Sarah McLachlan - I will remember you
söndag 23 november 2008
tisdag 18 november 2008
Lycklig nostalgi och sorgsen melankoli
Sitter på tåget på väg till Stockholm igen. Det känns alltid lite dubbelt. Stockholm är förknippat med så mycket minnen från ett annat liv än det jag lever nu.
Besöket förra veckan präglades av både lycklig nostalgi och sorgsen melankoli.
Jag åt lunch med F som jag var tillsammans med innan D. F som jag flyttade upp till Stockholm med -99. Han är gift nu och har två bonusbarn, ett eget och ytterligare ett på väg. Han var sig lik och ändå inte. Lika full av energi och idéer som alltid, med samma utstrålning av busig skolpojke som aldrig vill bli vuxen. Men samtidigt lugnare och mer harmonisk. Lyckligare. Det gjorde mig glad att se honom och glad att se att han verkade lycklig. Han sade dessutom att jag var vackrare än någonsin och det behövde jag höra. Det var lycklig nostalgi rakt igenom.
Men när jag strövar själv genom staden, förbi biografen där D och jag var på en av våra första dejter, förbi pizzerian på Östermalm dit vi gick när vi var nykära... när jag passerar Stadion, där vi gick av en hållplats för tidigt en kall vinternatt på väg hem till min lägenhet i Sibirien, när jag går genom Lärkstan där vi gick så många promenader hand i hand och när jag stannar vid platsen i Kristineberg där han hämtade mig i sin röda sportbil sist vi sågs och mitt hjärta slog ett dubbelslag... - då fylls jag bara av en sorgsen melankoli och längtar hem till Göteborg.
Besöket förra veckan präglades av både lycklig nostalgi och sorgsen melankoli.
Jag åt lunch med F som jag var tillsammans med innan D. F som jag flyttade upp till Stockholm med -99. Han är gift nu och har två bonusbarn, ett eget och ytterligare ett på väg. Han var sig lik och ändå inte. Lika full av energi och idéer som alltid, med samma utstrålning av busig skolpojke som aldrig vill bli vuxen. Men samtidigt lugnare och mer harmonisk. Lyckligare. Det gjorde mig glad att se honom och glad att se att han verkade lycklig. Han sade dessutom att jag var vackrare än någonsin och det behövde jag höra. Det var lycklig nostalgi rakt igenom.
Men när jag strövar själv genom staden, förbi biografen där D och jag var på en av våra första dejter, förbi pizzerian på Östermalm dit vi gick när vi var nykära... när jag passerar Stadion, där vi gick av en hållplats för tidigt en kall vinternatt på väg hem till min lägenhet i Sibirien, när jag går genom Lärkstan där vi gick så många promenader hand i hand och när jag stannar vid platsen i Kristineberg där han hämtade mig i sin röda sportbil sist vi sågs och mitt hjärta slog ett dubbelslag... - då fylls jag bara av en sorgsen melankoli och längtar hem till Göteborg.
måndag 10 november 2008
Blue monday
Idag har varit en lite blå dag.
Vaknade tidigt med en olustig känsla från nattens underliga dröm om D och hans nya tjej och kände mig inte på långa vägar utsövd.
Åkte iväg och lämnade in bilen, eftersom en varningslampa börjat lysa och lyckades bli helt genomblöt i ruskvädret på väg hem.
Fick inte gjort något vettigt jobbmässigt på hela dagen.
Tänker på syster Skräppan.
Känner mig allmänt stressad över att almanackan är totalt fulltecknad de närmsta veckorna. Behöver fortfarande mycket luft och tid att landa mellan olika aktiviteter, men den tiden finns inte riktigt just nu.
Åker till Stockholm tidigt, tidigt imorgon bitti och borde redan ligga i sängen, men jag väntar på att Dixons matte ska komma och hämta honom.
Dessutom har jag inte packat klart...
PMS.
Grå dag med dystra tankar.
552 kr för nollställning av en varningslampa.
Vaknade tidigt med en olustig känsla från nattens underliga dröm om D och hans nya tjej och kände mig inte på långa vägar utsövd.
Åkte iväg och lämnade in bilen, eftersom en varningslampa börjat lysa och lyckades bli helt genomblöt i ruskvädret på väg hem.
Fick inte gjort något vettigt jobbmässigt på hela dagen.
Tänker på syster Skräppan.
Känner mig allmänt stressad över att almanackan är totalt fulltecknad de närmsta veckorna. Behöver fortfarande mycket luft och tid att landa mellan olika aktiviteter, men den tiden finns inte riktigt just nu.
Åker till Stockholm tidigt, tidigt imorgon bitti och borde redan ligga i sängen, men jag väntar på att Dixons matte ska komma och hämta honom.
Dessutom har jag inte packat klart...
PMS.
Grå dag med dystra tankar.
552 kr för nollställning av en varningslampa.
lördag 8 november 2008
Musik med mersmak
Igår var Lilla J och jag på konsert på Trägår'n och jag kom hem med en lycklig känsla i hela kroppen som har hållit i sig hela dagen. Jag måste gå på konsert oftare!
Förbandet The Submarines är en positiv överraskning. Deras charmiga och otroligt ödmjuka lilla sångerska verkar genuint tacksam för att få spela och tackar sprudlande och lite småblygt för varje applåd. Trummisen med sin stora afroboll till hår är lika galen som Animal. Söt och poppig musik som dock inte för den skull saknar djup. Efter konserten köper jag en personligt signerad CD av sångerskan, Blake, som också tar sig tid att rita en ubåt på varje fodral. På gitarren har hon en Obama-sticker och hon deklarerar att hon sedan två dagar tillbaka för första gången inte längre skäms för att vara Amerikan.
Därefter intar den betydligt svalare, nästan på gränsen till buttra, Aimee Mann, scenen. Hon tinar dock upp något mot slutet och ler mot bandmedlemmarna som samtliga pimplar rödvin. Och i mina öron spelar det egentligen ingen roll hur hon ser ut, för om jag betraktar det tunga draperiet i bakgrunden som med ljusets hjälp skiftar från mossgrönt till brons till midnattsblått till purpur och bara lyssnar så förmedlar hennes röst så fantastiskt mycket känsla och jag nynnar med och njuter av varje sekund.
Aimee Mann - Save Me
share your files at box.net
Förbandet The Submarines är en positiv överraskning. Deras charmiga och otroligt ödmjuka lilla sångerska verkar genuint tacksam för att få spela och tackar sprudlande och lite småblygt för varje applåd. Trummisen med sin stora afroboll till hår är lika galen som Animal. Söt och poppig musik som dock inte för den skull saknar djup. Efter konserten köper jag en personligt signerad CD av sångerskan, Blake, som också tar sig tid att rita en ubåt på varje fodral. På gitarren har hon en Obama-sticker och hon deklarerar att hon sedan två dagar tillbaka för första gången inte längre skäms för att vara Amerikan.
Därefter intar den betydligt svalare, nästan på gränsen till buttra, Aimee Mann, scenen. Hon tinar dock upp något mot slutet och ler mot bandmedlemmarna som samtliga pimplar rödvin. Och i mina öron spelar det egentligen ingen roll hur hon ser ut, för om jag betraktar det tunga draperiet i bakgrunden som med ljusets hjälp skiftar från mossgrönt till brons till midnattsblått till purpur och bara lyssnar så förmedlar hennes röst så fantastiskt mycket känsla och jag nynnar med och njuter av varje sekund.
Aimee Mann - Save Me
share your files at box.net
torsdag 6 november 2008
Höstupdate
Nu var det längesedan jag skrev igen, så här kommer en liten update och ett löfte om bättring. Jag säger som Inte för Intet, bloggen och jag är ur synk. Jag tänker ofta ut inlägg i huvudet, men när jag väl sitter framför tangentbordet är de borta. Men, jag vill inte sluta blogga, så tills jag har fått ordning på tankarna får det bli lite goddag-yxskaft-inlägg även på denna blogg.
Så, vad har hänt sedan sist? På vissa områden ganska mycket, på andra ingenting.
- Jobbfronten: Jag har fått nytt jobb från 1 dec och byter tidningsbranschen mot hundmatsbranschen. Elsa och jag får eget rum. :)
- Hemmafronten: Jag har blivit sambo. Eller kanske mobo (mosterbo), som min 20-åriga systerdotter och nya inneboende säger. Fast jag får väl säga sydobo (systedotterbo) då...? Nåja, oavsett, så är det väldigt trevligt med lite sällskap.
- Hundfronten: Elsa och jag har börjat på agility. Första gången tyckte hon att det var skitläskigt och sprang ut ur lokalen med svansen mellan benen. Men nu tycker hon att det är lika roligt som jag gör. Kan också rapportera att den gamla gårdshundsherren slapp operation och är på bättringsvägen.
- Hälsofronten: Har kommit igång hyfsat med träningen igen och funderar på att anmäla mig till Sylvesterloppet på nyårsafton för att öka motivationen. TSH-värdet har gått upp trots höjd Levaxin-dos, så nu har de ökat dosen ytterligare och nya prover väntar om ett par veckor. Känner mig piggare än när vi började (i maj!), men inte "normalpigg".
- Sociala fronten: Jag har tagit initiativet till att träffa ett par riktigt gamla (inte i ålder då förstås) vänner på sistone och det var väldigt trevligt. Nu väntar konsert med Lilla J den här helgen, fest med gamla Handelsvänner nästa helg, personalfest med Göteborgarna, Stockholmsresor, 100-årskalas (mina systrar fyller 50) och firandet av en av våra Stockholmstidningars 40-årsdag. Pust, sen är det advent och jag har satt egen glögg så jag måste nog ställa till med ett litet glöggkalas i december. :)
- Kärleksfronten: Ok, det händer inte saker på alla fronter.
Okej, det får räcka för idag.
torsdag 23 oktober 2008
fredag 17 oktober 2008
tisdag 14 oktober 2008
Olycklig promenad
Dagen idag kändes länge som en bra dag. Elsa och jag tillbringade eftermiddagen ute i skogen på en härlig höstpromenad tillsammans med två äldre gårdshundsherrar, en liten valp och deras respektive ägare. Hundarna fick springa lösa och hade så mysigt tillsammans. Elsa och valpen lekte och det var längesedan jag såg henne göra sådana tokrusningar.
Jag blev så rädd när han föll och har fortfarande en olustig känsla i hela kroppen, men det är nog ingenting mot hur hans matte känner det.
Men, när vi var nästan hemma igen hände det som bara inte får hända när en av hundarna ramlade ner för ett berg och skadade sig. Dagen slutade med skräck, oro, tårar och färd till Blå Stjärnan. Han hade inte brutit några ben, men har tryck över ryggraden, får kortison och måste ligga kvar för observation. Jag hoppas så att han blir bättre till imorgon och inte behöver opereras. Hans matte ska själv in och opereras nästa vecka och har tillräckligt att oroa sig för.
Jag blev så rädd när han föll och har fortfarande en olustig känsla i hela kroppen, men det är nog ingenting mot hur hans matte känner det.
söndag 12 oktober 2008
I just want to go away from here
Vissa dagar vill jag bara strunta i allt.
Vända ryggen åt hela världen.
Ta med mig Elsa och gå i ide som en björn.
Sova som Törnrosa, i hundra år.
Bara blunda och slippa tänka.
Jag vill inte vara med längre.
Egentligen är det inget som är direkt fel.
Men det är inte mycket som är rätt heller.
Jag närvarar. Jag deltar.
Men det är bara en mask.
Inte på riktigt.
Egentligen är jag någon annanstans.
Munnen ler, men under ytan lurar tomheten.
Tröttheten.
Ledan.
Jag vill inte vara med längre.
Jag vill inte vara med längre - det skriver även syster Skräppan idag. Och när jag läser det hon skriver känner jag mig svag, för hon har det så oändligt mycket svårare. Jag önskar att jag som herr Liljonkvast kunde fara dit och ta hennes hand så att vi tillsammans kunde flyga ut i skymningen och fly bort.
Allrakäraste syster Skräppan - den här sången är till dig. Kram.
Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every marigold I pass below will be my guiding light
I just want to go away from here
Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every time the wind blows stronger,I will feel my spirit rise
I just want to go away from here
Oh, tie me up tightly by your side
So I may go with you where ever you reside
And anytime the road looks dimmer
I will be your guiding light
I just want to go away with you
I just want to go away with you
Rosie Thomas - Kite Song
Vända ryggen åt hela världen.
Ta med mig Elsa och gå i ide som en björn.
Sova som Törnrosa, i hundra år.
Bara blunda och slippa tänka.
Jag vill inte vara med längre.
Egentligen är det inget som är direkt fel.
Men det är inte mycket som är rätt heller.
Jag närvarar. Jag deltar.
Men det är bara en mask.
Inte på riktigt.
Egentligen är jag någon annanstans.
Munnen ler, men under ytan lurar tomheten.
Tröttheten.
Ledan.
Jag vill inte vara med längre.
Jag vill inte vara med längre - det skriver även syster Skräppan idag. Och när jag läser det hon skriver känner jag mig svag, för hon har det så oändligt mycket svårare. Jag önskar att jag som herr Liljonkvast kunde fara dit och ta hennes hand så att vi tillsammans kunde flyga ut i skymningen och fly bort.
Allrakäraste syster Skräppan - den här sången är till dig. Kram.
Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every marigold I pass below will be my guiding light
I just want to go away from here
Oh, tie me to the end of a kite
So I can go on, I can go on with my life
Every time the wind blows stronger,I will feel my spirit rise
I just want to go away from here
Oh, tie me up tightly by your side
So I may go with you where ever you reside
And anytime the road looks dimmer
I will be your guiding light
I just want to go away with you
I just want to go away with you
Rosie Thomas - Kite Song
söndag 5 oktober 2008
Just nu
Okej, jag ska försöka sluta vara så neggo, åtmistone just precis nu. För just precis nu är det enda jag kan säga något om... Orkar inte tänka på Framtiden just nu. What's the point...? Jag blir bara sur.
Just precis nu ligger världens mysigaste lilla Elsa och snusar bredvid mig. Varm, söt, gosig och alldeles, alldeles underbar. The love of my life. Det bästa jag har.
Helgen har varit...ok. Ganska lugn. I fredags hade jag systermiddag hemma hos mig. Vi lagade en delikat middag tillsammans - löjromstoast med champagne (och en kräfta som extra förrätt), lammfilé med rostade grönsaker, potatis och rödvinssås och två väldigt goda röda viner, ostbricka med min hemlagade tomat- och äpplemarmelad och portvin och till sist pannacotta med hallonspegel.
Syster Skräppan sov över hos mig och vi åt frukost tillsammans och pratade en stund på tu man hand. Vi konstaterade att det är ganska fantastiskt att har så trevligt tillsammans vi fem systrar och kan umgås så naturligt och otvunget. Jag är glad för mina systrar.
Idag har jag rensat mina krypvindar och slängt en massa skräp, så det känns som om jag har gjort lite nytta i alla fall, även om jag mest har varit hemma och skrotat. Just för ögonblicket känns det rätt ok och jag får väl vara tacksam för det lilla...
Just precis nu ligger världens mysigaste lilla Elsa och snusar bredvid mig. Varm, söt, gosig och alldeles, alldeles underbar. The love of my life. Det bästa jag har.
Helgen har varit...ok. Ganska lugn. I fredags hade jag systermiddag hemma hos mig. Vi lagade en delikat middag tillsammans - löjromstoast med champagne (och en kräfta som extra förrätt), lammfilé med rostade grönsaker, potatis och rödvinssås och två väldigt goda röda viner, ostbricka med min hemlagade tomat- och äpplemarmelad och portvin och till sist pannacotta med hallonspegel.
Syster Skräppan sov över hos mig och vi åt frukost tillsammans och pratade en stund på tu man hand. Vi konstaterade att det är ganska fantastiskt att har så trevligt tillsammans vi fem systrar och kan umgås så naturligt och otvunget. Jag är glad för mina systrar.
Idag har jag rensat mina krypvindar och slängt en massa skräp, så det känns som om jag har gjort lite nytta i alla fall, även om jag mest har varit hemma och skrotat. Just för ögonblicket känns det rätt ok och jag får väl vara tacksam för det lilla...
lördag 4 oktober 2008
Stop dreaming
Sitter i soffan med Elsa, väntar på Dixon och har precis sett på en film: Morvern Callar. En film jag skulle ha sett för fem och ett halvt år sedan. Golvet i köket i Morverns lägenhet, där hennes pojkvän ligger död, är exakt likadant som det i vårt kök i Vallentuna. Konstigt.
Men det blev inte Morvern då, det blev Mannen utan minne, och en helt sjuk förfilm om bröd. Var Morvern Callar slutsåld? Jag minns inte.... Men jag minns hur det var att sitta där i biomörkret och just precis i det här ögonblicket önskar jag mig tillbaka dit, till den känslan. Önskar att jag hade allting framför mig.
Men, det är kanske som Morverns kompis säger: "It's just the same crap everywhere so stop dreaming".
Men det blev inte Morvern då, det blev Mannen utan minne, och en helt sjuk förfilm om bröd. Var Morvern Callar slutsåld? Jag minns inte.... Men jag minns hur det var att sitta där i biomörkret och just precis i det här ögonblicket önskar jag mig tillbaka dit, till den känslan. Önskar att jag hade allting framför mig.
Men, det är kanske som Morverns kompis säger: "It's just the same crap everywhere so stop dreaming".
lördag 27 september 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
