På god väg...

Blocket är fortfarande borta. Men de där dagarna i månaden när små saker blir stora är förbi för den här gången, och det känns inte viktigt längre. Jag har börjat på ett nytt block. Med nya tankar. Med nya listor. Med nya drömmar.

Stress, irritation, lättstötthet och melankoli har försvunnit bort med Grinchen ner i hans håla. Och där de försvann har julfriden infunnit sig. Många, långa, lediga dagar med tid att slappna av. Med tid att tänka. Med tid att känna efter... 

...och just nu går jag mest omkring med ett lyckligt flin på läpparna. Känner mig avslappnad, trygg och glad. Har dessutom en hel del tillförsikt och framtidstro. Känner mig nyfiken och förväntansfull. Känner mig helt och hållet mig själv. På god väg från bra till fantastiskt...

Samtidigt känner jag mig väldigt ödmjuk. Och tacksam. För jag vet hur det kan vara så här års. Jul, familjens högtid. Barnens högtid. Nyår, önskenatt... År som har gått utan att önskningar har uppfyllts. Nytt år med nya önskningar. Ovisshet. Nyårsskålar. Nyårspussar. Längtan. Jag tänker på vännen som inte får vara delaktig och hjälpa till och stötta den som hon inget hellre vill än att vara närmast. Jag tänker på vännen som inte fick den julklapp hon önskat i så många år, hon som helst bara ville ställa in hela julen. Jag tänker på vännen som mitt i julfirandet, omgiven av släkt och vänner, kände ensamhet och helst ville lyfta och sväva bort i snöret på en drake. 

Men jag fortsätter tacksamt att le... 

"Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns." Karen Blixen

"Oh, the miraculous energy that flows between two people who care enough to get beyond surfaces and games, who are willing to take the risks of being totally open, of listening, of responding with the whole heart. How much we can do for each other." Alex Noble

Grumpy girl

Jag har tappat bort mitt block... Mitt block med alla små frön till tankar om viktiga saker jag någon dag när jag får tid och lust ska blogga om. Mitt block med listor på allt ifrån vilka CD-skivor jag vill köpa, till vem jag har kvar att skicka julkort till och vad jag borde göra imorgon, till helgen och till jul... 

27 dagar i månaden skulle jag inte bry mig särskilt mycket om det, utan bara rycka på axlarna och tänka att det dyker väl upp någonstans, så småningom. Det kan ju inte bara ha försvunnit. Även om jag har letat överallt.

Men idag är inte en sådan dag. Idag är en av de andra tre dagarna i månaden, de som dyker upp helt från ingenstans, trots att jag vet att de dyker upp varje månad och borde vara beredd. Dagar när jag är lättrörd, lättirriterad och sentimental. Dagar då jag är osäker, överkänslig och tvivlar på allt och mina känselspröt ger utslag för sådant som kanske inte ens är verkligt. Dagar då minsta lilla småsak har förmågan att få mig att vilja gråta. Idag har jag dessutom sovit för lite. Så idag är inte blocket en småsak och inte är alla andra småsaker det heller. 

Då ringer en vän som verkligen har anledning att vara ledsen och känna sig utanför och vilsen och jag känner mig fånig som är ur gängorna för en löjlig liten småsak. Men det är det som är grejen med de där dagarna, att känslan sitter kvar ändå, fast jag vet vad den beror på och vet att den är dum och onödig. 

Jag resignerar. Gör popcorn till middag, går och drar täcket över huvudet och bestämmer mig för att imorgon är en ny dag. 

Tankar om sorg

En vän till mig var i helgen med om att se en älskad vän dra sina sista andetag... Det är alltid svårt att förlora någon man älskar, oavsett omständigheter. Och det fick mig att fundera över sorg.  

Jag var inte med på natten när min syster drog sina sista andetag. Jag fick beskedet via telefon, ensam i min säng. Men jag var där dagen innan och det var svårt. Hon såg tärd och plågad ut. Det var på sätt och vis en lättnad att se henne morgonen efter, då livet hade lämnat hennes kropp. Hon såg så mycket mer fridfull och sorglös ut. Även om det var först då hennes bortgång blev verklig och sorgen träffade rakt i magen som en kraftig stormby.

Sorgen efter min syster är fortfarande påtaglig och den kommer nog alltid att finnas där... Jag saknar henne varje gång jag ser en skräppa i dikesrenen, varje gång jag äter majssnacks, varje gång jag försöker mig på en liknelse, varje jul, varje gång jag känner mig osäker, varje söndagkväll... Jag önskar att jag kunde ringa henne, särskilt ikväll. Men sorgen efter henne är samtidigt en mild sorg. Det är en fin sorg. Det är en sorg med stilla tårar och många leenden. Kanske för att vi fick tid att säga farväl. Kanske för att hon var en varm och kärleksfull människa. 

Sorgen efter D är inte längre alls lika påtaglig, även om han alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta, och även om jag tänker på honom ibland. Men sorgen efter honom var när den pågick, mycket intensivare, större och på sätt och vis svårare. Den var blandad med ilska, maktlöshet och känslor av svek. 

Kanske var den svårare för att den drabbade min vardag på ett annat sätt. När jag förlorade min syster förlorade jag en vän, en kär familjemedlem och min klokaste samtalspartner när det gäller relationer, någonsin, hittills. När jag förlorade D förlorade jag en vän, en kärlekspartner, men också min vardag och mina drömmar och förhoppningar om framtiden. 

Jag upplevde att det i andras ögon var mer accepterat att sörja min syster än att sörja D. Han hade ju lämnat mig. Ingen skulle väl komma på tanken att säga "get over it", "det finns andra", "du hittar snart någon annan" eller "skaffa en ny" till någon som förlorat sin syster. Men i andra fall är det inte ovanligt. Vad spelar det för roll vad orsaken till sorgen är? Sorg är en känsla och i mina ögon är det inte okej att vissa känslor är mer accepterade än andra. Det är inte okej att rangordna sorg. Sörjer man, så sörjer man. En vän till mig hamnade i djup sorg när hon förlorade sitt företag. Jag sörjde min syster. Jag sörjde D. Och jag vill inte ens föreställa mig hur jag skulle känna om något skulle hända Elsa... 

Men kanske är det okunskap. Många (jag själv inkluderad) har svårt att veta hur de ska bemöta andras sorg. Jag har en vän som gjorde precis rätt, både när jag sörjde D och när jag sörjde min syster - hon upprepade gång på gång på gång - "jag lyssnar, jag finns här om du behöver mig, abrazos (kramar)". Eller som jag läste någonstans "Var ett hjärta, med öron, utan mun."

Den här är till en annan D (och till T och L):

Till fjärilens minne 

Säg inte 
att ingenting blir kvar
av den vackraste fjäril livet gav.

Säg inte
att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande
flykten kvar. 

Bo Setterlind

Att våga välja. Med vilja.

Jag har pratat mycket om vilja. Men det är förstås inte alltid så enkelt att veta vad man vill... Vilken väg man ska välja... Det sägs att en duktig företagsledare är en som kan ta beslut. Även om det i backspegeln inte alltid blir rätt beslut, så är det bättre än inget beslut. Men för att välja måste det finnas vilja. Och att inte välja är också ett val...

Ibland tror jag att det finns för många möjligheter, för många val, för många stigar att slå in på. Så många val att vi antingen inte väljer alls eller att vi kanske väljer, men inte med vilja står bakom det valet fullt ut. Är vi kanske till och med rädda för att välja? 

Jag tror inte att det är helt ovanligt att vi väljer en stig, sedan när vi bara har gått en liten bit in på den, så börjar vi tänka på alla andra stigar som finns och kanske går tillbaka eller viker av och tar en annan, innan vi vet vart den stig vi slog in på från början verkligen leder. 

Jag tror att vi måste våga välja stig. Och jag tror att vi måste försöka följa den stig vi väljer lite längre. Över nästa rot. Runt nästa sten. Bakom nästa krök. Kanske är många stigar lite mossiga och småtrista till en början. Men om vi direkt börjar backa tillbaka eller viker av redan innan vi har kommit förbi den punkten finns risken att vi springer vilse i en labyrint av stigar och inte ser skogen för alla träd. Eller att vi blir så förvirrade att vi till slut inte ids gå vidare utan bara slår oss ner på en stubbe och sitter där och dricker vin tills det börjar växa mossa på oss.  

Att inte våga välja stig, utan att trampa runt-runt på för många stigar samtidigt tror jag ofta leder till att vi aldrig kommer tillräckligt långt på någon stig för att komma förbi den där kröken, och därmed missar både stigens själ och målet dit den leder... 

Jag har själv både irrat runt i labyrinten och satt mig och vilat på stubbar. Det är på sätt och vis lätt att göra så. Men det är inte riktigt jag. Jag tror mer på att våga välja väg och med vilja följa den en lite längre bit. Lära känna den. Se vart den leder. Kanske smalnar den av allt mer tills det inte längre går att ta sig fram. Då, men först då, kan jag vända tillbaka. Kanske delar den sig i ett vägskäl. Då, men först då, måste jag ta ställning till vilken väg jag vandra vidare. Kanske öppnar den sig i en vacker glänta. Kanske leder den bara vidare och vidare, allt djupare in i i skogen och avslöjar nya vackra platser bakom varje krök...

Jag tror att så länge vi inte verkligen helhjärtat och hundraprocentigt ägnar oss åt vår vandring på just den stigen vi har slagit in på, så kommer vi aldrig att upptäcka dess hemligheter och vad den har att erbjuda som de andra stigarna saknar. Vi kommer aldrig förbi kröken, till gläntan i skogen där vi får en skymt av himlen. Vi kommer aldrig fram till ängen där vi kan vila och vara oss själva. 

Min syster Skräppan var otroligt bra på liknelser. Jag är inte alls lika bra på det, men jag tror att alla förstår att det inte bara är träd jag pratar om.

"Ta första steget med tillit. Du behöver inte se hela trappan, bara ta det första steget." Dr. Martin Luther King Jr.

"You must train your intuition - you must trust the small voice inside you which tells you exactly what to say, what to decide." Ingrid Bergman

Love is always open arms

Jag har ett ex som jag ofta träffar på ute i vimlet. Jag tycker väldigt mycket om honom och önskar honom det bästa. Men vi befinner oss på olika ställen i livet och vårt förhållande rann ut i sanden innan det knappt ens hade börjat. Varje gång vi ses uttrycker han dock sin uppskattning över att jag aldrig ställde några krav på honom. Det är intressant tycker jag, för det är för mig ganska självklart att inte ställa krav på en annan människa... (Möjligen att det kan vara nödvändigt om man är chef eller förälder, men jag tror egentligen alltid att frivilliga beteenden är att föredra framför krav eller tvång). 

Jag har inga barn, men jag har hund. Jag är långt ifrån världens bästa tränare, men jag har mina åsikter om hundträning. Jag tror på klickerträning för att jag tror på tankarna bakom metoden - hunden ska erbjuda beteenden frivilligt och om du belönar hunden när den gör saker som du tycker om, så kommer den snart att ofta göra saker som du tycker om. I mina ögon är det inte så annorlunda med människor. 

Jag vill träffa någon som vill vara med mig för att han vill vara det. Inte för att jag vill det. Jag kan ge uttryck för en önskan om att vi ska träffas igen, för att vi ska höras av varje dag, att vi ska ses varje vecka, om att han ska följa med mig på söndagmiddag hos mina föräldrar eller vad det än må vara. Men jag vill att han ska vilja göra det för att han bryr sig om mig och vill göra mig glad, inte för att jag vill eller för att jag kräver det av honom. 

För en tid sedan träffade jag via en vän på en man ute på krogen. En väldigt konstig start vände till ett möte som väckte intresse och gav mersmak. I slutet av kvällen ville han ha mitt nummer och fick det. Dagen därpå fick jag veta att min vän själv var lite intresserad av honom och hennes reaktion fick mig att känna mig lite skamsen och illa till mods. Sedan dess har jag dock funderat på hur jag skulle ha reagerat om situationen varit den omvända. Hade jag berättat för någon att jag var intresserad, så hade det nog varit för honom, inte för henne. Men förmodligen hade jag bara önskat dem lycka till.  

För jag vill träffa någon som vill träffa mig och inte någon annan. Mitt ex ville eller vågade inte välja mig. Vill du inte vara med mig? Då vill jag inte vara med dig heller. Vill du fånga mitt intresse? Visa mig att du vill. Viljan är min religion. Vi kan önska att en annan människa ska vilja samma sak som oss och vi kan ge uttryck för den önskan. Men vi kan aldrig kräva det. För jag tror att krav kväver. Jag tror som Buscaglia säger att "Love is always open arms. If you close your arms about love you will find that you are left holding only yourself".

"Paradisfågeln slår sig bara ner på den hand som inte griper efter den." John Berry

"Ingen mänsklig varelse kan ge order om kärlek." George Sand

"En handling som hämmar är inte kärlek. Kärlek är kärlek bara när den befriar." Leo Buscaglia

You may say I'm a dreamer

Jag drömde en underbar dröm i natt. En riktig feelgood-dröm. Den förde med sig en känsla som stannade kvar i mig hela förmiddagen. Jag vet var den kom ifrån. Och jag tror på den. Den är en del av mig. Kanske, förhoppningsvis, är den min framtid. För jag har en dröm... (till och med flera). 

Jag är född i fiskarnas stjärntecken och det sägs att fiskar är trogna, lojala, fantasifulla, känsliga, sårbara, småförvirrade, lyhörda och anpassningsbara. Fiskar är också drömmare som lever lite i det blå och som ihärdigt fortsätter att söka efter sann kärlek, trots krossade drömmar och många tårar. De som känner mig väl vet att allt det där låter väldigt, väldigt mycket som jag. Det är nästan löjligt hur mycket jag det är...

Och jag tror på stjärnor. Jag tror på änglar. Jag tror på kärlek. I belive in Mysteries. Jag ÄR en drömmare. Men jag är också realist. Och har ni följt min blogg vet ni att jag inte någonstans tror att vår väg bestäms av stjärnorna. Eller för den delen av ödet. Jag skrattar horoskopen i ansiktet. Jag går under stegar. Jag lägger nycklar på bord. Jag är inte vidskeplig för fem öre. Men... det hindrar mig inte från att på skoj tolka vita katter som korsar min väg, som JAG vill. Det hindrar mig inte ifrån att tro på mysterier. Livets mysterier. Under. Det hindrar mig inte ifrån att drömma... 

Jag har inte glömt bort hur man drömmer. Jag håller med min husgud, Leo Buscaglia, om att "Jag bryr mig om det som finns bortanför. Det finns så mycket som vi inte ser, som vi inte rör vid, som vi inte känner, som vi inte förstår. (...) Öppna dörren ibland och se hur mycket som finns utanför. Dagens dröm är morgondagens verklighet." 

Fånga dagen är bra. Men glöm inte bort att drömma.... Godnatt vänner och dröm sött. Det ska jag göra...

Jag tror, jag tror på sol igen

Nu, när tusen små stjärnor tindrar på fönsterbänken 
och Jesusbarnet sover tryggt på mossan i sin julkrubba,
är det som om hela tillvaron med ens är ljusare och mjukare...

En vit katt korsade min väg. 
Det betyder förmodligen att den var på väg någonstans. 
Jag tror inte på svarta katter. Jag tror inte på mörka fjärilar.
Jag tror på vita katter. Jag tror på gula fjärilar. 
Jag tror på ljus. Men också på mörker. 
"Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är".

Jag tror, jag tror på sommaren.
Jag tror, jag tror på sol igen.
Jag tror, jag tror på kärleken.
Jag tror, jag tror på vänskapen.
Jag tror, jag tror på blodsbanden.
Jag tror på älvor.
Jag tror på troll.
Jag tror på änglar. Särskilt en.
För ett år sedan tvivlade jag. 
Idag tror jag.

Vem ska trösta Knyttet?

Kanske du och jag vem vet...
Här börjar ändå sagan om att lämna ensamhet
och ge sig ut på vandring för att finna på en vän
och hur rosor kan bli röda när du möter kärleken...
En saga om att fatta mod och bita Morrans svans.
Om längtan efter havet, alla längtar någonstans...
När jag har räddat dig och du har fått en vän,
då går vi ut på stranden för att se på skymningen,

och jag har "nåt" att säga dig:
Glöm bort hur svårt det var, 
med ensamhet och rädsla, allt det roliga är kvar...
Nu gungar glädjelampor över havet vart man ser...
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.
(Tove Jansson)

Om dagarna var längre

Nu, när dagarna är korta och mörkret desto längre, 
är det som om tiden tycks gå snabbare och aldrig räcka till.

Nu, när löven fallit platt på marken och inga flingor ännu lyser upp, 
ligger grådimma över dagen och svart asfalt flyter in i femsnårsmörker.
 
Nu, innan pappersstjärnor och pysselflit lyser upp vart fönster, drar både ork och lust sin sista suck långt innan eftermiddagen ens har börjat.

Om dagarna varit längre...
Om ljuset stannat en stund till...
Om stjärnorna lyst lite klarare...
Om helgerna inte tagit slut så fort...

...skulle jag ta med Elsa på längre promenader. 
...skulle jag åka på utflykt med kameran runt halsen.
...skulle jag springa oftare på mjuka lövtäckta stigar. 
...skulle jag ligga i soffan och läsa en bok.
...skulle jag baka egna pepparkakor.
...skulle jag laga en söndagsstek och bjuda en vän.
...skulle jag läsa mormors brev.
...skulle jag ägna mer tid åt den här texten och andra, utan att skynda i säng och drömma att jag kör bil men varken kan styra eller bromsa...

Winds of change

Är hemma och mellanlandar ett par timmar innan nästa resa. Jag ska till Stockholm över helgen för att fira ett bröllop. Min vän som har gift sig, lärde jag känna för drygt fyra år sedan, faktiskt genom den här bloggen. Vi hade då båda fått mattan, med allt vi trodde och hoppades på, bokstavligen bortryckt under fötterna på oss och befann oss i samma kaosartade, maktlösa förtvivlan. Jag fann tröst i hennes tankar och jag tror att hon kände igen sig i mina. 

Mycket har hänt sedan dess. Hon har blivit sambo, fått barn och gift sig. Jag har flyttat hem till Göteborg, fått nytt jobb, förlorat en syster, fått nya vänner. Och livet är numera  mer harmoniskt för oss båda. Vi bor nu i olika städer och lever olika liv och ses inte lika ofta längre. Men när vi väl ses och pratar om allt mellan himmel och jord, så har hon alltid något klokt att säga. Hon får mig alltid att se saker med andra ögon, ur en annan vinkel, på ett bättre sätt. Och möten med henne, både i bloggvärlden och i verkligheten, berikar alltid. Jag är stolt över att ha blivit bjuden på hennes bröllopsfest.

Men, resor till Stockholm, oavsett syfte, får mig alltid att känna mig lite vemodig och sårbar. Resor till Stockholm är resor till det förflutna. Varje kullersten, varje T-banestation, varje parkbänk och varje gatukrök har sina minnen. Jag är tillfällig besökare i en stad som under åtta år var mitt hem. Åtta händelserika år. 2x4 års förhållanden. År av minnen. År av starka känslor. År av kärlek. 
 
Jag saknar känslorna. Det var längesedan de var stora och starka. Det känns nog i ärlighetens namn som det har hänt lite för lite på sista tiden. Jag behöver stora känslor. Jag behöver bli omskakad. Jag behöver förändring, åtminstone på något plan. Jag har varit på samma jobb i tre år. Jag har varit singel i fyra år. Bott på samma ställe i fyra år. Jag har inte varit på en enda dejt sedan S och det är ett halvår sedan. Gäsp... 

Det är dags för förändring. Det är dags för att göra något annorlunda...  

Vad är det för dag idag?

Ikväll är jag i Hamburg. Jag har varit på en asiatisk restaurang som serverade både japansk sushi, vietnamesiska vårrullar, koreansk kimchi och kinesiska dumplings. Jag har åkt med en tysk taxichaufför som struntade i både bilbälte, hastighetsbegränsningar, fartkameror (scheisse!) och alla trafikregler som överhuvudtaget existerar. Idag är det Trafikoffrens dag...

Det är också Internationella dagen för tolerans. Det är fint tycker jag. Även om jag någonstans kan tycka att alla dagar borde vara dagar för tolerans. Det är även Internationella KOL-dagen. Det finns dagar för allt.

Jag kan se det fina i dagar som Kramens dag, ett perfekt tillfälle att kramas mer; Världsdagen för de sjuka, en dag för alla de som bara har en önskan - att bli frisk;  Gamla vänners dag; Kärlekens dag; Dagen för världsomfattande rättvisa; internationella dagen mot homofobi och Chokladens dag (och några till...).

Men jag undrar lite över poängen med Världsdagen för TV? Software freedom day? Fluortantens dag? Armbandskockans dag? Porslinets? Kebabens? Falukorvens? Bilens? Dansbandens? Eller... Grapefruktens dag???

I söndags var det fars dag. Jag bjöd min pappa på bakelser. Det muttrades lite över att mina systrar inte hade kom ihåg dagen, men sedan ringde de förstås, en efter en. Jag har skrivit om min pappa tidigare. Han är en bra pappa.

En del har ingen pappa alls. Och vissa har kanske mindre bra pappor. Frånvarande pappor. Deprimerade pappor. Alltid-på-jobbet-pappor. Otrogna pappor. Själviska pappor. Missbrukar-pappor. Vissa har stand-in-pappor eller plast-pappor. Oavsett vad man har för pappa, eller mamma, så tror jag att det är viktigt att kunna förlåta dem. Även om de inte gjorde allting rätt så gjorde de troligtvis det bästa de kunde. Jag har svårt att tro att någon mentalt frisk förälder avsiktligt av ren illvilja skulle skada sitt barn. Sen blir det nog skador ibland ändå... Men, "Att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd" (Buddha).  

Själv är jag inte mamma, så jag blir inte uppmärksammad på mors dag. Jag har ingen käresta, så jag blir inte firad på Alla Hjärtans dag. Men, nog är det väl ännu bättre att bli ihågkommen, uppmärksammad och firad sådär bara närsomhelst, utan att det är en speciell dag...? Visst är det lite bättre att få en semla vilken annan dag som helst, än just fettisdagen? Visst är det lite bättre att få blommor vilken annan dag som helst, än just Alla Hjärtans dag? Visst är det lite bättre att få en present vilken annan dag som helst, än just på födelsedagen?

Vilken dag som helst är bra för att visa tolerans och kärlek, komma ihåg en vän eller uppmärksamma mor och far. Alla dagar är bra. Det finns dagar för allt...  

Idag är dagen för att höra av mig till vännen P, som jag har tänkt så länge. Idag är också dagen för ett extra sms till S, som opererades idag. Imorgon är det filosofidagen och då ska jag filosofera vidare...

(Vill du läsa mer om knasiga dagar - läs här)

Allegria!

Jag har varit sjukskriven i två veckor. Det hade kunnat innebära massor av tid att skriva, men anledningen till sjukskrivningen är att jag har opererat mitt finger, så - högerhanden högt, inte köra bil och inte knacka på nåt tangentbord. Men, jag har istället vilat upp mig, sovit längre, gått längre promenader än vanligt i det vackra höstvädret, hunnit läsa böcker, träffa vänner och fått gjort en del saker som har stått länge på att-göra-listan. Och jag är glad över att det inte var nåt värre än en obrukbar högerhand jag råkade ut för. Det har på sin höjd varit lite irriterande att inte kunna skriva, inte kunna hyvla ost och att behöva använda "fel hand" på toaletten.  

Jag har till och med varit på fest. För vinglaset går ju att hålla i vänsterhanden. Festen  började med att jag fick ett helt glas rödvin över halva min ljusgrå klänning. Dumt att stå och mingla med ett rödvinsglas bland 800 andra festglada människor. Men, snabbt agerande med mycket varmt vatten, tvål och en våtservett för fläckborttagning på slipsar (tack!), en stunds "miss wet dress" och av vinet syns inte ett spår. Allegria!

På min glöggfest förra året råkade min vän S nya pojkvän, som var med för första gången, lyfta sitt rödvinsglas precis samtidigt som en annan kille skulle sätta sig i soffan. Den gången blev det rödvin i hela soffan och på hela den nya vita mattan. Kompisens nya pojkvän var otroligt ångerfull och kände sig nog väldigt dum.  Men, mattan blev som ny igen och i soffan finns det bara en svag rodnad kvar, som påminner om en rolig fest. Allegria!

Jag är också en spillkråka av stora mått och nästa gång är det jag som spiller (jag tappade faktiskt ett helt glas rödvin på en fest i somras, men det hamnade bara på ett golv och resulterade i ett skärsår på mitt eget knä). Men det var ju bara ett knä. Det var ju bara en klänning. Det var ju bara en soffa. Det är ju bara ett finger. Det är ju sällan någon som kastar rödvin på någon annan med vilje. Så varför ödsla energi på att bli arg eller ledsen över en liten olyckshändelse. Jag håller med Leo Buscaglia om att lite spill bara ger ytterligare färg till kvällen och att vi borde anamma italienarnas uttryck när någon spiller vin: Allergia! Glädje!

Bättre att lägga energin att bli arg, ledsen och upprörd på sådant som verkligen betyder något. Som pojkvännen som spillde vin i min soffa som nu har lämnat min vän S med hjärtesorg för ett krig. Eller jobbet som tycks viktigare än förhållandet för kärlekarna till två andra vänner S. Eller cancern som tog min syster alldeles för tidigt. Cancern som tog mitt ex frus syster alldeles för tidigt. 

Både och...

Tidig fredagkväll. Jag går en sväng till den gränslöst populära, stora och mingelvänliga baren med gratis soppa, fredagssorl och munter pianomusik. Stället där jag i den långa baren under den lila belysningen, nästan alltid träffar på någon jag känner. 

Och jag möts som vanligt av många bekanta ansikten. Hälsar både på vänner som jag inte har sett på länge och vänner jag pratade med senast igår. En vän som troligen har läst mitt senaste blogginlägg uttrycker en viss oro och ser närmast lättad ut över att jag verkar glad ikväll. En annan vän, som förmodligen aldrig läser vare sig min eller någon annans blogg säger: "du ser alltid så glad ut, det gillar jag". Jag träffar han som var, han som aldrig blev, han som kanske kunde ha blivit och han som skulle kunna bli... Jag kramar om, tar i hand, byter några ord, men hinner tyvärr inte prata ordentligt med alla. Jag stannar inte så länge den här fredagen, tittar bara in en liten stund, på tillfälligt besök, innan kvällens konsert med Heather Nova. 

Inte stanna? Stanna. Gå redan? Gå inte. Konsert? Heather, vem? De flesta höjer på ögonbrynen och ser frågande ut. Ingen vet vem hon är. Heather Nova.  

Men, jag lämnar vännerna i värmen och går på höga klackar ut i mörkret, mot ett ännu ganska folktomt Trädgårn.  Där väntar Anjo och Lilla J, lika förväntansfulla som jag. Jag känner mig lyckligt lottad över att ha två vänner i min närhet som har samma passion för musiken som jag själv (kanske till och med ännu större...). Två vänner som också berörs extra mycket av vissa röster. Två vänner som inte heller bara lyssnar på melodin, utan minst lika mycket på texten. Två vänner som också upplever musiken med alla sinnen.

Lokalen fylls sakta på efter hand, men det blir inte i närheten av så trångt som i baren jag lämnade... Heather och hennes musiker äntrar scenen och sorlet tystnar. Den svarta gitarren är så stor och hon är så liten, blond och späd. Men hennes säregna röst och hennes mörka ögon sjunger sig in i min själ.  

Att gå på konsert får mig att känna mig så levande. Musiken är som en spruta med ren lycka som går rakt ut i mitt blodomlopp. Gitarriffen får mig att vibrera. Cellons utdragna stråkljud ger mig gåshud och trummor och bas dunkar i samma takt som mitt hjärta. Rösten och orden går rakt in i mitt hjärta och väcker så mycket känslor. 

Att gå på konsert är så nära eufori jag kan komma utan att känna hud mot hud. 

Heathers röst är så vacker att det nästan gör ont. Många av låttexterna är mörka, melankoliska, vemodiga, desperat och outsägligt sorgsna... How can something so sad make me so happy? 

Jag var inne på det redan i mitt förra blogginlägg, med Erik Blombergs ord: "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor där intet mörker är." Happy - sad. Sad - happy. Det är bara två sidor av samma mynt. Myntet som är livet. Myntet som är jag. Jag är svartaste svart och vitaste vitt. Jag är full fart framåt och så stilla, så långsamt... Jag är yin och yang. Jag är högklackat och vandrarkängor. Jag är naturvetenskap och humaniora. Språk och siffror. Himmel och hav. Romcom och socialrealism. Jag är både och, ibland mer, ibland mindre, men sällan antingen eller. Sällan svart eller vitt. Däremot, svart och vitt. Ibland grått. Men i synnerhet, både ljus och mörker. 

För att fullt ut kunna vara den ljusa, vita, varma, glada, nyfikna, öppna, älskande Pipperoni, måste jag ibland släppa fram den svarta, grubblande, eftertänksamma, lite sorgsna ensamvargen Pipperoni. Men bara ibland. Så var inte orolig, även om jag på bloggen ibland ger uttryck för sorg, vemod, längtan och ett visst svårmod.

Men jag är mer glädje än sorg och aldrig är det så uppenbart som efter en bra konsert. Hade jag haft någon som väntat på mig hemma då, hade jag älskat med extra intensitet...

I'm here, ear to the ground. What a feeling! Maybe an angel? Virus of the mind? It's a beautiful ride, the valley of sound lifts me to a higher ground. I'm alive - I´m on fire - burning to love - I want to walk this world, all the way, see the world like lovers do... (maybe tomorrow)