verkligen. Och jag överlevde. Jag har rest mig och benen känns starka.

Imorgon ska jag på lägenhetsvisningar. Sedan åker jag tillbaka till Stockholm en kort sväng innan det är semesterdags.

Väderomslag

Midsommarafton. Väderomslag. Regnet öser ner. Ute.

Elsa vägrar att gå ut i regnet. Jag lyfter ut henne och hon gömmer sig under häckar och utskjutande tak. Hon försöker att springa tillbaka in. Världens ynkligaste valp sitter och gnäller och darrar och tittar på mig med anklagande ögon. Så fort hon kommer in kissar hon på mattan... Jag måste nog köpa regnställ både åt mig och åt henne.

Vädret har slagit om. Från att i månader ha varit grått, regnigt och sorgtyngt är det nu, om än inte soligt, åtminstone uppehåll och jag har lyft blicken från marken. Ser framåt. Fram emot. Framtiden.

Jag har bestämt mig för att flytta. Det är i det närmaste klart med jobbet. Jag har börjat leta bostad. Jag är otålig. Har inget tålamod. Tålamodslös. Trött på att vänta. Trött på att bida min tid. Trött på ensamhet och grubblerier. Jag vill att det ska hända nu. Idag. Jag vill springa framåt på lätta ben. Snabbt, snabbt. Fram mot nya möten.

Två veckors jobb kvar, sedan kan jag ägna några veckor åt bostadsjakt. Säger jag upp huset 1 augusti kan jag flytta den 1 oktober. Jag siktar på det.

Snart semester. Snart sol. Väderomslag.

Glad midsommar.

Today is a good day

Idag började jag dagen med en tidig joggingtur längs havet. Jag har knappt tränat alls sedan jag fick hem Elsa, men förra veckan började jag köra lite hemma med hantlarna och nu har jag sprungit två dagar i rad. Det är nog bra för kroppen att vila och återhämta sig lite emellanåt, men min har vilat en månad nu och det känns otroligt skönt att komma igång igen. Endorfinerna verkar snabbt.

Jag tog det lugnt på förmiddagen och lekte en stund med Elsa. Sedan åkte jag in till stan lagom till en lunchdejt. Det var trevligt. Faktiskt över förväntan trevligt. Jag blev nyfiken och intresserad av honom som person och jag träffar honom gärna igen, om han vill. Det känns som ett stort steg framåt.

Haikuharen skriver att hon tror att man för varje sorg man går igenom i livet blir mer mottaglig för förälskelse. Hon skriver att "att bli kär handlar om att känna sina känslor fullt ut, att bära dem på huden, öppet, att riskera att bli sårad". Kanske är det så. Jag hoppas det. Hon säger också att hon just nu känner alla känslor starkare än vanligt. Det gör jag med. När jag sprang imorse njöt jag av hur skogsstigen sviktade under mina fötter, jag andades in dofterna av skog och hav och förundrades över hur vackert det var i stillheten nere vid strandkanten. När Elsa välkomnade mig hem ikväll och for runt som en liten guttaperkaboll skrattade jag högt av glädje. När jag tittar på henne där hon sover så tryggt i sin säng bredvid mig känner jag en enorm ömhet. När jag känner mig ledsen är jag verkligen, verkligen ledsen. När jag saknar, saknar jag verkligen. Men idag har jag mått bra. Hela dagen. Även det är ett stort steg framåt.

Jag har nu definitivt bestämt mig för att flytta tillbaka till Göteborg, och det känns också bra. Nu när jag har bestämt mig vill jag förstås att det ska hända snarast möjligt. Detaljer ska utarbetas, bostad ska hittas, planer ska smidas. Fler steg framåt, in i en ny framtid, ska tas.

Bakom varje nick finns en själ?

Igår kväll satt jag framför datorn, inloggad på dejtingsiten jag har registrerat mig på. I min inbox fanns mail med kommentarer som "Vad gör en tjej som du för att få dagarna att gå?", "Hej, du verkar mysig. Vill du flytta in hos mig?" eller bara "Ping - söker kontakt" och ett telefonnummer...

Jag gjorde en sökning efter män mellan 29 och 45, max 10 mil från Göteborg. Ansikte efter ansikte mötte mig på skärmen. Blonda, mörkhåriga, gråhåriga, tunnhåriga, rakade; stora näsor, små näsor; höga pannor, låga pannor; allvarliga, leende, med och utan smilgropar; fula, snygga, alldagliga, intetsägande. Alla dessa ansikten säger mig ingenting. De talar inte till mig. De tilltalar mig inte. Jag har ingen relation till dem och vill inte ha det heller.

Nätet svämmar över av trygga, humoristiska livsnjutare som vet vad de vill och som gillar att resa. Ingen talar om den inre resan. Av femtio sidor med träffar är det ytterst få som fångar mitt intresse. Det beror förmodligen inte på dem, utan på mig. "Bakom varje nick finns en själ" - skrev A peaceful warrior. Det var vackert sagt och så måste det ju vara. Men jag kan inte se det. Jag förmodar att jag inte är redo. Jag önskar att jag vore det. Jag önskar att det bara gick att spola tillbaka och radera alla känslor som jag fortfarande har för D och sätta på en knapp och starta om från början.

I filmen Lantana säger de: "Det svåra är inte att hitta någon att älska - utan att älska den man har". Jag håller inte med. För mig har det aldrig varit så. Jag hade inga svårigheter att älska den jag hade. Jag älskade hela honom av hela mitt hjärta och var beredd att kämpa för honom, och för oss. Men att hitta någon att älska är svårt. Jag är inte en person som förälskar mig lätt.

Innan jag träffade D trodde jag inte att det gick att hitta någon som attraherade mig både intellektuellt och sexuellt. Jag trodde att jag var tvungen att välja - vän eller älskare, trygghet eller passion. Jag trodde inte att jag kunde få båda delarna. Men det kunde jag och jag är tacksam över att jag har fått uppleva det åtminstone en gång i livet. Men jag tvivlar just nu på att det kommer att hända igen. Händer det så händer det, men det är nog bäst att inte ha för höga förhoppningar och det är nog enklare att planera för ett liv ensam. Elsa och jag får köpa oss ett litet hus på Västkusten och åka till Danmark och hitta en donator.

Sol ute, sol inne. Sol i hjärta, sol i sinne.
Regn ute, regn inne. Regn i hjärta, regn i sinne?

When the lord closes a door...

Idag har jag varit och hämtat en matta som jag beställde för flera veckor sedan. Det nya matbordet är redan på plats och arbetsrummet är fixat sedan länge. Så nu är alla hål som D lämnade efter sig fyllda. Utom det i hjärtat.

Jag älskar verkligen mitt lilla hus och önskar att jag kunde ta det med mig vart jag än flyttar, vart jag än tar vägen i livet. Vissa ställen känns aldrig som hemma hur mycket man än pysslar och fixar. Så har det varit med båda de lägenheter jag tidigare har bott i inne i Stockholm. Men i det här huset kände jag mig genast hemma direkt när jag satte tårna innanför tröskeln, trots att golvet är ganska kallt. Det har sina skavanker och sina nackdelar. Mössen som springer i väggarna på vintrarna, diverse andra konstiga husdjur som växlar med årstiderna, kylen som suckar och rister som ett gammalt trött spöke, vattnet som smakar kalk och gödsel, de sneda väggarna som knakar och knäpper när det blåser hårt, som det gör idag (vilket får Elsa att fara upp från sin säng med jämna mellanrum och skälla...). Men jag känner mig trygg här. Jag tar huset under armen och går.

För jag tror faktiskt att jag är på väg att gå... Jag har visserligen lovat mig själv att inte ta några drastiska beslut innan sommaren, men det är väl sommar nu...? Jag menade i och för sig att jag skulle fundera över semestern. Men jag börjar bli trött på att vänta, trött på att fundera, trött på att bida min tid, trött på att leva i ett vakuum. Jag vill kliva framåt. Det har jag velat länge. Jag ville göra det med D vid min sida och jag sörjer fortfarande att han finns där, men jag kan inte stå kvar här längre nu. Livet är för kort för det. Så, jag har satt in en annons om att jag vill hyra hus, stuga eller lägenhet max 5 mil från Göteborg från någon gång i höst. Med lite tur kanske jag kan hitta något minst lika fint som det här.

"When the lord closes a door, somewhere he opens a window."

Kanske spelar det ingen roll

Idag har varit en trött dag, men jag mår ganska bra. Kanske har tröttheten att göra med att jag är på väg att släppa taget. Jag har sovit mycket och jag har drömt om D.

I en dröm är vi i hans lägenhet för att prata. Jag frågar honom saker, men hans mobil ringer hela tiden. Han svarar, håller för mikrofonen och mimar åt mig att vara tyst. Han vill inte att den han pratar med ska veta att jag är där. Efter en stunds samtal lägger han på och jag försöker att återuppta konversationen. Men det ringer igen och vi blir hela tiden avbrutna.

I en annan dröm står han med ryggen mot mig, bortvänd, på väg bort från mig. Han svarar undvikande när jag pratar med honom och svarar på helt andra saker än det jag frågar om. Jag frågar vad som hände med oss, han pratar om sitt jobb. Jag frågar vad han söker, han pratar om bilar och dataspel. Han är hela tiden på väg bort från mig och han ser mig inte i ögonen trots att jag försöker att prata med honom.

Drömmarna visar nog ganska bra vad jag känner för D just nu. Vi har inte haft någon kontakt alls på 6 veckor. Det känns sorgligt och lite futtigt.

Jag önskar att han åtminstone ville försöka förklara för mig hur han känner. Försöka förklara vad det i hans ögon var som gick fel, vad det var han saknade, vad det är han söker. Jag har stått här så länge med bara mina egna tolkningar, famlande i blindo. Jag läste någonstans att "Tystnad är det trubbigaste av alla trubbiga vapen. Man blir totalt nedtryckt och drivs djupare och djupare in i sin egen skuld. Rösterna inom en anklagar mycket hårdare än vad röster utifrån någonsin skulle kunna göra." Så har det ofta känts.

Men han kanske inte kan förklara. Han kanske inte vet själv. Men jag önskar ändå att han åtminstone ville se mig i ögonen och säga "jag är ledsen". Kanske kan han inte det heller. Kanske är det för tidigt än. Kanske vill han inte. Kanske spelar det ingen roll längre. Jag tror att jag har förlåtit både honom och mig själv.

Jag kan fortfarande ibland känna mig dum för att jag trodde så blint på oss trots att han redan från början gjorde klart att han inte trodde på att vara tillsammans med samma person livet ut. Vill man inte ens tro det, tror jag att det är dömt att misslyckas. Men jag trodde förstås att det var annorlunda med mig - jag var ju kvinnan i hans liv, kvinnan som han ville skaffa "hela kitet" med, kvinnan som fick honom att i alla fall överväga att skaffa barn trots att han tidigare varit säker på att han inte ville ha några. Jag trodde att min tro, min vilja och min kärlek skulle räcka. Nu förstår jag att den aldrig skulle ha gjort det.

Men jag känner inte att jag kunde agerat annorlunda än jag gjorde. Det enda jag ångrar är att jag inte slösade mer med min kärlek på honom medan jag hade honom. Jag ångrar att jag lät mig påverkas av att han allt mer sällan sade att han älskade mig, att han allt mer sällan spontant rörde vid mig, att hans gulliga mail och sms slutade komma. Jag önskar att jag ändå hade fortsatt att ge av mig själv och ännu tydligare hade visat honom att jag älskade honom. För det som är så underbart med kärlek är ju att det spelar ingen roll hur mycket man ger så har man ändå lika mycket kvar.

Kärlek. Kram. Godnatt.

Om bloggande, kommunikation och anonymitet

Solsken, föräldrabesök och något att fundera på ledde till några dagars bloggpaus. Jag kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på varför jag känner som jag gör och jag vet inte hur jag ska formulera mig, men jag gör ett försök, med risk för att det blir ett långt inlägg.

Bloggandet har hjälpt mig oerhört mycket. När jag tidigare i livet har skrivit dagbok har jag mest skrivit om vad som har hänt och hur jag känner mig. Bloggandet har hjälpt mig att även försöka förstå varför jag känner som jag gör och vad jag kan lära mig av det. Det är också underbart att det finns en massa fullkomliga främlingar (vissa är förstås inte det längre) som bryr sig om, tar sig tid att lyssna på mig och dela med sig av sina egna erfarenheter. Det har varit en stor tröst och det ger mig hopp.

Jag funderade inte så mycket över anonymitet i början. Jag ville inte skylta med mitt riktiga namn eller med mitt ansikte, mest för att skydda D och för att inte behöva censurera mina inlägg av hänsyn till andra. Jag tror visserligen inte att jag hade behövt göra det ändå. En klok person på jobbet brukar säga: "det du har att säga om någon, ska du också kunna säga till den personen". Det är en bra regel tycker jag. Haikuharen har tidigare skrivit ett inlägg om anonymitet och A peaceful warrior skrev en lång kommentar. Jag känner nog ungefär som han gör, att jag kan stå för allt jag skriver på bloggen. Det är mina tankar, mina funderingar, en del av den jag är. Men det är också bara en del.

Jag skickade på ett tidigt stadium länken till min blogg till ett fåtal vänner som jag litar på och känner att jag kan vara mig själv med. Jag har själv bjudit in dem och det känns ok att de läser. Vill de inte läsa är det också ok. Det känns som vanligt när vi träffas. En av vännerna, "den lilla elaka", har stöttat mig mycket via bloggen och jag tror att mitt bloggande faktiskt har gjort att vi har fått en tätare kontakt.

Jag har också träffat några av de som jag har lärt känna via bloggvärlden i verkliga livet. En av dem är Haikuharen. Det är skönt att umgås med någon som är i en liknande situation och som vet hur man känner sig. Att hon har delat en del av mina tankar och delat med sig av sina gör att det känns som vi känner varandra ganska bra, även om vi bara har träffats en handfull gånger. Det känns tryggt och det känns som en bra plattform att bygga vidare på.

Jag har vetat en tid att åtminstone tre av mina systrar har läst min blogg. Jag vet inte alls hur vi kom in på det eller varför jag berättade, men i påskas talade jag om för familjen att jag har en blogg. Jag har fått mitt nick, Pipperoni, av min äldsta syster, så jag borde ha kunnat räkna ut att de skulle hitta den ganska enkelt om de försökte. Men jag tror inte att det var därför jag berättade och jag blev faktiskt lite ställd när den första systern berättade att hon läste. Men hon sade att det hade gjort att hon förstod mig bättre, så det kändes ändå okej. När nästa syster sade att hon läste ibland, sade hon att det kändes bra att få lite livstecken från mig via bloggen. Min tredje syster har kommenterat på bloggen och det märks att hon känner mig. Jag är glad över hennes kommentarer.

Men nu har jag fått reda på att även mamma har läst och det känns plötsligt inte lika okej. Jag har svårt att sätta fingret på exakt varför. Jag kan förstå att det känns bra för henne att läsa och få en daglig uppdatering på mitt liv. Att det kanske gör att hon oroar sig mindre. Men kanske är det just för att jag inte vill att hon ska oroa sig som jag inte vill att hon ska läsa. Hon sade att hon hade förstått av min blogg att jag var ledsen. Ja, jag är fortfarande ledsen ibland och jag skriver nog oftare när jag är ledsen. Men jag vill själv tala om det för henne, om jag vill att hon ska veta det.

Haikuharen berättade att hon hade hittat sin systers blogg, men att hon själv hade valt att inte läsa, för det kändes konstigt att läsa saker där om sin systers känslor som hon inte hade talat om för henne i verkliga livet. Det kändes som om hon tjuvlyssnade och hon ville hellre höra det direkt från sin syster, om hennes syster ville tala om det.

Mamma sade också att hon vill vara min vän. Jag tror att det är lätt att förledas att tro att man är någons vän och känner en person för att man läser deras blogg. Men det är som att tro att man känner en författare för att man har läst hans böcker, en skådespelare för att man sett hennes filmer, en kändis för att man sett honom på TV. Vänskap, liksom andra relationer, kräver tvåvägskommunikation.

Jag har aldrig haft en sådan relation till min mamma att jag har berättat allt för henne. Jag är öppnare och berättar mer för henne nu än jag gjorde förr. Men jag vill själv välja vad jag delar med min mamma. Jag funderade ett tag på att sluta blogga eller byta adress, men det vill jag inte egentligen. Så tills vidare vill jag nog be dig att inte läsa, mamma. Jag lovar att försöka att höra av mig oftare istället och berätta vad som händer och hur jag mår. Jag hoppas att det är okej.

Som min syster sade - bloggandet kan inte ersätta att se någon i ögonen. Att bara läsa någons blogg är inte att ha en relation med den personen, även om det kan kännas så. Det är nog något för alla att tänka på.

Besök av D:s bästa vän

Idag fick jag en snabbvisit av D:s bästa vän och hans flickvän. De var på väg hem till hennes familj över nationaldagen och föräldrarna väntade med grillen tänd, så de stannade inte så länge. De ville bara hälsa på Elsa.

De var sig lika. Och jag saknar dem. Vi semestrade tillsammans förra sommaren och jag hade hoppats att vi skulle göra det den här sommaren med. Det är trist att man alltid förlorar vänner i en separation. Hans, hennes, mina, vems? Man förlorar vänner, minnen och drömmar.

Det enda jag kunde prata om var Elsa. Jag kände mig avundsjuk på dem. Jag vill också höra ihop. Jag vill också åka hem till föräldrar och grilla. Trött nu. Läggdags. Imorgon kommer mina föräldrar på besök. Men här är hon i alla fall med polarna i gröngräset, Elsa:

Tiden och ett litet jävla halloj

Nu är det 3 månader sedan D flyttade. Det känns oändligt mycket längre. Jag funderar över tiden. Det känns ofta som om den går allt för fort när man är lycklig och allt för långsamt när man mår dåligt. "Tiden går fort när förändringarna går fort och långsamt när förändringarna går långsamt", brukar det sägas. Jag tycker inte att det stämmer. För jag har nog aldrig förändrats så mycket under så kort tid som nu, och ändå känns det som om tiden går så förbannat långsamt...

Idag har jag haft Elsa i 4 veckor. Folk frågar mig om hon har växt? Jag vet inte. Jag ser henne varje dag. Hon utvecklas lite för varje dag som går. Som vi alla gör. Vissa saker behöver man avstånd till för att se.

4 veckor av nollkontakt. Eller, nästan nollkontakt, för i fredags kväll när jag skulle stänga av datorn blinkade ett "halloj" på chatten från D. Hur kan man sitta och stirra på ett "halloj" på skärmen i en halvtimme, hur kan hjärtat banka som på en skräckslagen mus av ett "halloj" från någon som är offline, vad betyder "halloj" efter fyra veckors tystnad? Hur kan ett litet jävla "halloj" sätta igång så mycket tankar?

Jag undrar hur han mår. Jag undrar om han är lycklig. På sätt och vis hoppas jag det. Jag hoppas att han känner att han gjorde rätt, att det var värt det och att han är lyckligare nu. Att han inte sårade mig i onödan. Men på sätt och vis så hoppas jag inte det. Vissa dagar vill jag att det ska göra lika ont i honom som i mig, att han ska blöda lika mycket. Jag vill att han ska förstå, men jag inser att han inte kan göra det, för han har aldrig älskat mig som jag älskade honom. Jag hoppas att han kommer att kunna förstå en dag.

Jag vill verkligen inte vara bitter. Men vissa dagar är det ofrånkomligt.

Samtidigt kan jag inte prata om honom utan att börja gråta, åtminstone inte med någon som kände oss tillsammans. Jag undrar om de såg något som inte jag såg. Då, tidigare, när de såg oss tillsammans. Han var med mig fast han inte egentligen ville och det får mig att känna mig dum. Kanske är det därför jag gråter.

Tidigare kände jag verkligen att det inte berodde på mig, eller på något som jag hade gjort eller inte gjort, att D lämnade mig. Det berodde på honom, på problem han bar med sig från sin uppväxt som gjorde att han inte mådde bra, inte kunde älska sig själv och därmed inte kunde älska mig. Problem som gjorde att han saknade tro på livslånga förhållanden, att han tvivlade på om han ville ha barn, att han inte vågade ta ansvar eller ta risker.

Men nu säger han att han tror att han vill ha barn, att han vill försöka leva med samma person resten av livet, att han vill börja om. Bara inte med mig. Det berodde inte alls på honom - det berodde på mig. Han vill ha något nytt och bättre. Han tyckte inte att det vi hade var tillräckligt bra, han tyckte inte att jag var tillräckligt bra. Det får mig att känna mig dum, misslyckad och värdelös. Varför kunde han inte älska mig? Varför var jag inte värd att älska?

Ok, ok, jag vet. Det är för att han inte gillar plommon. Det betyder inte att jag är ett dåligt plommon som inte är värt att älska. Men kunde han inte ha kommit på det tidigare? Var han tvungen att först plocka ner mig och ta ett bett och sedan slänga mig till marken?

Ärlighet, öppenhet och kommunikation

Konferensen är avklarad. Det gick helt ok. Vi pratade om vilka ledord som ska gälla på vår avdelning. Ärlighet, öppenhet och rak kommunikation är det viktigaste, det var de flesta överens om. Det är viktigt även i ett förhållande anser jag. Jag trodde verkligen att D och jag hade det, men nu inser jag att det kanske inte var så.

Idag är en sämre dag igen. Solen skiner och alla grannarna har gäster. Det pratas, det slamras, det skrattas och grillandet förbereds för kvällen. Tomhet och saknad breder ut sig över mitt lilla hörn av gården. Jag har ingen lust att vara ensam. Jag har ingen lust att börja om. Jag saknar honom, inte någon. Jag vaknade på fel sida imorse. Drömde återigen att D var här. Han berättade att han hade flyttat ihop med en tjej, att de hade bott ihop i hans lägenhet i snart en månad nu. Jag undrade varför han inte hade talat om det redan från början? Varför han inte hade varit ärlig? Jag vaknade och kände mig besviken.

Jag trodde verkligen att vad som än hände skulle jag i alla fall alltid kunna lita på att D skulle vara ärlig mot mig. Det var det som gjorde att jag kände en sådan enorm tillit till honom. Jag visste att han inte mådde bra av att inte vara ärlig och jag litade verkligen på honom till hundra procent. Min fullständiga tillit är nog en orsak till att fallet blev så stort. Till att jag känner mig så sviken, så besviken. Och lite naiv, dum och godtrogen. För trots varningstecknen såg jag det aldrig komma, för jag trodde att han skulle vara ärlig och prata med mig. Därför kändes det som om allt gick så fort, därför blev det så oerhört chockartat. Därför är jag nog minst lika besviken på mig själv som på honom.

För nu inser jag att han inte var ärlig när det gällde vår relation. Han tvivlade och han höll tyst om det. Han var nog inte oärlig, men han var inte ärlig heller. Han sade inte att han älskade mig en enda gång det sista året, men han sade inte heller att han hade slutat älska mig, inte ens när jag frågade. Han rörde vid mig allt mer sällan, vi hade sex allt mer sällan, men han sade bara att han aldrig har haft särskilt stort behov av beröring. Han sade att han inte kände sig mogen för att skaffa barn, inte att han tvivlade på om han ville ha barn med mig. Han lade upp sin profil på en dejtingsite och skrev att han var singel. Han sade att det var för att få nya vänner och jag trodde honom, trots att han hade sparat ner en bild på en tjej i datorn. Så stark var min tillit. Så stark var min tro.

Jag har själv i en tidigare relation gått och funderat och tvivlat länge, innan jag bestämde mig för att avsluta den. Jag pratade med alla, utom med honom. Så skulle jag aldrig ha gjort idag, jag är en annan nu. Ärligare. Men skillnaden i den relationen var att det aldrig hade funnits någon ärlighet mellan oss ens i början, vi spelade ett spel i flera år och kunde aldrig kommunicera ärligt med varandra. Vi kunde inte prata om vår relation över huvud taget. Jag trodde att det var annorlunda med mig och D. Jag trodde att vi kunde prata om oss.

Jag tror att ett förhållande kan överleva det mesta, till och med otrohet, om bara viljan finns och förmågan att kommunicera och vara ärliga mot varandra.

Jag är besviken både på honom och på mig själv. Jag trodde mer om oss. Jag är besviken på mig själv för att jag inte var tydligare med mina tvivel över om han verkligen ville vara med mig, över om han verkligen trodde på oss. Jag tror att jag var ganska tydlig med att jag ville försöka tillbringa resten av livet med honom och bilda familj tillsammans. Men jag borde kanske ha varit ännu tydligare med vad jag ville. Jag ville inte "pressa" honom, jag ville att han själv skulle vilja, att han någon gång skulle vara den som föreslog, den som ville.

Jag förstår att han blev rädd för alla känslor som kom upp till ytan när vi började prata om framtiden. Han ville inte att vi skulle ”förstöra varandra”, men det tror jag inte att vi hade gjort. Jag tror att vi hade kunnat komma närmare varandra om vi hade varit ärligare. Om vi hade pratat mer och lyssnat mer. Jag är ledsen över att han inte kunde vara ärlig och tala om för mig hur han kände, vad det var han saknade, att han tvivlade. Jag är besviken över att han bara stängde av och slutade att kommunicera. Jag önskar att han hade kunnat känna samma tillit till mig som jag alltid har gjort till honom och till vårt förhållande.

Jag undrar fortfarande vad det var han saknade i vår relation och jag hoppas att han någon gång kan förklara det för mig.

"Oh, the miraculous energy that flows between two people who care enough to get beyond surfaces and games, who are willing to take the risks of being totally open, of listening, of responding with the whole heart. How much we can do for each other." Alex Noble