Sunshine!

Solen skiner, benen känns starka och det finns hopp om livet!

Fredag kväll

Olycklig promenad

Dagen idag kändes länge som en bra dag. Elsa och jag tillbringade eftermiddagen ute i skogen på en härlig höstpromenad tillsammans med två äldre gårdshundsherrar, en liten valp och deras respektive ägare. Hundarna fick springa lösa och hade så mysigt tillsammans. Elsa och valpen lekte och det var längesedan jag såg henne göra sådana tokrusningar.

Men, när vi var nästan hemma igen hände det som bara inte får hända när en av hundarna ramlade ner för ett berg och skadade sig. Dagen slutade med skräck, oro, tårar och färd till Blå Stjärnan. Han hade inte brutit några ben, men har tryck över ryggraden, får kortison och måste ligga kvar för observation. Jag hoppas så att han blir bättre till imorgon och inte behöver opereras. Hans matte ska själv in och opereras nästa vecka och har tillräckligt att oroa sig för.

Jag blev så rädd när han föll och har fortfarande en olustig känsla i hela kroppen, men det är nog ingenting mot hur hans matte känner det.

I just want to go away from here

Vissa dagar vill jag bara strunta i allt.
Vända ryggen åt hela världen.
Ta med mig Elsa och gå i ide som en björn.
Sova som Törnrosa, i hundra år.
Bara blunda och slippa tänka.
Jag vill inte vara med längre.

Egentligen är det inget som är direkt fel.
Men det är inte mycket som är rätt heller.
Jag närvarar. Jag deltar.
Men det är bara en mask.
Inte på riktigt.
Egentligen är jag någon annanstans.
Munnen ler, men under ytan lurar tomheten.
Tröttheten.
Ledan.

Jag vill inte vara med längre.

Jag vill inte vara med längre - det skriver även syster Skräppan idag. Och när jag läser det hon skriver känner jag mig svag, för hon har det så oändligt mycket svårare. Jag önskar att jag som herr Liljonkvast kunde fara dit och ta hennes hand så att vi tillsammans kunde flyga ut i skymningen och fly bort.

Allrakäraste syster Skräppan - den här sången är till dig. Kram.

Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every marigold I pass below will be my guiding light
I just want to go away from here

Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every time the wind blows stronger,I will feel my spirit rise
I just want to go away from here

Oh, tie me up tightly by your side
So I may go with you where ever you reside
And anytime the road looks dimmer
I will be your guiding light
I just want to go away with you
I just want to go away with you

Rosie Thomas - Kite Song

Just nu

Okej, jag ska försöka sluta vara så neggo, åtmistone just precis nu. För just precis nu är det enda jag kan säga något om... Orkar inte tänka på Framtiden just nu. What's the point...? Jag blir bara sur.

Just precis nu ligger världens mysigaste lilla Elsa och snusar bredvid mig. Varm, söt, gosig och alldeles, alldeles underbar. The love of my life. Det bästa jag har.

Helgen har varit...ok. Ganska lugn. I fredags hade jag systermiddag hemma hos mig. Vi lagade en delikat middag tillsammans - löjromstoast med champagne (och en kräfta som extra förrätt), lammfilé med rostade grönsaker, potatis och rödvinssås och två väldigt goda röda viner, ostbricka med min hemlagade tomat- och äpplemarmelad och portvin och till sist pannacotta med hallonspegel.

Syster Skräppan sov över hos mig och vi åt frukost tillsammans och pratade en stund på tu man hand. Vi konstaterade att det är ganska fantastiskt att har så trevligt tillsammans vi fem systrar och kan umgås så naturligt och otvunget. Jag är glad för mina systrar.

Idag har jag rensat mina krypvindar och slängt en massa skräp, så det känns som om jag har gjort lite nytta i alla fall, även om jag mest har varit hemma och skrotat. Just för ögonblicket känns det rätt ok och jag får väl vara tacksam för det lilla...

Stop dreaming

Sitter i soffan med Elsa, väntar på Dixon och har precis sett på en film: Morvern Callar. En film jag skulle ha sett för fem och ett halvt år sedan. Golvet i köket i Morverns lägenhet, där hennes pojkvän ligger död, är exakt likadant som det i vårt kök i Vallentuna. Konstigt.

Men det blev inte Morvern då, det blev Mannen utan minne, och en helt sjuk förfilm om bröd. Var Morvern Callar slutsåld? Jag minns inte.... Men jag minns hur det var att sitta där i biomörkret och just precis i det här ögonblicket önskar jag mig tillbaka dit, till den känslan. Önskar att jag hade allting framför mig.

Men, det är kanske som Morverns kompis säger: "It's just the same crap everywhere so stop dreaming".

Höstutflykt till Amundön

Söndagsblues

Jag lider av söndagsblues.

Söndag är den dag i veckan då jag känner mig som mest ensam.
Det är den dag i veckan då jag mest saknar någon.
Saknar en egen familj.
Saknar D.

Söndag är för mig en vara-hemma-dag.
En slöa-och-mysa dag.
En bara-vara-dag.

På söndagar vill jag bara ta dagen som den kommer. Sova länge. Mysa. Gå en långpromenad. Pyssla lite hemma, läsa en bok, sova middag. Åka till affären och köpa något gott. Kanske träna. Laga en lyxig middag. Äta godis och se en film. Lägga sig tidigt och prata länge. Saker som är så mycket mysigare att göra tillsammans.

Istället sitter jag i soffan med datorn i knät. Jag slår på TV:n trots att det inget är att se. Jag sätter på diskmaskinen och låter fläkten i badrummet gå. Försöker skapa ett konstgjort hemmabuller.

Paper paper obsolete
How will you reach out to me
I thought you'd ask me not to leave
Lonely lonely that is me
Lonely lonely that is me

Distance makes the heart grow weak
So that the mouth can barely speak
Except to those who hide their needs
And I have read the golden seal
That tell of how the seedlings feel
Reminds my heart what love can yield

Ur Feist - Lonely, lonely

Bröllopsdag

Idag firar mina föräldrar 55-årig bröllopsdag. Det är ganska så fantastiskt tycker jag. Och flera av mina systrar har varit gifta i närmare 20 år.

För fem år sedan firade hela familjen mammas och pappas guldbröllop tillsammans. Då hade D och jag varit ihop i knappt ett år. Vårt förhållande varade i fyra. Det är ju ingenting i jämförelse... Men även om man aldrig kan veta vad framtiden bär med sig så trodde jag då att jag hade funnit någon som jag kunde åldras tillsammans med.

Jag undrar fortfarande hur det kunde kännas så underbart, så unikt, så rätt och ändå gå så fel...

Känner mig lite desillusionerad och undrar allvarligt hur man bär sig åt?

Suck

Varför måste livet vara så komplicerat...?

The point of living

Foo Fighters - Everlong

Tröttsamt

Är nu hemma i Göteborg igen efter fyra intensiva och omtumlande dagar i Stockholm, både på det jobbmässiga och det privata planet och magkänslan kändes bra när jag satt på tåget på väg hem.

Men, både igår och idag har varit en vill-bara-ha-en-kram-dag. En vill-bara-ligga-under-täcket-dag. En vill-bara-sova-dag.

Jag har varit trött och utan ork. Lättirriterad och smånere. Och det är tröttsamt. Jag vill inte sova bort min tid. Jag vill ha ork att ta tag i saker, ork att träna, ork att vara social, ork att blogga, ork att skriva, ork att tänka, ork att komma fram till saker och ting, ork att göra, ork att ta mig framåt. För det har inte hänt särskilt mycket under 2008 hittills... Livet är inte oändligt och jag är trött på att stå still och trött på att bara sova.

Imorgon ska jag ringa LillaJ:s läkare.