Längst in i hjärtat bor, en längtan stor

Jag mår fortfarande i grund och botten väldigt bra. Jag känner mig mestadels positiv, pigg och lite pillemarisk. Jag vill mycket. Vill springa fort, hoppa högt, skratta, dansa, bjuda till fest. Ibland räcker inte tiden riktigt till, men jag gör så gott jag kan och det får räcka just nu.

Vårens färger känns extra starka i år, doften av nyutslagna syréner letar sig in i varje vrå och årets första humla har förirrat sig in genom fönstret.

Men visst finns det blåare dagar och mitt i allt det vackra finns ett stråk av sorgsenhet. En sorgsenhet som bottnar i längtan efter att dela glädjen med någon. Magnolians vita änglablommor har trillat till marken och det var bara jag som såg dem flyga...

Men jag håller fast vid Karen Blixens ord "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns".