Att älska är ett verb

Den 23 januari. Det är idag precis ett år sedan D tackade ja till lägenheten. Ett år sedan det kändes som om hela min värld rasade. Ett år sedan den man jag älskade, den man jag ville tillbringa både gårdagen, dagen och morgondagen med, bestämde sig för att lämna mig. För ett år sedan skrev jag till honom:

"...Jag blir sorgsen för att jag vet att det vi har är bra. Jag vet att det är få förunnat att hitta någon som man är attraherad av både intellektuellt och sexuellt, fortfarande efter fyra år. Någon som man kan prata med om allt. Någon som kan vara ens bästa vän. Någon som man trots att man känner till hans svagheter kan tänka sig att bli gammal tillsammans med. Någon som man kan skratta tillsammans med, någon som man tycker om att bara vara hemma och inte göra så mycket med. Någon som man kan vara ett "vi" tillsammans med, utan att förlora sitt "jag". Någon som man knappt kan titta på eller tänka på utan att le.

Min lärare på skrivarkursen säger att det känns i magen när det man skriver är bra. På samma sätt tror jag att det känns i magen när ett förhållande är bra. Det kändes så med en gång jag träffade dig. Det kändes rätt. Men kanske kan jag inte lita på min mage...

Vad är det värsta som kan hända? Att jag blir gravid, att vi får barn och att du faktiskt kommer på att du inte vill ha barn? Innerst inne så tror jag inte att det skulle bli så, jag tror att du skulle bli en bra pappa och jag tror att du skulle tycka om det. "Ingenting kommer någonsin att bli prövat om man först måste övervinna alla tänkbara invändningar." (Samuel Johnson)

Jag älskar dig och jag vill inte ge upp. Men jag kan inte kämpa för oss båda."

Jag älskar dig och jag vill inte ge upp. Du fick mig alltid att må bättre, att må bra, att vara lycklig, att känna mig trygg och nöjd. Varje dag. Därför är det så svårt att ge upp. Men jag tror att jag har kommit till en punkt när jag för min egen skull snart måste. Jag måste ge upp hoppet, släppa taget, förlåta och gå vidare. Jag vet inte hur, men jag måste i alla fall försöka.

Haikuharen skriver idag att det är dags att sluta med det förlamande offertänkandet, att det är dags att sluta att tycka synd om sig själv. Hon skriver att vissa saker kan vi inte styra över, men ganska mycket, och "ingen utom jag har ansvar för mitt liv" .

Det var inte så länge sedan D sade att han fortfarande älskar mig. Han skrev det i somras, han sade det för ett par månader sedan. Men det är bara ord. Kärleken är vad kärleken gör. Att älska är ett verb.

"Stop talking about love. Every asshole in the world says he loves somebody. It means nothing. What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love that's what matters. That's the only thing that counts." (ur filmen The Last Kiss)

Jag måste våga släppa taget. Jag måste våga hoppas på att någonstans finna någon som verkligen vågar älska mig på riktigt, som vågar chansa på mig, som vågar ta risker tillsammans med mig. Någon som jag kan hålla i handen och säga "jag vet att du är rädd, det är jag också, men nu hoppar vi!".

"Don't brood. Get on with living and loving. You don't have forever." (Leo Buscaglia)