Värt att fira!

Igår fyllde jag 39 år. Idag fyllde en av mina kollegor ett par år plus eller minus. "Blir det något firande ikväll?", frågade jag. "Nej, jag firar inte." svarade hon. "Möjligtvis en gång vart tionde år". Det är hennes val, men det är inte mitt.

Det är klart att jag ibland känner en viss sorg i att bli äldre. I att inte längre vara 20 och tro mig evigt ung. I att passera 30 och inse att medicinväskan är större än sminkväskan. I att närma mig 40-årsstrecket och inse att jag kanske faktiskt aldrig kommer att få uppleva att bli mamma. I att varje kväll somna och varje ny dag vakna upp, ensam.

Men att inte fira? Vissa saker blir trots allt bättre med åren, det gäller inte bara viner. Jag trivs dubbelt så bra som 40 som 20 och jag hoppas att det betyder att jag kommer trivas tredubbelt bättre som 60. Jag hade fest när jag fyllde 37, jag hade fest när jag fyllde 38, jag hade fest när jag fyllde 39 och jag planerar att ha en ännu större fest när jag fyller 40. Om jag får uppleva den dagen. Min syster fick bara fira 52 födelsedagar. Vi firar dock fortfarande hennes födelsedag, även om hon inte själv kan vara med. För hennes födelsedag är värd att firas och gladare att minnas än dagen då hon dog. Ikväll tänker jag på min vän Eva som imorgon ska åka hela vägen till Stockholm för att gå på en begravning och stötta en vän som miste både sina föräldrar och sin son på samma dag.

Igår lade jag upp en länk till Sara Kadefors krönika på min Facebook-sida. Krönikan skjuter lite bredvid målet och är inte klockren, men den fick i alla fall mig att tänka till. Jag fick 72 grattishälsningar på Facebook igår. Jag är tacksam över dem, för de betyder att åtminstone 72 personer ägnade mig en tanke igår. Morbror Göran i Skattungbyn, som jag förmodligen inte hade haft någon kontakt med alls om det inte var för Facebook, min systerdotter Amanda som är i Afrika och delar ut mat till hungriga barn, min föredetta, Fredrik som jag spenderade 7 år av mitt liv med, mina Stockholmsvänner... Men Kadefors har en poäng i att det är lätt "att göra sig föreställningen, att saknades möjligheten att gratta på facebook skulle gratulanterna dyka upp utanför dörren på födelsedagen med tårta och presenter och ropa ett unisont ”Hurra för dig, finaste du!” Och så tror jag trots allt inte att det är.

Nästa gång jag påminns om en födelsedag på Facebook ska jag fundera på om jag kan fira genom att åka dit med en flaska champagne och en bukett tulpaner istället. Men egentligen, varför vänta till födelsedagen?

Min pappa heter bara Sture. Han har inget andranamn och under hela min uppväxt fanns inte Sture med i almanackan. Så, när vi ville fira något och egentligen inte hade någon särskild anledning, så firade vi pappas namnsdag. Han firades många gånger på ett år vill jag lova!

Det här inlägget handlar inte om Facebook. Det handlar om viktigare saker. Det handlar om att fira livet. För att återigen citera min husgud Leo Buscaglia: "Fira er mänsklighet. Fira er galenskap. Fira era brister. Fira er ensamhet. Men fira!"

“Too often we underestimate the power of a touch, a smile, a kind word, a listening ear, an honest compliment, or the smallest act of caring, all of which have the potential to turn a life around.” (också Buscaglia)

Jag, min egen fånge, säger så...

"Livet är den trånga ringen som håller oss fången,

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra."

Några rader ur Edith Södergrans dikt "Livet" som jag lade upp i min status på Facebook igår. För igår var en sådan dag då jag hade tusen saker i tankarna, men inte förmådde ta ett enda steg, inte förmådde göra minsta lilla. För igår var en dag då den senaste månadens händelser kom ikapp mig och jag kände mig olycksdrabbad, småpatetisk och misslyckad. För det kommer dagar då man, som Edith så sorgesamt men vackert beskriver, känner sig som fången och oförmögen att ändra sitt öde.

"Nej. Alldeles för dystert" var en av kommentarerna jag fick på mitt inlägg. "Jo. Ibland måste man få lov att vara dyster" är mitt svar. För livet är inte, vilket man lätt kan få intryck av på Facebook, alltid glamoröst, glatt och glättigt. Man kan inte, och man behöver inte, alltid vara glad. Man behöver inte ens låtsas att man är det. Det är ok att vara dysterkvist ibland också. Det är mänskligt att vara det. Även om inte alla håller med, så är det i min värld ok att visa alla sorters känslor - även ilska, även dysterhet - för de är också en del av livet. De är en del av att vara människa.

"Livet är vad DU väljer att göra det till, ingen annans upplevelse eller sanning" var en annan kommentar. Det ligger mycket i det, men jag tolkar det även som en uppmaning att ta mig i kragen (det kan vara fel av mig). Men även om livet i mångt och mycket är vad jag väljer att göra det till, så är det vissa gånger lättare sagt än gjort. Vi kan inte alltid välja och det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Ibland tycker jag att det finns en överdriven självhjälpshets i dagens samhälle som jag tycker har något kallt och oempatiskt över sig. Du, du, du - det är du som väljer, du styr ditt eget öde, din lycka ligger bara i dina händer, det är bara dina egna tankar som begränsar dig. Otur? Inte lycklig? Du har bara dig själv att skylla.

Men ibland blir det inte som vi har tänkt oss. Vi rår inte över allt. Sjukdom drabbar oss. Andra människor gör oss besvikna. När det av en eller annan anledning inte blir som vi har tänkt oss behöver vi tid att sörja, tid att omorientera oss, tid att hitta nya drömmar. Ja, det är viktigt att inte fastna och ja, även om vi inte alltid kan välja hur vi har det kan vi alltid välja hur vi tar det. Men, det betyder inte att vi inte får lov att stanna upp och vara dystra en stund. Innan man kan handla måste man känna sin längtan...

Vissa dagar är man svag. Vissa dagar känner man sig liten, misslyckad och värdelös och är en dysterkvist och då vill åtminstone inte jag varken höra klämkäcka tillrop om att muntra upp sig eller aldrig så sanna råd om att livet är vad du gör det till. Då vill jag läsa vackra sorgsna dikter och lyssna på vacker sorgsen musik. Det är också en sorts lycka. I svaga stunder är det enda man är mottaglig för en kram eller en empatisk tanke. Eller kommentarer som min kloka storasysters: "Ja, så är det! Men inte BARA så! Livet är också ett ögonblick av beröring vi aldrig glömmer, en sommarljuv vindpust mot vår kind, ett plötsligt ord som tränger till hjärtats innersta kammar..."

2011 års ledmotiv

Ja, vad ska jag säga om 2010 egentligen. Det känns som ett mellanår. Ett år av halvmesyrer. Ett år av inte riktigt rätt. Ett blahablahaår. Det går inte till historien som det bästa, men inte heller som det sämsta. Det har varit lite gnissel i maskineriet 2010. Det har liksom inte riktigt gått som jag har tänkt alltid, men jag har å andra sidan lärt mig en del.

Hälsa och träning - jag tyckte att 2009 var illa med 4 förkylningar, men 2010 har det rekordet slagits med inte mindre än 7 förkylningar. Suck. Efter utredning konstaterades kvalsterallergi och kanske lite mer än ansträngningsastman, så nu byts det lakan varje söndag och jag tar kortisonspray varje morgon och (peppar, peppar) - det verkar hjälpa, för nu har jag inte varit förkyld sedan början på november. Är trots allt nöjd med att ha genomfört 105 träningspass under året (att jämföra med 110 förra året).

Jobb - har kommit in i jobbet och hittat min roll. Trivs otroligt bra med kollegorna och med hälften av arbetsuppgifterna och tycker fortfarande att det är en fantastisk förmån att få ha med mig Elsa på jobbet. Men... börjar känna att drygt 1 1/2 timmes restid per dag skulle kunna ägnas åt roligare saker, börjar bli less på att aldrig ha tid med det jag tycker är roligt och skulle vilja ägna mig åt eftersom jag istället måste administrera både det ena och det andra och det tredje och det fjärde. Börjar dessutom tycka att det är mindre roligt att ha jobbat i 12 år och tjäna 2.000 kr över den rekommenderade ingångslönen för civilekonomer... så 2011, tid att se sig om.

Familj - saknar fortfarande Skräppan...., ofta. Men hon är ändå med mig, som en liten ängel på min axel. Vi har fått en ny familjemedlem, min systerdotterdotter Ellen. Jag blir mer och mer övertygad om att jag hellre vill träffa någon som redan har barn, än någon som inte har några men vill ha (the pressure...), eftersom det ändå är någon sorts garanti för att få barn i mitt liv, och börjar så smått fundera på om dörren till egna barn kanske faktiskt är på väg att stängas... (men har inte tagit ut den sorgen än). Jag har under året också påmints om att mina föräldrar börjar bli gamla. Pappa fyller 90 i år och har dragits med en besvärlig bältros som har påverkat honom såväl fysiskt som psykiskt.

Elsa - finaste Elsa blev efter många om och men till slut dräktig, men hade en besvärlig förlossning med två valpar som kom fel och kom ut livlösa. Tiken dog, men hanen räddades med konstgjord andning. Dock hade nog mamma Elsa redan avskrivit båda som döda, för hon tog inte till sig hanen riktigt som hon skulle. Sonen Hero (numera Nelson) adopterades dock av en Lagottotik och lever och mår bra hos sin nya familj och Elsa är hemma och sitt gamla vanliga jag igen.

Vänner - de bästa.... :) Har umgåtts en hel del med de närmaste och även träffat en del av de riktigt, riktigt bra, som jag ser allt för sällan. Är väldigt glad för bokklubben som gör att jag träffar några av de bästa regelbundet.

Resor - jag säger bara "Barcelona!" :D

Kärlek - ett ganska händelserikt år med ett par lite längre förhållanden och många flirtar... Har känt mig uppskattad och har haft roligt, men slutsatsen är kanske att jag har lagt lite för mycket vikt vid vad andra tycker och inte riktigt lyssnat på mitt eget hjärta. Avslutade året, med att årets näst sista dag bryta upp 3-månaders dejtande eftersom det var "något" som inte stämde, trots att allt verkade perfekt på pappret. Kom tidigt på det nya årets första dag till insikt om vad "det" var.... (men det tog i alla fall bara 3 månader den här gången, och inte 3 år...). Så, 2011 års ledmotiv blir därför "follow your heart".

Jag tror på 2011. :)

... och tro.

Kanske är det så, att allt hopp i världen inte hjälper, om man inte samtidigt tror.

Jag saknar verkligen inte hopp, men med min tro är det värre. Den är illa tilltygad. Kanske allvarligt skadad. Obotligt sjuk.

Min tro på kärleken var så stark en gång. Jag trodde på starka känslor. Jag trodde på vackra ord. Jag litade på min magkänsla och jag trodde att jag visste. Jag var så säker. "... på hundra skilda vägar har jag vandrat och trevat. Nu möts de. Fram mot dig har jag levat." (Karin Boye). Jag hade aldrig känt så förut och jag trodde att det var nog. Jag trodde att det skulle räcka hela vägen.

Nu köper jag en vacker låda med orden "Amor vincit omnia" och fyller den med höstens röda löv. Jag fyller den med hopp. Jag fyller den med kärlek. Men jag är vilsen och jag lyckas inte längre tro på något alls. Istället tvivlar jag...

Jag tvivlar på att jag kan bli så förälskad, att jag kan älska så mycket, mer än en gång i livet. Det är inte alla förunnat att någonsin få känna så alls. Vi kanske bara får en chans... Kanske är det det jag tror. Kanske vill jag inte ens tro att det går, för om jag gör det förringar jag i minnet det jag kände då.

Men är den känslan ens verklig? Den kanske bara är en föreställning i mitt hjärta, en förvrängning i mitt huvud. Jag minns ju knappt... jag bara vet ändå. Vad är egentligen verkligt? Tron är verklig.

Men jag tvivlar. Jag önskar att jag kunde tro på att bli förälskad igen. Hur ska jag kunna få det jag hoppas på annars? Jag tror ju på en massa saker utan att veta. Jag tror på månfärder, jag tror på det goda, jag tror på änglar, jag tror på sagor... Varför kan jag inte tro på förälskelsen, tro på kärleken.

Finns det ett placebo som kan få mig att tro på kärleken? Placebo - att "beställa" en medicin genom att i tanken definiera verkan... Var är du doktor Kärlek? - Ge mig ett piller som gör mig förälskad. Ge mig en medicin som får mig att tro på kärleken.

För jag känner mig vilsen och jag behöver tro.

...kärlek...

Vaknar sent och har bara mig själv att skylla. Skyll mig själv för att jag är trött och sliten efter en varm och vacker rödvinskantad kväll med finaste vännerna. Skyll mig själv för att jag är för trött för att brottas på bokmässan med bästa Anjo som jag hade tänkt. Skyll mig själv för att jag istället sitter här och skriver. Vilket blir allt för sällan, så de kanske inte är så dumt ändå... Även om jag önskar att jag hade varit två. Då hade jag i alla fall haft sällskap av mig själv.

Men det är förstås inte det jag egentligen önskar. Inte det jag verkligen hoppas på. Det är inte det jag längtar efter, när jag ensam ligger kvar i sängen och lyssnar till söndagens ljud. Vinden som ruskar om i Magnolians mäktiga lövkrona och för med sig en doft av framtiden in genom fönstret. De dova klangerna av kyrkklockor som ringer in. Gnisslet från femmans spårvagn när den vänder åter mot Länsmansgården och hållplatser med namn som Vårväderstorget och Önskevädersgatan. Ett hundskall från en mycket liten hund som inte är min. De ljusa rösterna från barn, som inte heller är mina, inbegripna i ett samtal kring en invecklad lek. En bilmotor som startar med en familj på väg på söndagsutflykt...

Sannolikt skulle du höra andra saker? Två som lyssnar - tillsammans. Att dela. Att älska. Det finns inte bara hopp i mitt hem och i mitt hjärta. Det ryms även kärlek. Kärlek symboliserad av hjärtan. Små hjärtan, stora hjärtan, hjärtan av trä, hjärtan av sten, hjärtan av strå, hjärtan av glas. Vita hjärtan, gröna hjärtan, svarta hjärtan, rödaste röda hjärtan - "Det största som finns är mitt hjärta".

Tillsammans är fint. Nästan lika fint som bästa ordet: "JA". Varför är det så svårt att säga ja? Vad är vi så rädda för? Rädslan sätter så lätt käppar i hjulet för kärleken. Det är så lätt att av rädsla försvara, skydda och gardera sig. Vända sig inåt istället för utåt. Dra sig undan, isolera sig. Skjuta upp. Lämna över. Vänta in. Skylla på annat. Allt av rädslan för att bli sårad. Jag gör det själv. Men vad är egentligen det värsta som kan hända? Att man blottar sig och visar en bit av sin själ. Är det så farligt? Risken finns att man kommer att bli sårad, men tomheten som följer av att inte ha tagit några risker är värre. Sårbarheten är kärlekens själ.

"Föreställningen att det skulle finnas ett lämpligare eller mer passande tillfälle att älska har lett till att många människor har ångrat sig hela livet".

Leo Buscaglia

En av mina bästa vänner, den gladaste och mest positiva människa jag känner, har en i mina ögon inte så positiv teori om män. Det är hennes fasta övertygelse att männen vill jaga. Att de bara fortsätter att vara intresserade så länge som det är de som är jägaren och man själv som är villebrådet. Hon tycker därför att man som tjej inte ska visa sitt intresse allt för tydligt, inte vara för "på", utan hellre spela svår och ointresserad, eller till och med flirta vilt med någon annan, för att höja sitt eget värde... Det uråldriga tröttsamma "spelet". Är det verkligen så? Jag vill inte tro det. Jag fungerar i alla fall inte så. Jag blir snarare mer intresserad om någon verkligen visar sitt intresse för mig (förutsatt att jag är intresserad tillbaka förstås...). Är jag däremot osäker på hans intresse, då är det lätt att inte visa var man står, att dra sig undan, att vänta in... Jag gillar inte spelet. Jag tror inte heller att män är tankeläsare, lika lite som vi kvinnor är det. Jag är hellre tydlig och visar mitt intresse och hoppas på samma bemötande tillbaka. Jag tror mer på Benjamin Franklin: "Om du vill bli älskad, älska och var värd att älska."

Mitt förra inlägg handlade om hopp. Det här handlar om kärlek. Jag hoppas på kärlek. Jag hoppas på andra saker också, men mest på kärlek. Jag tror dock inte att den dyker upp av sig själv och kommer och knackar på min dörr, så jag avslutar med ytterligare ett Buscaglia-citat: "De som älskar lär sig att inte bara hoppas på det bästa utan att kämpa för att åstadkomma det".

(Kinesiskt tecken för dubbel lycka)

Hopp...

...."Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken".

Pauli brev till korinterna i 1 Kor 13:4-7, 13

Kanske är det så. Kanske inte. Kvällens inlägg ägnas i alla fall åt hoppet. Jag har skrivit om det förr, för mig betyder det oerhört mycket och just ikväll behöver jag så förtvivlat hålla fast vid det. Jag hoppas, inte för mig själv, men för någon som jag älskar. Skräppans sten på mitt nattduksbord har ordet inristat - hope. I mitt gästrum står de fyra bokstäverna på rad så att övernattande vänner ser dem i samma sekund som de slår upp ögonen: H-O-P-E.

Ibland blir det inte som man vill hur starkt hopp man än har. Men även om det inte blir som man vill, utan på något annat vis, så kanske man så småningom kan se en mening i det som blev istället. Ibland blir det kanske väl så bra eller i slutändan till och med bättre än det man från början hade hoppats på. Kanske är det åtminstone så man måste försöka att se det, för att inte bli bitter. Men ibland går det bara inte. Som med Skräppan. Vi hoppades alla så mycket, men hon dog och hoppet om en dag till tillsammans, dog med henne.

Men, nog är det som syster Skräppan så många gånger sade, att utan hopp kan man inte leva. Kanske får man hitta nya saker att hoppas på när det inte längre går att hoppas på de gamla...

Vad är motsatsen till hopp? Hopplöshet. Likgiltighet. Uppgivenhet. Det jag fruktar mer än något annat. Att förlora hoppet, att känna mig likgiltig. Att inte bry mig. Hellre ilska, hellre sorg, hellre förtvivlan, men förstås ännu hellre passion, kärlek och glädje.

Har ni sett filmen "Pike Syndrom"? Den är något av det sorgligaste jag har sett. Forskare släpper ner småfisk till en utsvulten gädda, men småfisken är bakom glas. Gäddan försöker om och om igen att fånga fisken, men slår bara i glaset. Till sist ger den upp och lägger sig ner på botten för att dö. Då tar man bort glaset, så att gäddan kan fånga fisken, men det spelar ingen roll att hindret är borta, för gäddan har redan givit upp... Den har förlorat hoppet. Bestämt sig för att dö.

Men det som är så fantastiskt med hoppet är att även om man tror att man har tappat det, så kan man hitta det på nytt. Skräppan trillade under cancerresan allt som oftast ner i Förtvivlans träsk, innan hon ånyo klättrade upp i Hoppets Fyrtorn. Kanske hade Gäddan åter klättrat upp och överlevt om den hade flyttats till en ny miljö, eller om den hade fått en gäddvän, som inte visste om att det hade funnits något hinder.

Ibland känns det som jag balanserar obehagligt nära hopplöshetens rand och jag undrar ofta om jag låter mig nedslås av hinder som i själva verket inte längre finns... Kanske behöver jag byta miljö? Kanske behöver jag en ny vän? Men så kastas jag ner i förtvivlan och inser att är det något jag lider av så inte är det hopplöshet och likgiltighet i alla fall. Jag önskar bara att jag någon gång kunde få upptäcka det i glädje istället...

Det sägs att man ska vara glad för det lilla. Men ibland är det svårt, när man har hoppats på så mycket mer. Utan hopp kan man inte leva, men ibland är det svårt att leva, hur starkt hoppet än är.

Skräppans favoritbibelord var John 1:5 - Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det här var kanske inte mitt mest hoppfulla inlägg om hopp, men de orden ska jag ta med mig till sängs ikväll, för de, om något - andas hopp.

Fredag den trettonde

Fredag den trettonde.

Tidigt på morgonen,

eller sent på kvällen?

Jag dricker jordgubbssaft

och funderar över allt...

Medan Tor -

guden som bringar ordning ur kaos -

kör sin vagn och slungar sin yxa över augustihimlen.

Kvällen.

Inte den bästa, inte den sämsta.

En kväll på stan,

när jag egentligen hellre hade stannat hemma,

under en filt,

med en bok

och någon som andas bredvid.

Men någon knackar inte oinbjuden på min dörr.

Jag spelar bilspel och kör genom bergen.

Blir snurrig och ränner in i bergväggarna.

Tar taxi hem.

Chauffören kör allt för fort genom regnvåta gator,

medan mitt blod droppar ner på skinnsätet.

Jag skar mig på mitt röda paraply.

Det är fredag den trettonde.

Regnet piskar. Tor hamrar. Kaos.

Hemma...

...och det är alltid värt att vara borta,

med ett sådant välkomnande.

Fyrbent kärlek kan man alltid lita på.

Två färger möts

Längtar efter att komma hem till. Längtar efter att vara tyst tillsammans med. Längtar efter att ligga i sängen och läsa intill. Längtar efter att somna bredvid, efter att vakna bredvid. Längtar efter att drömma med. Någon...

Vissa dagar längtar jag inte så mycket. Andra dagar är längtan större. Kanske är det värst de dagar då man i tanken har snuddat vid möjligheten.

"Kärlekens rörelser har mojnat och de sover

men deras hemligaste tankar möts

som när två färger möts och flyter in i varann

på det våta pappret i en skolpojksmålning."

Tomas Tranströmer

Semester snooze

Just nu i ingen särskild ordning:

Fräknar, flädersaft, segel, bruna ben, harmoni, sommarslö, melankoli, energi, sommarfest, havsluft, lugn, rosor, resor, sommarregn, salta bad, skratt, vänskap, vila, klippor, ensamhet, litteratur, längtan, hallon, sommarvisor, fotografi, frustration, tråkigt, saltgodis, sova, långsamt, drömmar...

I'm a freak, I'm a weirdo

På sistone har jag allvarligt funderat över om jag...

... luktar illa.

... är otrevlig.

... eller bara allmänt frånstötande.

... kanske totalt socialt inkompetent.

... eller helt enkelt är fruktansvärt tråkig.

... osynlig?

... eller ett freak och ett weirdo som ingen egentligen vill umgås med.

... eller, värst av allt, om jag omedvetet har sårat någon, varit taskig eller råkat trampa på en öm tå...

Jag hoppas dock att jag bara är paranoid och inbillar mig alltihopa.

Skärp mig!

Note to self: Inte skriva inlägg efter allt för många glas rosévin. Det blir lätt så förvirrat då, när jag inte ens vet själv vad jag vill säga... och låter för den delen säkert också värre än det är.

Så, what's up? Begynnande 40-års kris? Allmän kluvenhet? Eller bara simpel leda? Kanske en kombination... En sak är i alla fall säker och det är att jag känner mig lite ensam och

bortglömd och inte så lite uttråkad. Det händer för lite i mitt liv just nu och det känns inte som det har hänt något på rätt länge.

• Lägenheten är inbodd och gästrummet har fått sin ansiktslyftning.
• Jobbet har förlorat nyhetens behag och även om jag trivs med en del av arbetsuppgifterna och alla de närmaste kollegorna så behöver jag nog nya utmaningar inom en inte allt för avlägsen framtid.
• Det är sommar och jag har inte ens en endaste liten sommarflirt på gång.
• Det är snart semester och jag har noll och inga planer. Inga roliga sommarfester, inga festivaler, inga spännande resplaner.
• Träningen ligger på is efter årets fjärde förkylning. Hoppas kunna sätta igång igen i veckan och ska faktiskt till läkaren på tisdag för att diskutera de ständigt återkommande förkylningarna.

Nåväl, inga olösliga problem direkt, men det är nog dags att börja agera, planera och ställa till med lite mer väsen.

You could be happy

Vissa dagar orkar jag bara inte... Det är så tröttsamt att inte känna något. Har jag förlorat förmågan? Jag tror det ibland. Ibland undrar jag om allt bara var en dröm... Kanske får man bara en chans. Har jag fått och försuttit min? Is this it? Vad ska jag göra nu?

"Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan."

Tomas Tranströmer

Jag har fått komplimanger idag och var på strålande humör tidigare, men just nu känner jag mig mest bara tom. Jag är en tråkig deppmaja. Skit. Det enda jag önskar är egentligen att verkligen känna igen...