Skrivandets motiv

Jag måste nog fortsätta att uppehålla mig vid syftet och drivkrafterna bakom bloggen ett inlägg till. För under min tystnad har jag funderat mycket på vilken funktion bloggen fyller och varför jag skriver.

Jag skriver i första hand för min egen skull. Jag tycker om att skriva. Det har jag alltid gjort. Skrivandet är ett bra sätt för mig att reflektera över det som händer omkring mig och kanske ännu mer över det som händer inuti mig. Det är ett bra sätt att reda ut mina ofta trassliga tankar och känslor. Ett bra sätt att försöka förstå varför jag känner och agerar som jag gör och vilka tankar och behov som ligger bakom. 

Det är också förlösande att skriva av sig. Bloggen är en bra ventil och jag skriver oftare när jag är arg, ledsen, upprörd, förvirrad eller melankolisk. Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas, för det som syns på bloggen är inte hela sanningen om mig. Det är ett nyckelhål som visar valda pusselbitar av mitt liv och det som är jag.

Jag skriver främst för min egen skull. Men det är inte hela sanningen, för hade det varit enkom för mig själv hade jag ju kunnat nöja mig med att bara skriva dagbok. Men att veta att någon annan kan läsa får mig att anstränga mig mer. Det är också viktigt för mig att det faktiskt finns en publik. Från början var D min publik och bloggen startade i ett behov av att tala om för honom och världen hur jag kände. Nu har jag en bredare publik, men behovet av att dela med mig av mina tankar och känslor är detsamma. Jag har ett behov av att bli förstådd. Kanske söker jag genom bloggen även bekräftelse på att jag inte är ensam om att tänka som jag tänker eller känna som jag känner. Det är skönt att veta att andra känner igen sig. Att jag inte är onormal. Att alla känslor är okej. 

Jag blir glad för kommentarer - både igenkännande och de som uttrycker andra perspektiv och erfarenheter. Men jag är inte beroende av dem. Det viktiga för mig är att veta att andra kan läsa, om de vill. Vill du som läser kommentera, gör det. Vill du prata om det IRL, gör det. Vill du bara läsa i smyg och inte nämna något alls, gör det.    

Men att vem som helst kan läsa gör det också svårt. Så ibland måste jag göra som Kristian Gidlund, och låtsas att ingen annan läser, för att kunna vara så ärlig som jag vill vara. Eller kanske snarare likt Jenny Diski se det som att jag pratar för mig själv och vända mig till mig-själv-som-läsare.