Motsatsen till kärlek är inte hat

Hemma igen efter två veckor i Tyskland. Skönt. Home is where my hat is? Det kan vara så ibland, om omständigheterna kräver det... Men jag tror mycket mer på - home is where my heart is. Och mitt hjärta är nu, även om det för tillfället mest tillhör mig själv (och Elsa), i Göteborg. Cora Sandel sade - "När man är ung längtar man ut; när man är gammal längtar man hem." Jag känner mig inte i ens närheten av gammal, men jag längtar nog ändå nuförtiden mer hem - dit mitt hjärta är, dit mina vänner är - än ut...

I mitt förra inlägg skrev jag om att inte i onödan drämma igen dörrar (de kan ju faktiskt släppa in något bra...), om att inte vara bitter, om att inte vara långsint, om att inte vara missunnsam, småsint, avundsjuk och arg... (om än ur en annan synvinkel).

Men... jag måste ändå tillägga, att jag ser hellre att någon är upprörd på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är gruvligt besviken på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är ledsen på mig, än att någon inte bryr sig. Jag ser hellre att någon är vanvettigt arg på mig, än att den personen inte bryr sig.... För - "I have a very strong feeling, that the opposite of love is not hate, it's apathy. It's not giving a damn." (Leo Buscaglia).

Så hellre att någon visar någon känsla för mig över huvud taget, än att de inte bryr sig om mig alls... Och hellre att jag själv är arg, ledsen, eller besviken på någon eller något, än att jag inte bryr mig alls... Min allra, allra, allra största skräck i världen, är likgiltigheten. Jag har suttit fast i likgiltighetens dimmiga träskbankar och dit vill jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin tillbaka...

Så, är ni upprörda? Är ni ledsna? Är ni sorgsna? Är ni besvikna? Är ni irriterade? Är ni arga? Var glada, för det betyder att ni bryr er...