Tankar dagen efter...

Dagen efter valet. Det är en vacker höstdag. Solen lyser från en Moderatblå himmel. Grannens fruktträd dignar av glänsande S-röda äpplen. I det gröna gräset växer ännu några enstaka tappra maskrosor som inte har förstått att sommaren är slut. Idag hjälper inga rosa glasögon. Sensommarsverige har svepts in i en Sverigedemokratisk dimma som skapar en känsla av dyster förstämning. En Stefan Löfvén i minitiatyr har kasat ner och kramar hängandes på trekvart foten på en lyktstolpe. Vem vann egentligen valet? Det är tydligt att många idag känner sig som förlorare.  

Mitt Facebook-flöde fortsätter att fyllas av inlägg och länkar till artiklar som tydligt visar var många av mina vänner har sitt hjärta politiskt. Jag läser just nu Daniel Kahnemans "Tänka snabbt och långsamt", en bok som ger många insikter om hur den mänskliga hjärnan fungerar och som visar att vi många gånger inte är de upplysta, rationella och förnuftiga personer som vi tror oss vara. Han skriver bland annat om hur vår lättjefulla hjärna söker enkla, intuitiva svar och för det mesta nöjer sig med att ta fram information som stämmer överens med de uppfattningar vi redan har, istället för att kritiskt pröva dessa uppfattningar. Vi letar upp och delar de argument som stöder det vi redan tror på...

Jag försökte före valet att läsa så många inlägg och artiklar som möjligt och att tänka igenom olika argument, för jag tror att vi måste våga ifrågasätta våra egna sanningar. Jag är sällan tvärsäker, men aldrig har jag vacklat så mycket inför ett val som i år. Jag valde länge mellan gröna äpplen och gröna päron. För i min värld är grönt livsviktigt. Men tänk om det egentligen inte är äpplen eller päron som är det viktiga, utan något helt annat? Jag tror att vi måste våga ifrågasätta våra egna sanningar och jag uppskattar människor som hjälper mig med det. Daniel Kahneman, Klas Hallberg och Stefan Hyttfors är några exempel. (Investera gärna 45 minuter åt att lyssna på Stefan Hyttfors tankar kring social kapitalism).

Jag tror också att vi måste våga prata om allt, även det som är komplext och svårt. Vi måste prata om invandringen. Vi måste prata om jämställdhet. Vi måste prata om miljön. Vi måste prata om det ekonomiska systemet. Vi måste prata om det politiska systemet. Men för att vi ska våga prata öppet måste vi också lyssna på varandra utan att fördöma, anklaga eller stämpla människor och deras åsikter. Jag tror att vi ska vara mycket försiktiga med att sätta etiketter på människor. Jag tror att alla etiketter, oavsett om det är "rasist", "svartskalle", "vänsterflummare" eller något annat, enbart fjärmar, skapar avstånd, otrygghet och rädsla. Jag tror att det får oss att krypa in i våra skal och titta ut på världen med misstänksamhet.

I mina ögon har det varit för mycket svartmålning och för lite drömmar, visioner och öppen, ärlig dialog i årets valdebatt. Jag har idag sett många inlägg på Facebook där vänner har bett de som röstat på Sverigedemokraterna att plocka bort dem som vän. Jag har sett många hårda ord och hatiska kommentarer. Men jag tror inte att vi når förståelse genom att kalla alla som röstat på SD för idioter. Jag tror att hat föder hat. Jag tror mer på dialog. Jag tror på initiativ som Navid Modiris golfrunda med Jimmie Åkesson. Jag tror på att lyssna och att försöka förstå. Jag förstår inte hur 13% av Sveriges befolkning kunde rösta på Sverigedemokraterna. Men jag vill gärna försöka förstå.

Att verkligen lyssna är svårt. Det kräver öppenhet, omtanke, respekt, lyhördhet och kärlek. Det är lättare att frånskriva sig ansvar, ta avstånd och anklaga. Men jag tror att vi alla måste försöka lyssna, fortsätta att ifrågasätta våra egna sanningar, fundera på vad vi själva kan göra och inse att det inte existerar några enkla lösningar på komplexa problem. 

"No one is born hating another person because the colour of his skin, his background or his religion. People learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite." - Nelson Mandela

"Det är de svaga som är grymma. Ömhet kan man bara förvänta sig av de starka." - Leo Rosten

 

Jag är ingen extrovert narcissist

Jag är just nu arbetslös. Jag har bara varit arbetslös en gång förut, under 3 veckor för drygt 20 år sedan. Jag har jobbat extra sedan jag var 15 år. Mitt första jobb var som allt-i-allo på en gård. Jag och min bästa kompis målade staket, klippte gräs, plockade bär, rensade ogräs och krattade grus. Hade vi tur fick vi rida någon av hästarna på gården efter jobbet. Sedan blev det bageri och servicebutik, äldreomsorg, olika kontorsjobb och jobb som incheckare på Landvetter flygplats, där jag  även fortsatte att jobba på lov och helger under mina studieår.

Men nu är jag alltså arbetslös sedan 1 maj. Det är en lång historia som i grund och botten handlar om att jag inte kände mig lyssnad på. Frustrationen över att inte ha förutsättningar att göra ett bra jobb och maktlösheten över att försöka, men inte lyckas, påverka vare sig den aktuella situationen eller min framtid ledde till att jag tackade nej till en omplacering och blev uppsagd. Så, min arbetslöshet är delvis självvald, men jag ser det mer som ett beslut om att stå upp för mig själv. 

Jag har sökt drygt 60 jobb i år. Av dem har jag varit på intervju på tio. Det känns som ett ganska bra utfall. Jag har dessutom varit en av två slutkandidater på hälften av dem. Men alla gångerna har jobbet gått till den andra kandidaten. Oftast med feedbacken "magkänsla", att "den andra kandidaten skulle passa något bättre in i teamet" eller att "den andra kandidaten hade en personlighet som passade organisationen bättre". 

Jag tror på mig. Jag vet att jag har en bra bakgrund och erfarenhet för de jobb jag söker. Jag vet att jag är bra på det jag gör, att jag är effektiv och handlingskraftig och att jag har koll på helheten, utan att tappa detaljerna. Jag är dessutom en lojal och engagerad medarbetare, jag är analytisk och jag gillar att bidra med idéer och komma med förslag på förbättringar. Jag tror också att jag oftast är en trevlig och hjälpsam kollega som gör mitt bästa och försöker se och lyssna på alla människor runt omkring mig. Kort sagt, en tillgång för de flesta företag.

Varför faller jag då gång på gång på mållinjen...? Jag vet att det är stenhård konkurrens om marknadstjänsterna i Göteborg och att många av de jobb jag har sökt har haft ända upp till 170 sökande, så kanske ska jag inte lägga allt för stor vikt vid att jag inte har lyckats än. Jag kommer ju längre än många andra, om än inte hela vägen fram. Men jag kan ändå inte låta bli att undra lite...

Jag undrar om det kanske har att göra med att jag inte är tvärsäker. Om en orsak kanske kan vara att jag är lite mer introvert än extrovert. Jag är inte en översvallande person. Min entusiasm är av det lugnare slaget (vilket inte betyder att den de facto är mindre). Jag är inte den som skryter eller överdriver mina kunskaper. Jag använder sällan de stora orden. Jag arbetar med marknadsföring och jag inser att jag måste marknadsföra mig själv, men jag tycker att de största orden tar för mycket uppmärksamhet från mitt verkliga budskap och faktiskt minskar trovärdigheten. På journalisthögskolan fick vi lära oss att vi gjorde klokt i att undvika de värsta klyschorna och de mest braskande rubrikerna, eftersom de bara skriker efter uppmärksamhet och ofta missar målet. De "skriker varg" och undervärderar läsarens intelligens. Jag tycker att all marknadsföring når fram bättre utan superlativ. Less is more.

I intervjuer gör jag dock våld på mig själv och försöker att vara lite glättigare och hurtigare än jag egentligen är. Jag kan inte överdriva mer, då går jag mot min personlighet och jag tror att det skulle lysa igenom. Jag vill inte behöva låtsas vara någon jag inte är för att få jobbet. Men jag tror tyvärr att de mer introverta personlighetstyperna ofta missgynnas i intervjusituationer. Nu har även forskningen visat att narcissister lyckas bättre på jobbintervjuer.

Jag skulle önska att fler rekryterare kunde vara tillräckligt intelligenta och förutseende för att kunna se igenom ytlig charm och se mer långsiktig potential. För jag tror som Eddie Yoon att marknadsföringen behöver fler introverta personligheter, som lyssnar och tänker innan de pratar.   

"Half the harm that is done in this world is due to people who want to feel important.  They don’t mean to do harm, but the harm (that they cause) does not interest them.  Or they do not see it, or they justify it because they are absorbed in the endless struggle to think well of themselves." ~ T.S. Eliot

Tro och tvivel

Jag har svårt för tvärsäkerhet. Det har jag alltid haft. Förmodligen beroende på att jag själv är en eftertänksam person. Jag tvivlar ofta. Jag väger argument för och emot. Jag värderar fördelar och nackdelar. Jag jämför alternativ. Jag är inte den som med visshet hävdar att jag har rätt. Jag påstår inte att jag sitter inne med ett enda svar. Jag kan inte utan att tvivla säga att jag vet vart skåpet ska stå. Jag är sällan så säker att jag inte kan ändra mig. Jag v_e_t inte. Jag tror. För trots att jag ofta tvivlar har jag en stark tro.

"Utan tvivel är man inte klok", skriver Tage Danielsson. Och det ligger nog en del i det. Utan tvivel finns det ingen tro. Utan mörker ser vi inget ljus. Utan kyla, ingen värme. Utan hårdhet, ingen mjukhet. Utan fulhet, ingen skönhet. Utan en lösning, inget problem... Jag tror på att alla problem måste ha en lösning, annars skulle inte problemet finnas. Eller som Karen Blixen säger "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns." Det är trösterikt tycker jag.

Allt vi uppfattar har en motsats och det är ofta genom motsatsen vi definierar det. Yin och Yang. Det finns en ljus fläck i det mörka och en mörk fläck i det ljusa. De innefattar fröet till sin motsats. Det finns inte något som är svart eller vitt. Jag tror inte på tvärsäkerhet. Jag tror aldrig att det går att vara helt utan tvivel. Jag är inte ens säker på att det är sunt att vara det. Tvärsäkerhet är i mina ögon ofta synonymt med brist på öppenhet och tolerans. Men baksidan av tvivlet är tron och kanske måste vi då och då slänga tvivlet överbord och sätta mer tilltro till tron.

För även om det ena inte kan existera utan det andra, så kan vår hjärna bara tänka på en sak i taget. Problemet eller lösningen. Tvivlet eller tron. Fokuserar vi för mycket på problemen fastnar vi i dem. Lägger vi all vår tankekraft på tvivlandet riskerar vi att det växer och blir destruktivt. Lite som en hypokondriker som uppmärksammar sin kropp allt för intensivt. Det leder till stagnation, istället för utveckling. Det leder till passivitet. Till att man skjuter upp, inte tar ansvar och bara låter saker ske.

Jag är bekymrad över att jag ser för mycket tvivel och för lite tro på många håll omkring mig just nu. För mycket tvivel, osäkerhet och tvekan. För lite tro, visioner, fantasi och drömmar. Det är svårt att hålla fast vid tron när man matas med tvivel. Men tvivel leder inte framåt. Tro gör det.

Jag tror på kärleken. Jag tror på medmänskligheten. Jag tror på hoppet. Jag tror på änglar. Jag tror på sagor. Jag tror på det goda. Jag tror på tolerans och att vara öppen för andra sanningar. Jag tror på att allting ordnar sig till slut. Jag tror på oss. Jag tror på mig.

Visst tvivlar jag ibland också. Det är mänskligt att tvivla. Men mest tror jag. Jag tror på mig. Jag tror att jag skulle vara en fantastisk tillgång på många arbetsplatser. Jag tror att jag kan vara en varm, trofast och förstående vän. Jag tror att jag kan vara en klok, omtänksam, inspirerande och kärleksfull partner. Jag tror att jag skulle kunna bli en bra mamma.

Jag tror på mig. Jag önskar bara att andra kunde göra det lite mer också.

”Jag tror på tvivlet. Tvivlet är all kunskaps grund och all förändrings motor. 
Tvivlet är till yttermera visso trons förutsättning. Den som tror utan att först tvivla är en jublande dumskalle och en klingande cymbal.
Och den som tror utan att samtidigt tvivla är en föga mindre jublande dumskalle och en föga svagare klingande cymbal. 
Tron kan försätta berg men tvivlet kan sätta tillbaks dem igen.
Jag tror även på tvivlet efter detta, tvivlet som ständigt rättar till, ständigt ställer frågor och skaffar svar på frågorna i evigheters evighet...” 
- Ur Eftertanke av Tage Danielsson -

Skrivandets motiv

Jag måste nog fortsätta att uppehålla mig vid syftet och drivkrafterna bakom bloggen ett inlägg till. För under min tystnad har jag funderat mycket på vilken funktion bloggen fyller och varför jag skriver.

Jag skriver i första hand för min egen skull. Jag tycker om att skriva. Det har jag alltid gjort. Skrivandet är ett bra sätt för mig att reflektera över det som händer omkring mig och kanske ännu mer över det som händer inuti mig. Det är ett bra sätt att reda ut mina ofta trassliga tankar och känslor. Ett bra sätt att försöka förstå varför jag känner och agerar som jag gör och vilka tankar och behov som ligger bakom. 

Det är också förlösande att skriva av sig. Bloggen är en bra ventil och jag skriver oftare när jag är arg, ledsen, upprörd, förvirrad eller melankolisk. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas, för det som syns på bloggen är inte hela sanningen om mig. Det är ett nyckelhål som visar valda pusselbitar av mitt liv och det som är jag.

Jag skriver främst för min egen skull. Men det är inte hela sanningen, för hade det varit enkom för mig själv hade jag ju kunnat nöja mig med att bara skriva dagbok. Men att veta att någon annan kan läsa får mig att anstränga mig mer. Det är också viktigt för mig att det faktiskt finns en publik. Från början var D min publik och bloggen startade i ett behov av att tala om för honom och världen hur jag kände. Nu har jag en bredare publik, men behovet av att dela med mig av mina tankar och känslor är detsamma. Jag har ett behov av att bli förstådd. Kanske söker jag genom bloggen även bekräftelse på att jag inte är ensam om att tänka som jag tänker eller känna som jag känner. Det är skönt att veta att andra känner igen sig. Att jag inte är onormal. Att alla känslor är okej. 

Jag blir glad för kommentarer - både igenkännande och de som uttrycker andra perspektiv och erfarenheter. Men jag är inte beroende av dem. Det viktiga för mig är att veta att andra kan läsa, om de vill. Vill du som läser kommentera, gör det. Vill du prata om det IRL, gör det. Vill du bara läsa i smyg och inte nämna något alls, gör det.    

Men att vem som helst kan läsa gör det också svårt. Så ibland måste jag göra som Kristian Gidlund, och låtsas att ingen annan läser, för att kunna vara så ärlig som jag vill vara. Eller kanske snarare likt Jenny Diski se det som att jag pratar för mig själv och vända mig till mig-själv-som-läsare.

Att våga skriva om det svåra

När jag var mitt inne i orkanens öga efter uppbrottet med D sade en bekant till mig - "du tror mig inte nu, men en dag kommer du att sakna din sorgeprocess". Idag förstår jag bättre vad hon menade. Jag kan sakna den hudlöshet jag hade då, när känslorna låg så nära ytan. Alla känslor var så stora och ärliga och kunde bubbla upp från ingenstans på en sekund. Även om det mestadels var sorg, oro, hopplöshet, ilska, smärta, vanmakt. Men på andra sidan myntet, fanns kärleken... Sorgeprocessen lärde mig också mycket om mig själv och om livet. Jag kände mig klokare.

Nu känner jag mig bara mer förvirrad. Ju mer jag lär mig, ju hårdare jag anstränger mig för att förstå, desto mer vilsen känner jag mig. Vet jag allt eller ingenting? Det lutar åt det sistnämnda. Känslorna ligger inte längre på ytan, utan djupt ner, inbäddade i hjärtat bakom lager på lager av sinnrika skyddande försvarsmekanismer. Tankarna ställer sig i vägen för känslorna och vaktar envist mitt hjärta som små soldater i givakt.

Jag läste någonstans att alla känslor kommer ur samma kran. Stänger man av kranen för att slippa de svåra känslorna, så stänger man även av den för hoppet, glädjen, tron och kärleken. Jag har nog dragit åt min kran, även om jag inte har stängt av den helt. Jag har viftat bort det svåra, inte orkat med mer sorg och tänkt att lyckan inte är för mig.  

Jag vill inte ha kranen delvis åtdragen. Jag vill inte känna mig avstängd. Men för att komma åt glädjen och kärleken måste jag nog även släppa fram sorgen och de svåra känslorna. De fula känslorna. De otillåtna känslorna. De förbjudna känslorna. De som vi inte talar om. De som vi låtsas inte finns. De som vi sopar under mattan. De som vi inte låtsas om.

Jag tror att det är nödvändigt att vi tillsammans vågar prata om det svåra. Att vi lyfter på locket och låter trollen visa sina frånstötande trynen. Att vi inte väjer undan även om det är chockerande, ledsamt och fult. Att vi slutar låtsas att allt är Facebook-glättigt och fernissat. För först när vi kan gråta och vara arga tillsammans kan vi skratta åt eländet och glädjas på riktigt åt det vackra. För mig är bloggen ett sätt att bidra till det samtalet. Den kan aldrig ersätta en äkta förtrolig dialog mellan två människor, men den kanske kan vara gnistan som tänder samtalet.

Att ärligt våga skriva om det svåra är för mig en av bloggens livsnerver.

"...Om att jag lovade mig själv att hela tiden skriva för mig själv. Att jag skulle låtsas som om ingen annan läste. För då, och bara då, skulle jag kunna vara så ärlig som jag helst av allt vill vara. Och när jag stod där, naken och spröd, blev jag rädd. Hur ärlig måste jag vara?" Kristian Gidlund

Saying nothing... sometimes says the most

Jag har varit tyst så länge. Alltför länge. Jag har försökt börja på nytt flera gånger. Jag har skrivit inlägg i tankarna, vikt musöron i böcker som har berört mig, klottrat ner embryon till inlägg på lösa papperslappar och skrivit ner stödord i mobilen. Men jag har inte kommit längre än så, trots att viljan har funnits.

Det känns lite som att jag har tappat rösten. Jag litar inte på att den bär efter så lång tids tystnad. Jag har svårt att hitta orden. Jag stakar mig, trasslar in mig i meningarna, hittar inte det rätta flytet. Men det får bära eller brista. Jag har bestämt mig för att försöka hitta den igen, även om jag känner mig hes och snubblar på orden till en början.

Så... varför tystnade jag egentligen?

Jag önskar att jag fullt ut kunde förstå det själv. Den har nog flera orsaker, min tystnad. Tid och ork som tröt, ett jobb som under en tid höll på att äta upp mig, brist på en tydlig riktning, ingen ro i kroppen, osäkerhet och rädsla... Rädsla för att trampa någon på tårna. Rädsla för att uppfattas som allt igenom sorgsen, svårmodig och svartsynt. Rädsla för att min röst inte skulle vara värd att lyssna på. Rädsla för att bara ha frågor och inga svar. Rädsla för att inte vara äkta. 

Jag har haft svårt att lita på min egen röst. Det har jag ännu. Min röst på bloggen har alltid kommit rakt ifrån mitt hjärta. Den har haft sitt ursprung i mina känslor. Men under lång tid har mina tankar lagt fälleben för mina känslor. Jag vet inte var jag har dem. Jag litar inte på dem. Jag orkar inte med dem. Jag låtsas inte om dem. Kanske stänger jag till viss del av dem. Och därmed har jag också stängt av själva hjärtat i bloggen... Jag har censurerat mina tankar, mina känslor och min röst - till tystnad.

Det här inlägget är ett första försök att bryta tystnaden och hitta tillbaka till mitt hjärta och min röst.

"Saying nothing... sometimes says the most." - Emily Dickinson

"You hesitate to stab me with a word, and know not - silence is the sharper sword." - Samuel Johnson

Jag minns dig hellre andra dagar än idag

Jag sitter hemma och jobbar.
Ser ut genom fönstret.
Över trädkronorna blinkar Delsjömastens 
starka lampor i takt till en tyst melodi. 
Mina tankar vandrar. Jag tänker på annat än jobb.
Jag tänker på då. På nu. På sedan. 
Jag ser ut över Kålltorps takåsar 
och minns för längesedan, när du bodde här. 
Stora, mjuka snöflingor virvlar genom luften.
De ser ut som änglar. 

"...vintern kom och flingor falla, ner på flickans lilla grav."
Den näst sista raden i en sång jag älskade som liten.
Jag sjöng den högt, ensam ute under de stora granarna på tomten.
De som sedan fälldes. 
Varför tyckte jag så mycket om en så banal och sorglig sång? 
I en sal på Lasarettet. 
Jag vill inte tänka på dig där.

För mig finns du inte där. 
Du finns inte heller under den enkla gravsten vi besökte i december,
på det som skulle ha blivit din 56-årsdag.
Vi firade din födelsedag, utan dig.
Vi firade den fjärde julen utan dig.
Det känns orättvist att du inte kan vara med.

Du älskade julen.
För mig är du en del av julen. 
Precis som du är varje söndagkväll. 
Och varje gång jag smuttar på ett glas sherry före maten.
Eller hör en träffsäker, finurlig liknelse.
Du är fnitter om sommaren.
Du finns i vinden som blåser friskt i Hummerviken.
Du är i varje ängel.
I varje solnedgång på Vinga.
Du finns i vardagliga små ting. 
I mina tankar,
i ordlösa samtal på tumanhand.

Fyra år sedan du dog idag.
Overkligt.
Långt bort, längesedan, men ändå så nära.
Du älskade julen.  
Jag låter adventsstjärnorna lysa i mitt fönster än ett tag.
Ty ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Sorg är kärlek som blivit hemlös. 

Frankenstorm

Vindstilla, vacker höstdag. Luften är hög, höstens färger klara. 
Solen värmer och för tankarna till dagar då ljus och värme gör allting lätt och enkelt.
Tystnaden ger ro. Skänker tröst.  
Men klippan jag sitter på är kall.
Jag ryser till. Ensam gör det vackra nästan ont. 

Långt borta två ansikten vända mot solen. En silhuett av samförstånd. 
Kaffemuggar som höjs till den friska luftens skål.
Över vattnet, ljudet av ett barn som kastar sten i vattnet och skrattar högt.

Vindstilla.

Men det stormar ordentligt i flera av mina vänners liv just nu. 
Några har medvind och blåser i full fart framåt, mot en varmare sommar.
Allt för många har motvind och tvingas backa tillbaka steg för steg. De irrar runt i skogar där de redan har vandrat, men fastnar i labyrinter, kommer till vägskäl och har svårt att hitta stigen som bär hem till ljusen i fönstret. 
Andra har bara storm, som rör om, rör runt och får dem att virvla runt i luften som torra höstlöv utan någon aning om var de kommer att landa eller om de kommer till en bättre plats. Det enda de vet är att det blir annorlunda.

Det stormar runt omkring, 
men i mitt liv är det stiltje.
Jag sitter på min sten. 
Jag håller fast med ena handen i ett gammalt träd. 

Ibland vill jag bara släppa taget och låta mig svepas med av första bästa vindpust. Svepas bort. Föras iväg dit vinden bär mig, bort ifrån allt som är sig likt och hemvant.
Bort ifrån barn som inte blir,
bort ifrån äktenskap som knakar,
bort ifrån par som bygger bo,
bort ifrån barn som växer upp och blir stora.
Bort, ifrån den ständiga påminnelsen om tiden som går och jag som sitter stilla på min sten och ser på.

Jag önskar inte storm. 
Men jag längtar en lätt bris,
som vänligt men bestämt ber mig att släppa taget om trädet.
Som för mig framåt, åt det håll jag vill blåsa.
En bris som rufsar om mitt hår och för med sig en doft av det som är viktigt.
En doft av hav, en doft av blommor, en doft av hud.
Av honung och salt.

Kanske väntar jag förgäves. 
Kanske ska jag bara släppa taget och resa mig och gå.  
Kanske kommer vinden från ett annat håll.

Det är stilla. 
Men det rister svagt i trädens grenar. 
En oro kryper i mig.
Kanske är det bara lugnet före stormen.
Kanske ska jag vara försiktig med vad jag önskar mig.

"En sjöman frågar inte efter lugnt och vackert väder, han lär sig navigera."

Jag är världens bästa plommon

Jo, ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att våra tankar till stor del styr våra känslor. Jag tror mig till och med ha ganska mycket bevis för det. Men, det är inte alltid så lätt att veta vilka tankar man ska välja och vilka man ska blunda för. Och oavsett vilka tankar - och känslor - man väljer, så kan det ju hända att någon man älskar väljer helt andra.  

Jag tror dock att det är tillräckligt svårt ibland att välja sina egna tankar och styra sina egna känslor. Jag tror inte att vi, hur gärna vi än ibland skulle vilja, kan styra andras. Och precis som jag tror att det är dumt att fokusera för mycket på det som är fel (bättre att fokusera på det som är rätt), så tror jag att det är dumt att fokusera för mycket på andras känslor (det räcker gott med de egna). 

Jag tror att D ibland fokuserade för mycket på mina (och andras) känslor, istället för på sina egna, och det påverkade hans beteende. Istället för att fundera över hur han själv skulle ha velat bli bemött, eller hur han själv egentligen ville bete sig, så funderade han över vad hans beteende skulle framkalla för känslor och beteenden hos mig eller lyssnade på andra istället för på sig själv. Kanske var det ett sätt att försöka skydda sig från mina känslor. Jag blev ju nästan själv rädd för dem, så på ett sätt förstår jag det, men jag tror inte att det hjälper någon att tänka så, för vi kan inte styra andras känslor eller känsloyttringar. Men jag tror att det var därför han på min 35-årsdag bara köpte en bakelse till mig och jag tror att det var därför han inte hörde av sig när han fick reda på att Kirre hade dött. Det var inte av illvilja, det var för att försöka skydda sig själv. Men - jag vill i_n_t_e bli skyddad vare sig från mina egna eller någon annans känslor. Det jag fruktar är likgiltigheten. Frånvaron av känslor. 

D skrev för ett tag sedan till mig att "det spelar ingen roll vad du hade sagt när jag gjorde slut, det hade inte förändrat något". Det visste jag ju redan. Men det var på sätt och vis rätt skönt att höra och det stärker min teori om att det är lönslöst att försöka styra andras tankar och känslor. Vissa saker måste man komma underfund med själv. 

Mitt syfte med allt jag skrev på bloggen när vi hade gått isär var heller aldrig att påverka hans känslor. Däremot hade jag ett behov av att reda ut, förstå och förklara mina egna. Det var viktigt för mig att han förstod hur jag kände, men jag ville aldrig att han skulle välja mig av något annat än egen fri vilja. Jag vill fortfarande inte att någon ska välja mig av något annat än egen vilja. 

Av den anledningen vill jag inte ens försöka påverka någon annans känslor. Jag vill bli vald för att jag är den jag är. För att jag är bra som jag är. Inte i brist på bättre, eller för att jag försöker göra mig till någon jag inte är. Det enda sättet jag möjligen vill påverka någon annans känslor på, är genom att sträva efter att vara mitt allra bästa jag, den jag vill vara. Jag älskar Leo Buscaglias text om plommon och bananer som illustrerar det. Och glöm aldrig, att jag är världens bästa plommon.

"Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska." (Benjamin Franklin)

"Kanske kärlek är vad som händer är jag varsamt leder dig tillbaka till dig själv." (Antoine de Saint-Exupéry) "Inte till den jag vill att du ska vara, utan till den du är." (Leo Buscaglia)

"What you feel only matters to you. It's what you do to the people you love, that's what matters." (Ur filmen 'The Last Kiss')

Oh illusion, stark delusion

Kan vi verkligen alltid lita på våra sinnen? Jag har funderat en del på det och jag tror inte alltid att vi kan det. 

För ett par veckor sedan åkte jag med färjan till Öckerö. Jag var övertygad om att vi var på väg, tills jag några sekunder senare insåg att det var färjan bredvid som rörde sig. Mina sinnen hade lurat mig.

Jag hade också en period för ett par år sedan när jag fick för mig att de jag umgicks med tyckte att jag var konstig och egentligen inte ville umgås med mig. Överallt såg jag tecken på att det var så. Det var från början en svag känsla, men ju mer jag tänkte på den, desto mer såg jag det. Jag blev övertygad om att det var så och jag började själv ändra mitt eget beteende och istället för att fråga vad de skulle göra och om jag fick haka på, så drog jag mig undan (eftersom jag ju redan hade övertygat mig själv om att de inte ville ha med mig). Mina tankar om situationen påverkade mina känslor och de påverkade i sin tur mitt beteende. 

Anders Haglund skriver att "vi människor har en tendens att tro att vi registrerar verkligheten runt oss som en kamera, när sanningen är den att vi med våra begränsade sinnen gör den bästa gissning av vad som pågår som vi kan. Vi ser bara en viss våglängd av ljus, vi hör bara inom ett visst frekvensområde osv. Vi tar in det i vårt nervsystem och tänker om det. Först därefter får vi en känsla av ”verkligheten”. Vi upplever alltså inte verkligheten utan bara våra tankar om den. (...) Det innebär att allt du känner kommer från dig och de tankar du tänker." 

Han menar att det är därför vi reagerar så olika på saker. För att vi väljer olika tankar om det som händer. Exakt samma sak som stjälper någon, kan hjälpa någon annan. Jag gillar hans bild av alla våra tankar som en stor buffé, där det finns goda tankar, snälla tankar, elaka tankar, osäkra tankar, trångsynta tankar, konstiga tankar, jobbiga tankar osv, men där vi kan välja att bara "äta" de tankar vi gillar. 

Han gör en liknelse (åh, vad jag saknar syster Skräppans liknelser...) med gångbron i Lustiga Huset, där väggarna rör sig, men våra synintryck får oss att tro att det är bron som rör sig. Om vi blundar är det inga problem att gå över bron. På samma sätt menar han att vi ibland behöver blunda för de tankar vi för tillfället tar på allvar. Till exempel tankar om osäkerhet: "för det finns ingen som gör något bra från en känsla av osäkerhet. Vi tar inga bra beslut när vi är ur balans. Och i samma stund som vi ser igenom illusionen så visar sig din mentala bro vara precis så stabil som den alltid har varit."

Min situation är inte det minsta annorlunda idag än den var i förrgår, förra veckan eller knappt ens för ett par månader sedan. Men mina tankar om den och därigenom även mina känslor, är väldigt annorlunda ikväll jämfört med i förrgår kväll. Jag har skrivit ett långt inlägg om de här tankarna tidigare. Det var bra att jag blev påmind om det igen. Jag behöver nog påminna mig om då och då. Jag har blundat lite och nu är min mentala bro mer stabil igen, nu vet jag vilka tankar jag vill "äta".  

Solitude

Lördag kväll på ett halvsjaskigt hotellrum i södra Sverige. Fötterna bultar efter en hel dag på stående fot och hjärnan är långsam efter dagens alla intryck och av att ha gått på högvarv en tid.

Då finns egentligen ingen bättre plats än ett sjavigt hotellrum (det skulle möjligen vara ett lyxigt hotellrum då..., eller en trygg famn.). En plats utan diskmaskiner som behöver tömmas, hundar som behöver rastas, blommor som behöver vattnas, papper som behöver sorteras, dammtussar som behöver utrotas. En plats utan personliga tillhörigheter. En plats att varva ner, reflektera, samla kraft, ladda batterierna och komma igen.

För jag har i perioder (märk väl, i perioder) ett stort behov av att dra mig tillbaka till lungare miljöer och ladda batterierna. För jag är i grunden mer introvert än extrovert.

SvD har en intressant artikelserie just nu, om att vara introvert. I en av artiklarna förklarar de att: "Enkelt uttryckt behöver extroverta en massa stimulans för att inte bli uttråkade, och energin kommer utifrån – mycket folk, mycket prat. Laddandet av batterierna sker genom att vara med andra. Introverta behöver mindre stimulans för att känna sig levande och får sin energi från den inre världen – läsande, reflekterande, djupa samtal en och en. Återhämtningen sker genom att ha tid för sig själv."

När jag var yngre fick jag ofta höra att jag var "reserverad". Jag hatade att bli kallad reserverad eftersom det alltid sades med en rynka i pannan och ett negativt tonfall. Jag märkte att andra tyckte att jag var konstig när jag hellre ville sitta inne och skriva eller rita än att vara ute och hoppa tvwist och slänga käft. Det var inte riktigt okej, och jag jobbade hårt för att bli av med den stämpeln.

Det är fortfarande inte riktigt okej. Både skola, arbetsplatser och samhälle favoriserar "Action" framför "Contemplation". Mina kollegor förstår inte att jag gör bättre ifrån mig om jag får jobba hemifrån och samla tankarna, en bit ifrån alla intryck och allt surr, ibland. De förstår inte heller att ju mer de pressar på, desto mer vill jag dra mig undan. Det är inte accepterat att dra sig tillbaka. Men jag behöver det för att kunna komma igen och prestera med all den kraft jag faktiskt har.

Samma sak gäller med mina relationer med vänner. Jag kan periodvis dra mig undan sociala sammanhang. Men det handlar inte om att jag är associal. Det handlar om att jag behöver dra mig tillbaka för att ladda om och vara mitt bästa jag när vi ses. Det händer dock att mer extroverta vänner inte förstår det, utan rusar vidare och försvinner bort under tiden. 

Har ni inte lyssnat på Susan Cains TED-föredrag om "the power of introverts" än, så gör det. Introvert är inte asocial. Introvert är inte blyg. Introvert är inte "reserverad". Det handlar inte om det. Jag tror inte att jag på något sätt är extrem. Jag är nog en ganska extrovert introvert trots allt. Men det är bra att veta att jag är mer introvert än extrovert...

Inte klok

Jag har på sistone från flera olika håll fått höra att jag är så klok och smart och snäll och har så många sunda och vettiga tankar. Det är självklart alltid roligt att höra...

...men. Ibland, vill jag bara öppna käften och ryta som ett lejon: Klok? Jag? Är ni helt galna? Är ni inte kloka nånstans? Jag vet ju ingenting, jag kan inte leva som jag lär, jag är allt annat än klok. Jag vill inte ens vara klok, det låter ju som en tråkig bok... Jag är inte klok - jag är ett vidrigt monster, en blodsugande vampyr, en missförstådd hyena, ett stort jävla ilsket lejon och jag kan vråla som en jättebamsing till björn! Aaaaaarrrrgggh!

Ni tror att min hud är mjuk och slät och min mun säger snälla saker, men egentligen är jag en ödla med knottrigt skinn. En reptil med kluven tunga. Jag är Diana i V (fast blond). Jag är topp tunnor rasande och vill skrika för full hals och kasta saker nedför trappan, så som jag gjorde när jag var liten och blev arg (men alltid blev stoppad med "så handskas vi inte med saker i det här huset" eller "inte den tonen i det här huset"). Jag kastar den vita trälådan med texten Amor Vincit Omnia. Jag kastar träbokstäverna som står i det allt för sällan använda gästrummet. Jag slänger ner ett H, ett O, ett P, ett E.

Jag är arg på att livet är orättvist. Jag är arg på att finaste syster K fick cancer och dog. På att jag aldrig får träffa henne mer. På att du aldrig får träffa henne och att hon aldrig får träffa dig. Jag är arg på att finaste, bästa E har det tufft. Jag är arg på att sötaste S är ledsen. Jag är arg på att P och K och F och D har barn, men inte jag. Jag är trött på att det aldrig kan vara lätt och enkelt. Jag vill räcka fingret åt alla självutnämnda självhjälpspredikanter som säger "det handlar inte om hur du har det, bara om hur du tar det". För ibland gör det faktiskt det. Handlar om hur man har det. E är värd så mycket bättre, så mycket mer, så mycket enklare. S med. Och jag med.  

Men måhända är det som min fina vän skrev i sin blogg. "Kanske är det så att det är de "bästa" människorna som utmanas mest för att "någon där uppe" vet att de klarar det och att de ska finnas här på jorden för att inspirera och stötta andra genom att visa sin stora mänsklighet; nämligen att älska och förlåta."  Och kanske är det också så att vi uppskattar det vi har och det vi får en aningens aning mera, om vi har fått kämpa lite för det. 

Jag tror att ilska är bra. Den visar att något är viktigt, den visar att vi inte är likgiltiga och den markerar för andra var våra gränser går. Jag tror också att ilska kan vara en väg till att skapa förändring. Ilska är bra, så länge man inte håller fast vid den (för, som Buddha sade - "att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd"). 

Jag är fortfarande arg och irriterad, jag tycker fortfarandet att livet är orättvist. Men jag går ändå nedför trappan och plockar upp hoppet igen...