Ikväll har jag sovit i två timmar. Jag försökte verkligen vakna tidigare, jag ansträngde mig för att öppna ögonen, men det gick bara inte. Ändå är jag fortfarande trött. Trött, orkeslös och melankolisk.
Det är i dagarna fem år sedan D och jag blev tillsammans. Det är snart ett år sedan han lämnade mig. Så kanske är det inte så konstigt att jag känner mig nere. Kanske är det okej att jag äter godis till middag och ligger i soffan och sover i flera timmar. Kanske är det okej att jag inte har lust med någonting och inte får något gjort. Kanske är det okej om jag åter drunknar i känslan av tomhet och påminns om det jag har förlorat.
Allt känns tungt. Det är för mycket som snurrar i huvudet. Jag orkar inte tänka mer. Jag får ingen ordning på mina tankar. Det brukar hjälpa att försöka skriva ner dem, men jag har suddat det här inlägget flera gånger och börjat om på nytt. Jag får ingen ordning på det heller. Jag vet inte ens vad jag vill säga.
Syster Sus skrev i en kommentar för ett tag sedan att det faktiskt är okej att ibland bara vilja vila huvudet i mors knä. Men jag vill inte vila huvudet i mors knä, det har jag aldrig velat. Jag vill vila i D:s omfamning. För mig är hans famn fortfarande den tryggaste platsen jag kan tänka mig. Hur jag än vrider och vänder på allt så är det den känslan som är mest bestående. Han fick mig alltid att känna mig trygg. Han fick mig alltid att må så mycket bättre. Han fick mig att må bra.
Just nu klarar jag inte av att lyfta blicken och se framåt. Framtiden känns som en lång och tom oändlighet. Jag får försöka ta en dag i taget igen och fokusera på det som är bra. Imorgon ska jag på en ny kurs med Elsa och på onsdag ska jag på My Fair Lady med Den lilla elaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hej,
Jag hör till dem som följt din blogg länge utan att lämna några kommentarer. Jag har också upplevt sorg och förlust när jag blev lämnad efter ett långt förhållande. Det tog lång tid och gjorde mycket ont men med facit i hand är jag stolt över hur jag genomgick den perioden utan att göra avkall på min integritet och värdighet. Jag bara andades och tog en dag i taget. Jag tycker mig kunna utläsa att du klarar dig fint trots all smärta.
Ibland tar det lång tid att bli glad igen. Jag förstår att du fortfarande känner dig trött och eländig. Oroa dig inte! Du kommer igen och då blir glädjen så oändligt mycket större. Du verkar kunna njuta av det lilla i livet, då kommer det stora snart, var så säker! För mig tog det 4 år men sen blev jag faktiskt så förälskad som aldrig förr och nu är jag så glad att det blev HAN istället för exet.
Lycka till!
/Camilla
Dina inlägg berör alltid så starkt. Tänk att vi ska behöva så mycket tid för att gå vidare. Så var det inte när man vara yngre, i alla fall inte för mig. Idag gick jag igenom min kalender för 2007, för att skriva verksamhetsberättelse. En del privata saker antecknade- middag med D.s vänner, hans mamma osv. Det känns på en gång så långt borta, som i ett annat liv. Samtidigt så nära och självklart. Och så smärtsamt. Ännu. I mig är det inte var dag, jag påminns så sällan. Samtidigt vet jag inte om det är bra. För jag tror att jag kanske har inkorporerat en identitet som att vara ensam, ratad, singel osv i min självkänsla. Jag tror att din sorg, trots att den är tung att bära, ändå är bra för dig i längden. Jag tror verkligen på att det kommer att bli bra, att jag komemr att se dig fri från denna sorg en dag, inte utan, men fri. Kram
Jag läser, jag lyssnar, jag finns här ute. Du är inte ensam, du är möjligen själv just nu.
Skriv, det är OK om det inte blir ordning på dina inlägg, det är OK Pipperoni. Det blir OK. Om en stund. Det kanske är en lång stund, känns som en evighetsstund. Men det blir bättre!!! Så småningom. Kramar Ankan
Jag läser och känner igen mig och är ledsen med dig. Men strävan finns framåt också. Hans famn finns inte längre. Din mammas famn vill du inte heller vila i. Det hemska och samtidigt fantastiska i livet är kanske att vi måste vila hos oss själva. Inte så att vi ska leva isolerade men vi behöver ett sett att hela oss själva, inte vara beroende av någon som valt att inte längre vara vår man, pojkvän, kompis va det vara månde. Jag vet inte riktigt hur man gör. Men jag prövar ibland att liksom ta hand om mig själv, prata högt med mig själv, linda in mig i varma kläder, trösta, klappa mig på huvudet. Sjukt, jag visst. Men det kan jag bjuda mig själv på. Ha tillit till livet pipperoni. En dag vaknar du med lätt hjärta.
Älskade syster min. Jag är med dig i mina tankar och jag är aldrig långt borta. Jag vet så väl vad du menar med att vi inte varken kan eller vill krypa tillbaka upp i mammas knä och ibland känns armarna så tomma när man ingen har att krama. Jag vill dela en psalm ur psalmboken med dig. Den hjälper och tröstar mig när livet är så oändligt tungt och svårt. Det är psalm 769
Gud i dina händer, vilar jag i tro
vilar i din värme och din ro.
Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel.Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro.
Gud i dina händer, vilar jag i bön, växer glädjens tro och hoppets frön. Du har oss försonat: Jesu Kristi död räddar oss till liv i överflöd. Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro. Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer får jag gråta ut, gråten delar du tills den tar slut. Gud, du känner ondskan i din egen kropp. Att du delar smärtan ger mig hopp. Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro. Nära vill jag leva, nära dig min Gud. I din kärlek kan min kärlek gro.
Gud i dina händer lägger jag mig ner. När jag går till vila är du med. Dina händer bär mig genom rum och tid. Jag förblir i ljuset i din frid. Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro. Nära vill jag leva, nära dig min Gud. I din kärlek kan min kärlek gro.
Så jag hoppas att du ska kunna somna nöjd och glad ikväll efter My Fair Lady. Du vet att jag tänker på dig liksom du tänker på mig. Din syster Skräppan
Camilla - Det är så befriande att läsa ditt inlägg. Så skönt att höra att det är okej att bara andas och ta en dag i taget. Och ja, jag klarar mig nog relativt bra, trots att det gör ont. Jag har Elsa, mina vänner, min familj. Det jag är rädd för är att det ska ta åratal innan jag blir förälskad igen... jag känner inte att jag har den tiden... Men det är svårt att påverka och jag hoppas att jag ska ha tur. :)
Haren - Ja, det tar tid... och trots att det har gått snart ett år känns det så nära, så nära och fortfarande så smärtsamt... Kram.
Ankan - Ja. så småningom... Kram.
Resan mot ljuset - Det låter mycket klokt... ta hand om och vara rädd om sig själv. Vad annat kan vi göra. Kram.
Syster Skräppan - Tänker på dig med. Tack för att du finns. Kram.
Skicka en kommentar