Hur ska jag förklara? Kan jag? Orkar jag över huvud taget försöka..? Eller är det kanske bättre att bara lägga mig och sova och hoppas att imorgon är en ny och bättre dag? För trots allt så har jag mått väldigt bra den sista tiden (därav min tystnad, för jag har, och har alltid haft, ett större behov av att skriva av mig när jag är orolig, har mycket att fundera över och mår sämre...)
Egentligen är det ingenting, absolut ingenting, som är annorlunda ikväll mot alla andra kvällar det senaste året. Eller ja, möjligtvis är skillnaden en svag, men fåfäng förhoppning om att inte behöva somna, om att inte behöva vakna, ensam. Jag är såå mycket starkare nu än jag någonsin trodde att jag skulle bli igen.
Men..., jag är inte jättestark, har aldrig varit det, och kommer definitivt, efter separationen från D, aldrig att bli det igen. Jag tar lätt åt mig, jag vrider och vänder på varenda mening, jag funderar över vad folk menar och ifrågasätter minsta lilla ord de säger till mig...
Ord, ord, ord... Jag är fortfarande trött på ord. Vad spelar det för roll om någon säger att jag är bra och att de jämför alla andra med mig - så länge som jag somnar ensam.... Vad spelar det för roll om någon verkar intresserad och vill umgås med mig - så länge som jag somnar ensam...?
Spelar det någon roll, om jag nu verkligen skulle träffa någon som vill somna med mig, om den personen inte vill ha barn...? Hur viktigt är det? Är det viktigaste att träffa någon som rör vid mig, som jag vill bli rörd vid, som somnar bredvid mig, som jag vill somna bredvid, någon som tycker om mig, så som jag vill bli omtyckt... Någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med... Måste/kan jag få allt det, med någon som är i samma fas som mig i livet eller är det för mycket begärt?
Förmodligen...
På sista tiden har jag mer och mer tänkt att det viktigaste är att träffa någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med.... Vill/kan den personen inte ha barn (vilket är ganska troligt), så är det min förlust, och kanske en förlust jag måste lära mig att leva med....? Är jag beredd att ta det beslutet, den konsekvensen? Jag vet inte... Är man någonsin det? Jag vet i alla fall att jag inte vill vakna ensam mer...
Tunga tankar en fredagkväll...
3 kommentarer:
Usch. Trista tankar, såna kommer ibland. Vill bara säga att du inte behöver kompromissa med något av det du vill. Det finns ingen anledning att du inte ska få allt du önskar dig.
Åhhh.. det var det första jag kom att tänka på. Åhhh. Det du skriver kunde lika gärna, absolut, till 100% vara mina exakta tankar. Kan du LÄSA mina tankar? Läskigt. Din sinnesstämning och orden om längtan efter att få vakna bredvid någon. Vi känner likadant. Även om det förmodligen inte känns något lättare för dig bara för att jag känner lika, men vi kan i alla fall konstatera att vi inte är ensamma med våra tankar i alla fall. Nu är vi två som tänker samma ord. Hoppas att du får en bra dag i morgon och att allt känns lite lättare då! /Maria
Hej du, jag är en till som kan skriva under på det du känner och uttrycker. Har en kärlek, så stark och fin. Vi älskar varandra så men han vill inte ha barn. Vet inte vad jag ska ta mig till längre. Vad är viktigt, och vad ska man välja.Hade efter min skilsmässa gett upp hoppet om att träffa någon men så kom han, fast inte i samma fas. Vad gör man?
Om du har en ny kärlek så kanske du ska ge den tid och näring. Komma ihåg hur det är att älska igen. Vi är många därute som hamnar i valet mellan man eller barn, verkar vara svårt med båda. Kramar från Mimi
Skicka en kommentar