Nyårsambition

All snön är borta. Kvar ligger bara enstaka grusfyllda snöhögar och nedrasade grenar. I en trädgård väntar en snögubbe i miniatyr tålmodigt på smältdöden. Det är okej. För idag är en varm, solig och vacker dag med fågelkvitter och en vind som för med sig ett löfte om att våren inte är så långt bort ändå.

Jag går med min syster och lyssnar på Tomas Sjödin. Han pratar om att det finns mycket vi inte måste. Vi måste inte ha det tiptop hemma, vi måste inte vara trevliga jämt, vi måste inte motionera. Jag har ägnat mycket tid åt onödiga måsten. Jag gör det fortfarande (det är svårt att bryta vanor). Många gånger andras måsten. Eller måsten jag själv har skapat och verkligen tror att jag måste, eller tror att andra tycker att jag måste. Många måsten har tagit så mycket tid att det knappt har blivit något kvar till det jag verkligen vill. Vad det nu är.

För kanske har jag någonstans på måstevägen tappat bort vad jag vill och vart jag är på väg. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till villvägen. Vad tycker jag är roligt? Vad engagerar mig? Vad brinner jag för? Vad får mig att må bra? Vad längtar jag efter...? Tomas Sjödin säger att genom att sortera bort de onödiga måsten som bara tynger livet kan vi ge plats, kraft och ljus åt kärlekens måsten. För att släppa in ljus och skapa förutsättningar för att växa måste träden beskäras. Men han säger också att det är svårt att börja i att säga nej. Att det är bättre att börja i sin längtan. För om längtan får visa vägen och ta plats, så kommer beskärandet naturligt.

Låta längtan visa vägen. Det får bli min nyårsambition för 2016. Att ägna mig mer åt min längtan, åt kärlekens måsten, det som jag vill och det som gör mig och de jag älskar lyckliga.

Men vad längtar jag efter? Jag längtar fortfarande efter barn. Men mer då...? Jag måste nog tänka lite på det. Och känna efter. Men det jag vet redan nu är att jag längtar efter att skriva mer. Så jag ska börja med att försöka sänka mina krav på hur mina blogginlägg "måste" vara, och istället bara försöka skriva mer. Från hjärtat, ur längtan.

Ett år för sagor

Det är ett nytt år. Stora snöflingor singlar ner i gatlyktans sken utanför det stora fönstret. Snön faller i timmar och hela världen blir till vispad grädde, spunnet socker och maräng. Träden får vita koftor, brevlådorna hattar av bomull och alla bilarna på gatan blir till stora, snälla mumintroll. Snön bäddar in och dämpar alla skarpa ljud. Den lyser upp och tonar ut de vassa kanterna. Gör hela världen mjukare, lättare och vackrare. Det är landet Narnia utan den vita häxan. Jag tror igen på sagor och på att allt är möjligt.

Det här året önskar jag mig mer snö. Jag önskar också friskt grönt gräs och höstens röda löv. Men mindre grådis, dimma, smuts och svart och naken asfalt. Den är så hård och gör så ont att trilla på. 

Jag hoppades på dig 2015, men du gjorde mig besviken. Jag vill inte ens ge dig en årskrönika, den blir så dyster. Drömmar som inte gick i uppfyllelse, vacklande hälsa, bråk med sjukvården, för mycket arbete, sjukdomar i familjen, konflikter på jobbet, taskigt sommarväder, dödsfall, krossade förhoppningar, en ohållbar jobbsituation, otillräcklighet, för lite tid att reflektera, sjukskrivning... Nej, 2015, vi glömmer dig. Du är historia.

Nu är det ett nytt år och det känns skönt. Ett år för sagor, snö och gröna sommarängar. Ett år för havsluft, flyt och fantastiska mirakel. Ett år för nya planer, nya drömmar och nytt hopp. Jag vågar inte riktigt tro på dig än 2016, för jag är så rädd att bli besviken. Men jag lovar att ta en dag i taget, göra mitt bästa och spendera min energi klokt, på det och dem som får mig att må bra. Det kommer alltid att finnas moln på himlen och vissa av dem går inte att driva bort, hur gärna jag än skulle vilja. Men med lite snö och mycket kärlek kan kanske kanterna bli mjukare ändå. Och om mina drömmar inte går i uppfyllelse, så har jag i alla fall vetskapen att jag har gjort det bästa jag kan. Mer kan ingen göra.

 

On the outside, looking in

Jag är sladdbarn. Det är 18 år mellan mig och min äldsta syster och 14 år mellan mig och mina tvillingsystrar, som är närmast mig i ålder. Det är 7 år mellan mig och mitt äldsta syskonbarn, 24 år till det yngsta. Det har lärt mig att umgås över åldersgränserna. Men det har också alltid fått mig att känna mig lite utanför. Det har alltid bara varit jag i min ålder, i min situation.

När mina systrar flyttade hemifrån hade jag knappt börjat skolan. När de bildade familj hade jag inte ens träffat min första pojkvän. När de fick småbarn var jag ute på krogen. När de skapade egna jultraditioner med sina egna små familjer var jag singel. Nu har mina äldsta syskonbarn småbarn och jag är för evigt ur fas.

Jag har alltid tyckt om att så här års promenera på gatorna i mina kvarter och i skydd av mörkret se in igenom de upplysta fönstren till andra människors liv. Se en familj som äter middag tillsammans, se en liten pojke som rak i ryggen spelar piano, se ett par som målar om sitt sovrum, en gammal man som sitter i en fåtölj och läser, en mamma som vaggar sitt barn. Det känns på något sätt trösterikt att livet pågår där inne i värmen, även om jag står utanför.

I ett fönster ser jag mina barndomsvänner. Deras barn börjar bli vuxna nu. De yngsta har nyss börjat skolan. De äldsta är tonåringar. Vardagskvällarna är fulla av läxläsning, fotbollsträningar, smutsiga strumpor och ridlektioner. På helgerna är det pingisturneringar, skoldiscon och pyjamaskalas.

I nästa fönster ser jag vännerna från Universitetet. De har alla barn. En har ett, de flesta har två, någon har precis fått sitt tredje och en har fyra. De har bra jobb och kanske kämpar de med att få vardagen att gå ihop, med karriär, familjeliv och socialt umgänge. Flera av dem umgås med varandra, men jag ser dem sällan. Kanske var vi aldrig särskilt nära.

Och där i ljuset från ett annat fönster finns vännerna från Stockholmsåren. De är ganska få, trots att jag bodde där i åtta år. Åren tillsammans med F umgicks vi mest med hans vänner. Och tillsammans med D mest med varandra. Jag umgicks också utanför jobbet med flera av mina kollegor. Jag har sporadisk kontakt med några av dem via Facebook och det är en något brokigare skara. Tre av dem träffar jag fortfarande och räknar som nära vänner. (De har också barn).

Sedan kommer vi till fönstret med vännerna jag började umgås med när jag flyttade hem till Göteborg igen för åtta år sedan, då vi alla var singlar. Deras barn är bara ett par år och det syns fortfarande gravida magar i väntan på nummer två. Föräldraledigheter, dagisinskolningar, lekdejter på Plikta, vilda 2-åringar som springer runt, runt och inte vill sova, snuviga näsor. VAB. Det fanns en tid när jag trodde att jag kunde komma ikapp och kliva in i deras gäng. Men det blev inte så.

Singelgänget då? Jodå, de finns kvar. Några har fallit bort, nya har tillkommit. De har inte tid att stå härute i kylan med mig och se in genom fönster, de är ute på jakt.

Jag står kvar på utsidan och tittar in. På livet som pågår därinne. Här står det stilla. Kanske är det mitt öde att vara ur fas? Att ständigt ligga efter, stå utanför, aldrig passa in. Nog känner vi oss alla ensamma och utanför ibland, och det finns säkert andra i min närhet som också känner att de inte passar in. Ensamstående mamma, nyseparerad med barn, ständig singel. Men i just den här ensamheten känner jag mig ofta så väldigt ensam...

I det sista stora fönstret hänger två advenstsstjärnor och lyser trivsamt. Bredvid varandra i en sliten soffa, en man och en kvinna. Ett par. De har båda gråa hårstrån, skrattrynkor och sorgsna ögon. På bordet två koppar te och tända stearinljus. När första ljuset tänds, står julens dörr på glänt, och i luften anas en liten doft av hopp, så svag, så svag och det är svårt att tala om rädslan för att det ska dö. Rädslan för tomheten. Trots allt, görs försiktiga planer med många om och men och kanske, kanske. Mellan oss ligger en liten varm hund. För paret där på insidan är vi. Det är inte så illa. Kanske är det nog. Härinne kan vi vara utanför tillsammans.

Att fråga eller inte fråga

Det dröjer bara tio minuter in i middagen innan frågan kommer.

Stort skandinaviskt strategimöte. Restaurangen med utsikt över Köpenhamns takåsar är flott. Drinkarna flödar, stämningen är uppsluppen. Mina bordsgrannar tillika kollegor känner varandra sedan länge. De småpratar om semesterplaner och om barnen. En av dem känner snart att de borde involvera mig, den nya kollegan, i samtalet. Så hon vänder sig till mig som sitter mittemot och ställer frågan jag absolut inte vill ha:

- Har du barn?

 De flesta i min ålder har barn, så hon tänker nog att det är ett relativt säkert kort. De flesta som har barn vill ju gärna prata om dem. "Ja, jag har en dotter på 4 år" eller "Två, de är snart tonåringar". Ett givet samtalsämne. Om man har barn.

- Nej.

Tystnaden blir pinsam. Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Hon vänder sig till sin närmaste bordsgranne igen och byter samtalsämne. Kvar sitter jag med skammen. Ibland säger jag "nej, tyvärr inga barn, bara hund" - för att släta över, göra det mindre pinsamt för den som frågar, göra skammen mindre för mig. Ge en öppning för följdfrågor. "Jaha, vad är det för ras?" Det fungerar ibland, såvida den som frågar inte är helt ointresserad av djur.

I det sammanhanget önskar jag alltid att jag inte hade fått frågan. Hade jag haft barn hade jag förmodligen så småningom berättat om dem självmant. Lyckats hitta ett sätt att smyga in det naturligt i konversationen. "Min dotter..." Men jag kan ta det. Jag klarar det, om konversationen tar stopp där. Det gör den dock inte alltid. Ibland kommer följdfrågan, med stora ögon och huvudet på sned.

- Vill du inte ha barn?

Snälla, bara låt bli att fråga... Det är inte vädret vi pratar om. Vi känner knappt varandra, men för all del, välkommen in i min relation. Välkommen in i mitt sovrum. Välkommen in i mitt hjärtas djupaste och mest intima rum.

- Jo, jag vill, men jag kan inte. Jag har haft cancer och är infertil.

- Jo, jag vill, men min partner vill inte och jag vill inte lura eller tvinga in den jag älskar i något hen inte vill. Det finns inget mer sårande och skamligt än att den du älskar inte vill ha barn med dig.

- Jo, jag vill, men min kropp vill inte. Vi har gjort 7 IVF:er. Vi har försökt i 10 år. Vi har fått 4 missfall.

Vilket av dessa svar vill du höra?

Jag har svårt att ljuga, så jag mumlar oftast "jo, visst" till svar. Och försöker sätta punkt där. Försöker visa att jag inte vill prata om det. Inte här, inte nu, inte med dig... Men utan att veta något om min historia händer det då ändå ofta att den som frågat erbjuder lösningar och goda råd. "Har ni provat IVF?" "Du kanske ska testa akupunktur, det hjälpte för x". "Om du provar hypnos kommer du att bli gravid, det vet jag säkert" "Har ni funderat på att adoptera?" "Testat LCHF?" "DHEA?" "Progesteronkräm?" "Äggdonation?"

När man verkligen vill har man förmodligen redan provat allt. Jag lovar.

Men värst är kanske ändå försöken att trösta och ingjuta hopp. För vem? "Jag vet en som blev gravid på sin åttonde IVF."."Jag hörde om en som blev mirakulöst gravid på naturlig väg vid 46." "Jag hörde om en som blev mamma vid 60." Jag skulle hellre vilja höra "jag hoppas att du får det du önskar" eller kanske "barn är inte allt, det går att leva ett bra liv utan barn också."

I alla nya sammanhang fruktar jag frågan. Önskar att jag kunde få slippa... Det här inlägget började med att jag för några månader sedan läste en diskussion på nätet, där en barnlös person i motsats till mig skrev "våga fråga". Jag tror att om man själv har bestämt sig för att man inte vill ha barn eller om man har kommit till vägs ände, gett upp och sörjt färdigt - då är det kanske okej, då vill man kanske att frågan ska ställas, oavsett vem som ställer den, oavsett sammanhang. Men om du träffar någon 35-45 som inte har barn är risken stor att den personen är mitt inne i processen. Att allt är ett enda stort sår. Och det vill jag inte prata om med en kollega som jag bara träffat ett par gånger, bekanta som jag träffar i grupp en gång om året eller med någon jag nyss träffat via jobbet eller på en fest. Ibland vill man inte ens prata om det med sin mamma, eller med sina närmare bekanta. Så mitt råd är, fråga inte.

Men... om vi känner varandra - om du är en god vän, eller en bekant som träffar mig ibland - då vet du förstås redan att jag inte har barn. Och jag vet att du vet. Till dig vill jag säga: kom inte med råd, kom inte med lösningar, försök inte att muntra upp mig med solskenshistorier. Men om du vill veta hur jag verkligen känner och om du är beredd att bara lyssna, så får du hemskt gärna försiktigt fråga: "Vill du prata om det?", "Hur känner du?" eller "Hur mår du?". Då kanske jag berättar, om jag orkar. Risken finns att jag gråter så mycket att jag inte kan svara. Risken finns också att jag inte törs känna efter och svarar så sakligt att jag låter känslokall. För jag har inte gett upp hoppet helt, och än så länge försöker jag att putta sorgen framför mig...

Taskig attityd?

Ser på Debatt i SVT och fastnar i diskussionen om coacher vs psykologer. Jag tror att det finns behov och utrymme för både coacher och psykologer, självhjälpsgrupper och självhjälpslitteratur. Sen finns det förstås både bra och dåliga coacher, psykologer och böcker. Jag går inte djupare in på just det, för det är inte den delen av debatten som intresserar mig mest.

Det jag istället fastnar för är när psykologen säger att ett vanligt råd från coacher är att ersätta sina negativa tankar med positiva, som någon sorts universallösning. Tänk positivt så kommer du att bli lycklig och allt att gå dig väl. Jan Bylund kallar det "Optimistsekten". Jag har tänkt en del på det och tycker många gånger att det som om vi lever i en positivitetskult. Vi matas och matas med föreställningen att allt beror på vår egen attityd. En positiv attityd är bra, en negativ attityd är dålig. Starta dagen med affirmationer och en positiv attityd så blir varje dag den bästa dagen i ditt liv! Allt är möjligt bara du tänker positivt! "If you can dream it, you can do it"! Bara du tänker positivt så löser sig allt! Inga yttre omständigheter räknas. Om det inte går dig väl i livet är det enbart ditt eget fel...

Ett exempel är när jag för en tid sedan, tillsammans med  flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade var på en föreläsning anordnad av Trygghetsrådet. Föreläsaren/optimistkonsulten frågade "tycker du att livet har behandlat dig väl?" och antydde redan innan han ställde frågan vad som var det "rätta" svaret. Hela salen stämde upp i ett samstämmigt rungande "JA!". Själv satt jag tyst och tänkte: "nej, faktiskt inte... inte alltid" och jag undrar om det verkligen bara var jag som kände så...  Men föreläsaren var tydlig med att om du svarar nej har du fel attityd. FEL, FEL, FEL. Optimistsekten. Jag önskar så här i efterhand att jag hade ställt mig upp och protesterat.

För det gör mig spyfärdig. Allt är inte möjligt bara jag tänker positivt. Jag vet att det inte är så. Ändå matas jag med den föreställningen så ofta att jag ibland tänker att kanske är det min taskiga attityd, min negativa inställning och min oförmåga att tänka positivt som gör att min kropp inte vill bära ett barn.  Kanske är det ingenting i min jobbsituation som har gjort mig sjuk - bara jag ändrar mitt eget sätt att tänka så blir det bra. Ja, blir du inte frisk från din cancer, har du svårt att få barn, har du blivit av med jobbet, är du hemlös  - det är bara ditt eget fel, det är bara din attityd som gör det.

Missförstå mig rätt. Jag tror på tankens kraft. Jag tror att vi i viss mån kan välja vilka tankar vi fokuserar på och att vi inte måste ta alla tankar på så stort allvar. Men, både positiva och negativa tankar måste få finnas. För det handlar inte bara om attityd och tankar och "hur du tar det". Ibland handlar det faktiskt också om "hur du har det". Yttre omständigheter spelar roll. Livet är inte rättvist. Att säga att det bara är ens eget fel kan få någon som mår dåligt att må ännu sämre.

Negativa tankar har blivit skamligt. Om du är det minsta kritisk har du fel inställning, fel attityd. Vågar du invända mot en idé eller ifrågasätta en förändring blir du automatiskt stämplad som bakåtsträvare, som förändringsmotståndare. Förändring är nödvändig, det vet ju alla. Bättre att sjösätta korkade beslut än att ifrågasätta. Så istället för att kritisera eller påtala riskerna så håller man tyst. För vem vill verka negativ och tråkig?

Men en tyst kultur är farlig och jag tror att en stor risk med positivitetskulten är att vi inte vågar prata om det som är negativt. Att vi inte vågar kritisera samhället. Att vi inte vågar prata om våra rädslor av rädsla för att uppfattas som negativa. Och jag tror till och med att det kan vara mer skadligt att inte prata om det som är svårt, än att vara med om det. Bara genom att öppna oss och vara sårbara och erkänna att livet är skit ibland, att det är orättvist, att det är för jävla svårt, så kan vi mötas, så kan vi gå vidare. För genom att prata (eller skriva) om det som är svårt, så blir det mindre svårt.

Det absolut värsta jag vet när jag är nere och försöker berätta om det som är svårt är att mötas av olika uttryck för positivitetskulten. När någon säger "ryck upp dig", "kom igen, tänk lite positivt bara så ska du se att det ordnar sig" eller "efter regn kommer solsken". Det får mig att känna mig sågad vid fotknölarna. Det får mig att känna att mina problem förringas och är för mig motsatsen till medkänsla. Syftet kanske är gott, men känslan blir ihålig.

Så, åt helvete med att alltid vara glad och positiv. Alla känslor måste vara tillåtna. Det positiva och det negativa måste få samexistera och vi måste kunna mötas även i det negativa.
 

Jag är optimist. Jag tror på pessimismens befriande inflytande.  ~ Stanislaw Jerzy Lec

Sjukt duktig robot, nu bara sjuk

Jag är en duktig flicka. Duktig i skolan, duktig på arbetsplatsen. Sedan jag var liten har jag fått lära mig att vara duktig. Jag har fått lära mig att plugga och få bra betyg så att jag kan jobba och tjäna mitt uppehälle, betala för mig och inte ligga samhället eller andra till last.

Jag har också fått lära mig att inte klaga. Att inte gnälla om jag är sjuk. Bita ihop. Att inte tala om att jag mår dåligt. Bita ihop. Att inte visa när jag är arg. Kanske slå lite i skåpsluckor, men inte tala om varför jag är irriterad. Bita ihop. För det är fult att gnälla, det är fult att klaga.

Det sitter djupt rotat och genom åren har jag blivit expert på att bita ihop. Jag är expert på att vara duktig, på att inte gnälla, på att tappert kämpa på. Jag är enormt skicklig på att dölja hur jag mår. Så skicklig att jag ibland lyckas dölja mina känslor till och med för mig själv. Jag sätter på mig mitt clownleende och svarar reflexmässigt "bra", varje gång du frågar hur jag mår. Bra, alltid bra. Inte gnälla, inte klaga, inte visa mina känslor, inte belasta andra med mina problem. Bara låtsas att allt är bra, göra mitt jobb och trampa på som en riktigt duktig liten robot.

Men jag orkar inte bita ihop längre. Jag är trött på att låtsas att allt är bra. Jag är trött på att vara tapper. Jag är trött. Bara trött.

Så när läkaren för en vecka sedan frågade "hur mår du?", så ignorerade jag rösten i mitt huvud som sade "säg, bra, säg bara bra, det är enklast så" och istället svarade jag "inte så bra". Jag fortsatte och sa att det är väldigt svårt för mig att prata om, för jag har lärt mig att inte gnälla. Sen berättade jag ändå. Inte allt, men en del av det som har hänt det sista året. Jag berättade också att jag är så trött och orkeslös att jag har svårt att koncentrera mig. Att även små uppgifter känns som oöverstigliga krav. Att jag sover dåligt och blir yr vid minsta lilla ansträngning. Att jag inte känner igen mig själv. Att jag är trött, så trött...

Han lyssnade. Och sjukskrev mig i en månad. 

Så nu ligger jag samhället till last. Men jag orkar inte vara duktig mer. Inte just nu i alla fall. Jag har varit så duktig på att bita ihop, trampa på och göra det som förväntas av mig att jag nästan har tappat bort mig själv.

Så jag tänker att jag ska lyssna på min inre gnällkärring ett tag. Hon gnäller trots allt inte över vädret eller en liten förkylning, hon gnäller för att det behövs förändring. Vad gapar hon om? Vad är det egentligen som skaver? Hur känns det? Vad behöver förändras? För precis som det för att överleva är viktigt för varje seriöst företag att inte ignorera klagomål från kunder eller medarbetare, utan verkligen lyssna, ta deras känslor på allvar och försöka förstå och åtgärda problemet, så tror jag att jag måste ta min inre gnällkärring på större allvar. För att jag ska överleva. Det är inte alltid fult att klaga. Men innan jag lyssnar ska jag vila...  

Ett försök att försonas med avundsjukan

Det är bland det fulaste som finns, att vara avundsjuk. Det finns liksom ingen förståelse för det. Ingen förlåtelse. Avund. En av de sju dödssynderna.

På Wikipedia beskrivs avund som ”en känsla som uppstår när en person saknar någon annans (förmodad) överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det.”

Om det är avund att sakna någon annans innehav och att önska sig det, så känner jag avund. Varje dag. Och överallt matas jag med hur frånstötande ful den är. Hur omoralisk, eländig och usel. Hur illvillig, destruktiv och självförstörande. Hur ond.

73.000 personer gillar ”Krossa Jantelagen” på Facebook. I sidbeskrivningen står det ”Jantelagen bygger på missunnsamhet. Missunnsamhet föds ur avundsjuka och avundsjuka är av ondo.” Av ondo. Ond. Självhjälpssidor svämmar över av råd om hur man sätter sig över avundsjukan, hur man slutar att jämföra sig med andra, hur man slutar att vara avundsjuk och hur man gläds åt andras framgångar.

En före detta kollega skriver på Facebook "Ååå vad jag önskar att människor hade lättare för att glädjas med andra. Förstår inte varför det ska vara så svårt."

Men ibland är det jävligt svårt. Det är svårt att se när så många runt omkring mig får det jag själv har önskat, längtat efter, drömt om och strävat mot i flera år. Det är svårt när jag själv gör mitt bästa och kämpar för att få det jag vill, men inte lyckas.

Lägg till lite skuldkänslor och det blir ännu svårare. Skammen över att inte klara av att glädjas med andra. Jag borde. Jag önskar att jag kunde. Jag känner mig usel som inte kan och det driver mig ännu längre in i min egen skam. Jag försöker, men jag känner ingen glädje. Jag känner bara sorg och tomhet. Maktlöshet, och långt inne ett korn av ilska mot att livet ibland är så orättvist.

Jag är på en inspirationsföreläsning med flera hundra andra arbetslösa, uppsagda och varslade. Föreläsaren frågar ”tycker du att livet behandlar dig väl?” Svaret blir ett rungande ja, för strax innan har han sagt att svarar man nej så har man taskig attityd och det vet vi ju alla att ska vi ta oss fram här i världen behövs en positiv attityd och ingen avundsjuka. Ett rungande ja och jag undrar om det verkligen bara är jag som ibland känner att livet ibland behandlar mig orättvist?

Jag vet att det kunde ha varit värre. Jag kunde varit född i Syrien. Jag kunde ha varit drabbad av cancer. Jag kunde ha varit singel. Ja, det finns alltid de som har det värre. Och det finns alltid de som har det bättre. Sluta att jämföra dig med andra. Spring ditt eget lopp. Jag springer och springer men kommer inte dit jag vill. Och runt omkring mig ser jag mina vänners glädje över magar som växer, över barn som föds, över de första stegen, de första orden, den första skoldagen, den första tonårsdagen…

Jag är inte missunnsam. Jag unnar dig allt det du drömmer om och lite till. Jag är bara avundsjuk. Jag önskar bara att jag också kunde få. Jag tycker att jag är värd det. Jag tror inte att avundsjuka nödvändigtvis måste föda missunnsamhet. Men kanske föder den lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande.

Jag kan inte låtsas vara glad för din skull. Jag kan inte låtsas att jag gläds åt att det är din tur nu. Jag vet att du har kämpat och önskat länge. Det har jag med. Jag kan inte skriva grattis med tre utropstecken och fem smileys som de andra gör när du berättar att du är gravid. Det känns falskt. Jag skriver grattis, punkt och lägger till en smiley som ler. Den har ledsna ögon, men det är det ingen mer än jag som vet. Jag missunnar dig inte. Men be mig inte att hoppa högt av glädje. Jag är ledsen, jag kan inte sätta mig in i hur det känns för dig. Jag är så långt ifrån. Och för varje nytt liv växer avståndet. Växer mitt utanförskap. Jag kan inte förneka att jag är avundsjuk.

Jag är ledsen för att jag har svårt att glädjas med dig, min vän. Och med dig. Och dig. Men jag ber dig om att försöka se min avundsjuka för vad den är. Ett symptom på en brist. En saknad och en sorg över något som fattas mig. En smärta över en dröm som inte går i uppfyllelse. En rädsla över att den aldrig kommer att göra det. En sorg som gör så ont att jag helt enkelt inte orkar uppleva din eller någon annans lycka.  

Jag tror inte på att trycka undan avundsjukan och låtsas som att den inte finns. Jag ber dig istället att inte vara så snabb att döma mig. Jag ber dig att försöka bemöta avundsjukan med medkänsla och förståelse. Jag ska själv försöka att bemöta den så. Både hos mig själv och hos andra.

Året som gått

Klockan tickar på årets sista timmar... Granen har antagit en grå ton, men lyser fortfarande hemtrevligt. I fönstret strålar adventsstjärnorna och på soffbordet brinner det sista av de röda julljusen ned. Utanför fönstret hörs skarpa smällar av fyrverkerier och på en filt i soffan ligger Elsa och sover tryggt. Hon rör inte ens på öronen. Jag är så tacksam över att hon inte är rädd, men känner med alla de djur som har en orolig kväll framför sig.

Jag har satt på mig långklänningen och klackarna och det gamla året ska snart avslutas med en sagolik middag i hemmets lugna vrå tillsammans med mina två älskade. Min lilla familj. Ett bra slut på ett år som har varit både omvälvande och tufft på många sätt. Det ska bli skönt att lägga 2014 bakom mig och blicka framåt. Men först en kort reflektion över året som gått.

I januari gjorde jag sista månaden på en arbetsplats där jag varit i fem år. En arbetsplats som lärt mig mycket och gett mig många roliga stunder tillsammans med underbara kollegor och två- och fyrbenta kunder. Men det jag lämnade var en helt annan arbetsplats, med andra värderingar än när jag började och jag gick med en känsla av befrielse, utan att se tillbaka.

I februari blev en dröm verklighet och jag kände att livet, efter att länge ha stått still, var på väg framåt,  mot något nytt och annorlunda. Min vardag fylldes av intressanta seminarier, en givande ledarskapsutbildning, tid att läsa böcker som länge väntat på att bli lästa, långa promenader, lägenhetsvisningar och framtidsdrömmar. Men lyckan blev kortvarig och mars var en tung månad. April blev ännu svartare och hela våren präglades av sorg, maktlöshet, ilska och frustration både när det gällde jobbsökande och privatliv. Men det fanns förstås ljuspunkter. En resa till Nice. Sjösättning av en båt. Angelägna samtal. Känslor som väcktes till liv.

Sommaren var en tid som präglades av oro. Oro över sjuka föräldrar. Oro över jobb. Oro över framtiden. Oro över oro i världen. Men den var också kärlek, bröllop, familj och vänner. Den var sol och värme och många fina stunder ombord på en båt, vid en stenig strand och över ett glas vin med utsikt över havet. En tid för försiktiga framtidsdrömmar, för påfyllning av energi och för andrum.

Oron fortsatte under hösten när pappa blev allt sämre. Men i takt med att löven föll hände det trots allt små saker. En adressändring, ett beslut att aktivt göra något tillsammans, ett beslut att försöka, ett nytt jobb. Sedan dog pappa och tiden stannade en stund. Sorg, saknad och minnen av andra förluster fördes upp till ytan... December gick i familjens tecken. Begravning, urnsättning, firandet av Skräppans födelsedag, julfirande. Det är tomt och pappa fattas mig. Men jag vill gärna tänka att han och Skräppan är tillsammans nu och skålar in 2015 med oss.

Sorgen har trots allt fört oss närmare varandra. Vi har kommit ut starkare och mer sammansvetsade på andra sidan, och 2014 avslutas i hoppets tecken.  Det är ett försiktigt hopp, lite stukat av besvikelser och förluster. Jag förväntar mig inte något, men jag önskar och jag hoppas. Jag hoppas att 2015 blir ett år då drömmar uppfylls, både för mig och för andra.

Gott nytt år!

Adjö älskade pappa

Adjö älskade pappa. I morse fick du somna in, lugnt och stilla. Nu behöver du inte kämpa mer.

I påskas var du och mamma på er sista utlandsresa i Spanien, men efter det blev du svagare och svagare för varje dag. Trots att vi visste att du inte hade långt kvar så känns det tomt och sorgligt utan dig.

T och jag besökte dig i söndags. Du satt i rullstolen och vi tog med dig på en promenad runt huset. Det blåste kallt, men jag tror att du tyckte om att få lite frisk luft. Du pratade inte längre alls och orkade knappt öppna ögonen på hela tiden vi var där. Men när vi skulle gå och jag sade hejdå och klappade dig på armen lyfte du blicken, tittade på mig och log. Det leendet tar jag med mig.

För även om du kunde vara en gnällig surgubbe ibland så kommer jag alltid att minnas dig med glädje. Du hade nära till skratt och blev lätt rörd. Jag minns min pappa flygaren, tennisspelaren, resenären, vinälskaren, dansören. Pappa till fem döttrar. Min pappa.

Om jag får barn ska jag berätta om morfar Sture.

Adjö finaste pappa. Nu får du och Skräppan ta hand om varandra. 

  

En ouppfylld önskan

Idag fyller min pappa 93 år. 

För tio år sedan hälsade pappa på mig i min nya lägenhet i Stockholm. Han var på väg till Åland med flygledarveteranerna och det var en av de sällsynta gånger på senare år då vi fick tillfälle att umgås en stund på tu man hand. Jag minns inte så mycket av besöket, men det jag minns är att han då berättade för mig att hans högsta önskan var att få dö genom att bara trilla ihop på tennisplanen mitt under en pågående match. Min pappa spelade tennis tre gånger i veckan ända fram till han var 89 år.

Idag fyller han 93 år och mamma och jag hälsar på honom på hjärtintensiven på Varbergs sjukhus. Han åkte in med ambulansen igår och ligger där för tredje gången i år. När vi kommer in i salen som han delar med tre andra ligger han på ena sidan av sjukhussängen och kramar krampaktigt sängramen av metall. Droppslangen har trasslat in sig runt hans arm och i metallstängerna. Han är klädd i landstingets mörkblå joggingbyxor och vita t-shirt. Pappa som aldrig har burit en tröja utan krage och alltid har tyckt att jeans och joggingbyxor ser ovårdat ut. Nu bryr han sig inte längre.

"Ja, må han leva, ja, må han leva..." sjunger mamma och han lyfter blicken. Han skiner upp och ler när han ser oss. "Vet du att det är din födelsedag?" frågar mamma. Han svarar att han vet det, men jag tror att han glömmer det igen i samma sekund. Han har svårt att fokusera. Hans värld har krympt. Han talar otydligt och det är svårt att höra vad han säger, men han lyckas få fram att han behöver till toaletten. Han klarar inte av att trycka på larmknappen själv. Minns inte att den finns.

Personalen hjälper honom på toaletten och sätter honom sedan i en rullstol. Jag kör honom till gemensamhetsutrymmet, som är precis lika torftigt som det låter. Han är så ostadig att jag hela tiden är rädd att han ska ramla ur. Jag håller en hand på hans axel. Han äter tre skedar av hallonmoussetårtan som mamma har haft med sig, dricker en klunk mjölk och lyssnar när jag läser upp alla födelsedagshälsningar han har fått via mammas Facebooksida. Han nickar för varje hälsning och ögonen glimtar till ibland, men han går snart in i sin egen värld igen och börjar ösa med skeden i mjölkglaset. Orkar inte sitta uppe länge.

Jag kör honom tillbaka till rummet och personalen hjälper honom i säng. Det är två steg från rullstolen till sängen och de håller honom med ett stadigt grepp under armarna. Han försöker räta upp sig och stå på benen, men de bär honom inte. "Lyft på benen, Sture, ett-två, ett-två" säger den manliga sjuksköterskan. De praktiskt taget lyfter honom fram till sängen. Min pappa har aldrig varit lång, men han har alltid varit rak i ryggen, vital och vältränad. Nu är han liten och krum. Axlarna är knotiga, ben och armar smala. Han är bara skinn och ben. Har inte ätit ordentligt på flera månader. Han tar en sked, en tugga, men har svårt att svälja. 

Det är så sorgligt att se honom så. Min pappa - tennisspelaren, resenären, kassören, flygaren - är en skugga av den han en gång var. Hans händer är kalla, hans näsa spetsig och hela han har krympt. Han är så hjälplös. Jag känner mig så hjälplös. Men han har inget emot att bli omhändertagen. Han är fortfarande artig och uttrycker hela tiden sin tacksamhet. "Tack ska du ha, tack snälla, tack, tack". 

Även om han knappt tycks vara medveten om att vi är på besök så känns det hemskt att lämna honom där. Han ser så liten och ensam ut i sjukhussängen och varje gång jag kramar honom adjö undrar jag om det är den sista. Det är fantastiskt att ha en pappa som var pigg så länge och som nu har fyllt 93 år. Men jag önskar att han kunde ha fått dö som han själv hade önskat. Med värdighet.

Men även om det inte blev som du ville pappa, så kommer jag alltid att minnas dig som du en gång var. Den pappa som jag skrev om när du fyllde 90 år. 

 

Vad har du för personlighet då, lilla vän?

Det är idag relativt vanligt att arbetsgivare i rekryteringsprocesser använder någon form av personlighetstest. Att rekryterare gör det är mer regel än undantag. Personligen känner jag mig väldigt kluven till olika typer av personlighetstester.

Jag tror att det kan finnas en viss nytta i att använda dem genom att de flyttar fokus från erfarenhet och kompetens till personlighet, vilja och potential. Jag upplever att allt för många "rekryterar säkert" genom att välja någon som redan har exakt rätt kunskaper - och helst branscherfarenhet också. Jag vill inte ha ett jobb där jag redan kan allt - jag vill lära mig nya saker och utvecklas. 

Jag tror också att personlighetstester kan minska inflytandet från magkänsla och intuition, som tyvärr allt för ofta lurar en att rekrytera personer som liknar en själv. Personlighetstester bryr sig inte heller om utseende, kön eller om du har ett utåtriktat och trevligt sätt. Så, i bästa fall kanske personlighetstester kan ge en mer objektiv rekryteringsprocess. Men, ofta används de först i slutfasen av processen, efter den personliga intervjun, så jag tror ändå att "magkänslan" tyvärr ofta väger tyngre i det slutliga beslutet.

Det jag inte gillar med personlighetstester är att de stoppar in människor i fack. De grupperar, kategoriserar och sätter etiketter. Svara på några frågor och ut kommer ett "facit" som säger att du är sån och du är sån. Du är röd, och du är blå. Du är introvert, och du är extrovert. Du är tanke, du är känsla. I mina ögon förenklar och förminskar de människor, som i verkligheten är så mycket mer komplexa och mångfacetterade.

Jag tror också att det är farligt att ha en övertro på att en viss personlighet är mest lämpad för en viss yrkesroll. Det begränsar. Jag tycker också att det är elitistiskt. Bara de som passar perfekt in i mallen godkänns. Hur skulle det se ut om alla VD:ar var stöpta i samma form? Eller alla säljare? Eller alla lärare? För vad säger ett personlighetstest egentligen om hur jag faktiskt beter mig i en viss situation? Vad säger det om hur jag reagerar under press? Vad säger det om hur jag interagerar med andra människor? Inte mycket. Det är som med matchning på dejtingsajter. En person kan ha "alla rätt" och ändå stämmer det inte när man ses i verkligheten. Eller kanske just därför.

Hur jag agerar i olika situationer beror förstås mycket på hur de andra personerna runt omkring mig agerar. Jag satt med i en ledningsgrupp som bestod av ett antal extremt idé- och resultatorienterade personer som kastade upp tusen bollar i luften och sprang på allt. Då tog jag på mig rollen som den som bromsade, manade till eftertanke och analys och sade "vänta lite nu - har vi tänkt på det här?" eller "är det här verkligen rätt sak att göra?". Men jag har också varit med i team där de andra medlemmarna har varit extremt analytiska och eftertänksamma, där jag istället har tagit på mig rollen att kasta upp idéer och driva fram beslut. Därför tycker jag ibland att det är svårt att svara på en del frågor i personlighetstester. Är du sån eller sån? Det beror på, svarar jag. Men det går inte. Du måste vara antingen eller, du kan inte vara både och... 

Jag är fortsatt skeptisk till personlighetstester i rekryteringsprocesser. Men jag tror att de ibland kan vara ett bra verktyg i grupper som redan arbetar ihop. De kan fylla en funktion i att ge oss en större förståelse för människors olikheter och för varför vi ofta beter oss på vissa sätt. Dessutom är det ju trots allt lite roligt med personlighetstester! Resultatet får oss att känna oss lite speciella, samtidigt som det visar att vi inte är ensamma. "Jaha, är du också röd?" Dessutom är det lite som med horoskop - resultatet stämmer ofta kusligt väl... (inte är så konstigt, eftersom personlighetstester bygger på självskattning).

Jag tycker till exempel att jag är en typisk INFJ:

"Though soft-spoken, they have very strong opinions and will fight tirelessly for an idea they believe in. They are decisive and strong-willed, but will rarely use that energy for personal gain – INFJs will act with creativity, imagination, conviction and sensitivity not to create advantage, but to create balance. Egalitarianism and karma are very attractive ideas to INFJs, and they tend to believe that nothing would help the world so much as using love and compassion to soften the hearts of tyrants. INFJs find it easy to make connections with others, and have a talent for warm, sensitive language, speaking in human terms, rather than with pure logic and fact. It makes sense that their friends and colleagues will come to think of them as quiet Extroverted types, but they would all do well to remember that INFJs need time alone to decompress and recharge, and to not become too alarmed when they suddenly withdraw. INFJs take great care of other’s feelings, and they expect the favor to be returned – sometimes that means giving them the space they need for a few days."

Tankar dagen efter...

Dagen efter valet. Det är en vacker höstdag. Solen lyser från en Moderatblå himmel. Grannens fruktträd dignar av glänsande S-röda äpplen. I det gröna gräset växer ännu några enstaka tappra maskrosor som inte har förstått att sommaren är slut. Idag hjälper inga rosa glasögon. Sensommarsverige har svepts in i en Sverigedemokratisk dimma som skapar en känsla av dyster förstämning. En Stefan Löfvén i minitiatyr har kasat ner och kramar hängandes på trekvart foten på en lyktstolpe. Vem vann egentligen valet? Det är tydligt att många idag känner sig som förlorare.  

Mitt Facebook-flöde fortsätter att fyllas av inlägg och länkar till artiklar som tydligt visar var många av mina vänner har sitt hjärta politiskt. Jag läser just nu Daniel Kahnemans "Tänka snabbt och långsamt", en bok som ger många insikter om hur den mänskliga hjärnan fungerar och som visar att vi många gånger inte är de upplysta, rationella och förnuftiga personer som vi tror oss vara. Han skriver bland annat om hur vår lättjefulla hjärna söker enkla, intuitiva svar och för det mesta nöjer sig med att ta fram information som stämmer överens med de uppfattningar vi redan har, istället för att kritiskt pröva dessa uppfattningar. Vi letar upp och delar de argument som stöder det vi redan tror på...

Jag försökte före valet att läsa så många inlägg och artiklar som möjligt och att tänka igenom olika argument, för jag tror att vi måste våga ifrågasätta våra egna sanningar. Jag är sällan tvärsäker, men aldrig har jag vacklat så mycket inför ett val som i år. Jag valde länge mellan gröna äpplen och gröna päron. För i min värld är grönt livsviktigt. Men tänk om det egentligen inte är äpplen eller päron som är det viktiga, utan något helt annat? Jag tror att vi måste våga ifrågasätta våra egna sanningar och jag uppskattar människor som hjälper mig med det. Daniel Kahneman, Klas Hallberg och Stefan Hyttfors är några exempel. (Investera gärna 45 minuter åt att lyssna på Stefan Hyttfors tankar kring social kapitalism).

Jag tror också att vi måste våga prata om allt, även det som är komplext och svårt. Vi måste prata om invandringen. Vi måste prata om jämställdhet. Vi måste prata om miljön. Vi måste prata om det ekonomiska systemet. Vi måste prata om det politiska systemet. Men för att vi ska våga prata öppet måste vi också lyssna på varandra utan att fördöma, anklaga eller stämpla människor och deras åsikter. Jag tror att vi ska vara mycket försiktiga med att sätta etiketter på människor. Jag tror att alla etiketter, oavsett om det är "rasist", "svartskalle", "vänsterflummare" eller något annat, enbart fjärmar, skapar avstånd, otrygghet och rädsla. Jag tror att det får oss att krypa in i våra skal och titta ut på världen med misstänksamhet.

I mina ögon har det varit för mycket svartmålning och för lite drömmar, visioner och öppen, ärlig dialog i årets valdebatt. Jag har idag sett många inlägg på Facebook där vänner har bett de som röstat på Sverigedemokraterna att plocka bort dem som vän. Jag har sett många hårda ord och hatiska kommentarer. Men jag tror inte att vi når förståelse genom att kalla alla som röstat på SD för idioter. Jag tror att hat föder hat. Jag tror mer på dialog. Jag tror på initiativ som Navid Modiris golfrunda med Jimmie Åkesson. Jag tror på att lyssna och att försöka förstå. Jag förstår inte hur 13% av Sveriges befolkning kunde rösta på Sverigedemokraterna. Men jag vill gärna försöka förstå.

Att verkligen lyssna är svårt. Det kräver öppenhet, omtanke, respekt, lyhördhet och kärlek. Det är lättare att frånskriva sig ansvar, ta avstånd och anklaga. Men jag tror att vi alla måste försöka lyssna, fortsätta att ifrågasätta våra egna sanningar, fundera på vad vi själva kan göra och inse att det inte existerar några enkla lösningar på komplexa problem. 

"No one is born hating another person because the colour of his skin, his background or his religion. People learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite." - Nelson Mandela

"Det är de svaga som är grymma. Ömhet kan man bara förvänta sig av de starka." - Leo Rosten