Happy as a clam

Efter den sista tidens neggo-inlägg känns det läge att tala om att det just nu är klackarna i taket, party hela dagen, happy as a clam, full fart framåt och helt enkelt - jag mår jävligt bra just nu och är glad så länge det varar. :D

In the woods

Hade skrivit ett långt och självömkande inlägg i samma stil som förra måndagen. Men, jag raderade alltihopa. Nöjer mig med att konstatera att det är måndag, hormonerna spökar, TSH-värdet har gått upp, jag är på dåligt humör och jag önskar att jag hade någon som kunde muntra upp mig.

Helgen har varit lugn men bra. Elsa tog en stooor råtta i trädgården i fredags kväll och vi har varit på två långa promenader (den ena nästan lite väl lång, 2 timmar och 50 minuter...) i Sandsjöbackareservatet.

Vardagsblues

September, måndag kväll, mörker, höstluft, vardag...

Jag har haft en bra helg. Helgerna är oftast bra.

Men nu är det vardag igen och jag känner mig stressad och frustrerad. Jag har drabbats av handlingsförlamning och får ingenting gjort vare sig hemma eller på jobbet. "Att göra-listorna" växer sig bara längre och längre, dammtussarna breder ut sig över vardagsrumsgolvet och det enda jag lyckas göra är att sitta och stirra ut i luften eller ägna timmar åt att följa diverse meningslösa diskussioner i cyberrymden, vilket bara ökar ångesten.

Vad är det med mig? Jag vet ju att jag kommer att må mycket bättre om jag bara lyckas bocka av en enda sak på listan, om jag bara kommer igång. Men det går inte...

Jag har drabbats av vardagsblues. Jobba, köra bil, ut med Elsa, träna, laga mat, sova, köra bil, jobba, köra bil... Ekorrhjul. O-kul. Meningslöst.

Det är mest på vardagarna jag saknar någon... Någon som bara finns där i rummet bredvid och pysslar med sitt. Någon som ser mig, hör mig, rör mig. Bryr sig om att jag finns.

Kanske borde jag sätta igång något projekt, planera en resa, damma av mina drömmar... Jag tror att jag behöver något att se fram emot. Något annat än en lång räcka av grå vardagar.

Kom igen - fortare kan du!

Just nu kretsar mitt liv mycket kring träning, så varför inte ett inlägg om träning så här i Friidrotts VM-tider? Jag har registrerat mig på Funbeat, där jag lägger in mina träningspass, och jag måste erkänna att motivationen ökar av att se staplarna växa i takt med att fler och fler pass läggs till. Att försöka slå träningskompisarna i flest antal tränade minuter är ju också en rolig sysselsättning...

Jag behöver ha mål med min träning för att vara motiverad att träna. Nu närmast är målet att slå min tidigare miltid på 55 minuter på Midnattsloppet på lördag. Det borde inte vara omöjligt. Jag har även anmält mig till Finalloppet i Skatås den 31 oktober (Tjärnrundan 8,8 km) för att klara av att hålla igång löpningen ett tag in på hösten. Efter det ska jag med gott samvete ta min tillflykt till gymmet och ägna mig mer åt styrketräningen.

För, i ärlighetens namn är jag nog mer gymråtta än maratonlöperska. Jag kommer nog aldrig att lära mig att älska löpning. Jag tycker om att springa när jag är i så pass god kondition att det riktiga flytet infinner sig. Men vägen dit är lång, tung och svettig och jag är inte särskilt uthållig, så ofta ger jag upp innan jag har nått ända fram. Jag ska försöka att inte göra det i höst. Funbeat är en hjälp på vägen. En liten piska i form av någon som är snabbare än jag som springer ett halvt steg framför mig och retas brukar också funka. Kombinerat med en morot i form av någon som lagar mat åt mig, pillar mig i håret och pussar mig i nacken när jag kommer hem och jag förbättrar mina tider med flera minuter... Nåja, man kan inte få allt.

Imorgon ska jag ta ut min MTB och ta en cykeltur i Delsjöterrängen som omväxling. Ska försöka komma ihåg att ta med mig kartan den här gången, så att jag inte cyklar vilse som sist...

En sommar...

En sommar har gått... och den gick fort. Imorgon är det tillbaka till vardagen och många, långa jobbveckor innan adventsljusen tänds. Melankoli, lätt sorgsenhet och småångest, blandad med känslor av glädje, lätthet och energi efter en ljus och fin sommar.

Jag sitter i mörkret framför det konstgjorda datorskenet och ser ut över en gråmulen, regntung himmel och den oavbrutet blinkande masten vid Brudaremossen. Det känns passande att solen gick i moln den sista semesterdagen. Men, faktiskt känns det som om den fortfarande lyser inombords. Jag har en stark övertygelse om att det kommer att bli en intressant, spännande och på många sätt bra höst.

Jag har haft svårt med bloggandet länge och nu tror jag att jag vet vad det beror på... När jag startade den här bloggen skrev jag framför allt för att få ordning på mina egna, minst sagt stormiga och spretiga, tankar och känslor. Jag skrev också många inlägg med en speciell läsare i tankarna, D. Han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag står fast vid allt jag har skrivit till honom, men han finns nu inte längre i min framtid. Så, trots att jag vet att han fortfarande läser, har jag känt mig vilsen i mitt skrivande, eftersom jag har förlorat "min läsare".

Ett tag skrev jag istället till min syster Skräppan (saknar dig). Men, det är nu drygt ett halvår sedan hon gick bort. Så, om den här bloggen ska leva vidare måste jag nog lära mig att skriva för mig själv igen...

Vi får väl se vad det blir av det...

Åt rätt håll

Har haft fler beige dagar med stressigt och bråkigt på jobbet och allmän obalans och olust. Dessutom oflyt - bilen gick inte igenom besiktningen, jag bokade tid på verkstaden, men ett par dagar innan vägrade den att starta och fick bärgas. Efter katalysatorbyte är jag nu nästan fjortontusen kronor fattigare, och skulle nog behöva lägga lika mycket till på kamremsbyte, fel på airbagsystemet och missljud från drivaxeln. Suck. Det får bli "hemester" i år. Men det är ju inne har jag hört, och faktiskt känns det trots allt som det har vänt nu...

Idag är en bra dag. Jag har haft privatlektion med en klickertränare med Elsa och fått lite nyttiga tips, så nu känner jag mig taggad att ta tag i hennes träning igen. Vi ska även ha privatträning i agility om en vecka och jag ser fram emot rasklubbsdagarna i Tollarp i sommar och vår agilitytävlingsdebut.

Jag har dessutom suttit ute i solen i trädgården en stund och fått nya fräknar. Imorgon ska jag åka och bada med Lilla J och nästa vecka ska vi på konsert - Thåström/Ternheim på Trädgår'n. Jag har också anmält mig till Midnattsloppet och återfått lite träningsmotivation. Den här veckan har jag sprungit tre gånger, varav två med Lilla J.

Två veckor till på kontoret - sen har jag fyra veckors semester. Det ska bli såå skönt... Nu ska jag ut på stan med ett par kompisar och dricka rosé och titta på folk en stund. Idag är jag positiv och känner på mig att livet är på väg åt rätt håll.

Lite skumt för övrigt - förut hade jag större behov av att skriva när jag kände mig nere, men nu har jag absolut ingen lust att skriva då, men större lust när jag är uppåt...

Om lust

Det har varit lite tungt på sistone. Eller, kanske inte tungt så mycket som tomt, grått, småtråkigt, olustigt och meningslöst. Jag har känt mig trött och oinspirerad på de flesta plan - har inte orkat blogga, inte orkat träna, inte orkat dejta, inte orkat vara social över huvud taget, inte orkat träna med Elsa, inte orkat engagera mig på jobbet, inte orkat... Jag har hamnat i en olustig och orkeslös sprial.

Idag tvingade jag mig att ta på mig joggingskorna och springa en runda, trots att det tog emot, och mådde genast lite bättre. När jag sprang i solskenet och kände att, så dålig kondition har jag kanske inte ändå, så tänkte jag att det är kanske just det jag måste göra just nu. Tvinga mig själv. Även om jag inte har lust.

Jag kom att tänka på skratt-workshopen jag var på för ett par år sedan. Är det någon som har varit på skrattyoga? Först fick vi en föreläsning i skrattets betydelse och dess fysiska och psykiska effekter och sedan fick vi helt enkelt en lektion i "att skratta utan anledning". Först kändes det helknäppt och totalt krystat att bara skratta utan att ha något att skratta åt, men när vi väl hade börjat så kom det naturligt och smittade av sig och plötsligt så skrattade alla helt hejdlöst, helt naturligt.

Jag tror verkligen att skratt föder skratt, glädje föder glädje, kärlek föder kärlek... precis som våld föder våld och sorg föder sorg. Och kanske måste man ibland "tvinga" sig själv att skratta eller försöka ha roligt, trots att man verkligen inte känner sig det minsta glad, för att komma ur en negativ sprial och in i en positiv. Åtminstone är det min arbetshypotes för sommaren. Jag SKA ha roligt.

Jag läste nyligen en artikel som handlade om lust och jag är övertygad om att samma sak gäller där. Närhet föder närhet. Lust föder lust. Jag har inte dejtat någon på ett tag och då känner jag inte så stort behov av närhet heller, saknar det inte så mycket. Men om jag träffar någon och får en kram eller en kyss, då växer behovet igen... Artikeln varnade för att vi har en övertro på "spontanlusten", att det är allt för vanligt att vi i ett förhållande går runt och väntar på lusten och tror att "snart, snart kommer den". Men enligt undersökningar så har vi i fasta relationer ofta sex av andra skäl än lust - för att undvika bråk, för att må bra, på grund av längtan efter närhet och intimitet - och först när vi har blivit stimulerade kommer lusten. Därför tror jag att det är livsviktigt att aldrig slutat röra vid varandra om man vill få en relation att hålla...

Här ska skrattas och kramas...

Jag älskar dig ändå...

Och upp igen...

Sitter nu framför datorn med ett glas rosévin och äter en lyxig smörgås med rostat bröd, sallad, kallrökt lax och avocado samtidigt som jag skriver mitt inlägg. Genom golvet hörs svaga toner från ett piano. Det är grannens flicka som spelar på våningen under. Genom det öppna fönstret hörs fågelkvitter och på avstånd klirrandet av glas och glada röster på en studentmottagning.

Jag satt en stund i solen när jag kom hem idag. Sedan gick jag en promenad med Elsa innan jag tog min nya 400 kronors cykel, som jag köpt av en väninna till mamma, till gymmet. Det kändes skönt att känna de ljumma vindarna i ansiktet och att slippa känna mig som en miljöbov genom att ta bilen den korta biten för att träna.

Det är nog så att dagarna då man inte fattar någonting och känner sig vilsen, ensam och rädd, är lättare att bära när man har någon att dela dem med. När jag har en bra dag, som idag, känner jag mig stark och full av hopp och är ganska förvissad om att jag klarar mig på egen hand. Men de blå och grå och svarta dagarna, då önskar jag att jag hade någon som kunde hjälpa mig att reda ut begreppen. Det är lättare när man är två. Kanske begriper den andra personen inte mer än man själv, men då finns det åtminstone någon som kan säga "det gör inget, jag älskar dig ändå". Någon som kan ge en kram och trösta.

Fullofmind berättar på sin blogg om sina tankar om vilka krav hon har på en blivande partner numera. Högst på min 'kravlista' är att det är någon som vågar säga: "Jag ska älska dig och ingenting annat spelar någon roll". Någon som vill vara med mig även om jag är dum, även om jag inte fattar någonting, även om det är svårt ibland. Någon som vågar stå för att han har valt mig och vågar visa det.

Jag är trött på 'om' och 'men' och 'jag önskar att det vore annorlunda'. Jag är trött på män som säger A men gör B. Jag är trött på spel och killar som inte hör av sig. Jag är trött på ord, jag behöver handling. Det verkar så enkelt, men det är så svårt. Eller är det egentligen enkelt, men vi gör det så svårt? En sak är i alla fall säker - jag tänker inte ge upp. För det är som Nalle Puh säger: "Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."

Schitzofren

Jag fick ett sms av en vän idag - en vän som skrev: "Ibland undrar jag vad jag håller på med. I nästa stund undrar jag inte över något, allt är som det ska".

Så känns det för mig med.

Ena dagen känner jag mig i balans. Det känns som om jag har hyfsad koll på läget, jag mår bra, är full av energi, känner mig stark och brinner av lust att hitta på allt möjligt. Jag får massor gjort och ser framåt med tillförsikt.

Nästa dag fattar jag ingenting. Jag känner mig i obalans, allt är tokigt, ingenting blir som jag har tänkt mig, jag orkar ingenting, klarar inte av någonting, har inte lust med någonting och får absolut ingenting gjort. Jag sitter bara och tänker på allt jag borde göra och minsta lilla sak känns oöverstiglig.

Det är tröttsamt. Upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Har det alltid varit så? Hur var det före D? Jag minns inte. Hur var det tillsammans med D? Jag har känslan av att de bra dagarna övervägde och att de sämre var så få att jag inte lade dem på minnet. Men kanske är det bara minnet som spelar mig ett spratt.

Jag vet inte. Idag är en dag när jag inte fattar någonting...

Söderöver

Snart helg igen, och jag som inte har hunnit berätta om den förra... Den här helgen ska jag jobba, suck... Har inte lust alls, även om det inte direkt är något betungande. Men det är mycket och snurrigt på jobbet och jag behöver helgerna till att vara social utanför jobbet, koppla av och koppla bort.

Förra helgen var verkligen en helg som gjorde gott för själen. Min syster, hennes vän och jag åkte i fredags ner till vännens sommarstuga en bit utanför Torekov. Så fredagkvällen tillbringades med vitt vin, räkor, ost och druvor på den inglasade verandan med rosa gardiner, tända ljus och utsikt mot det skummande havet.

Efter en fantastisk 3,5 timmes långritt i skritt, tölt och galopp i bokskogarna på Hallandsåsen på lördag förmiddag blev det lunch i solen och därefter en tur på fyrhjuling och utsikt över hela Skummeslövsstrand. En immig öl på en uteservering i Båstad, en lång varm dusch på hotellet och middag på en trevlig liten restaurang och sedan sov jag gott och var utvilad för söndagens två 2-timmarsturer på hästryggen.

Såg dessutom flera dussin ställen där jag ååhh sååå gääärna skulle bo.... Och enligt vår turguide så går det faktiskt att livnära sig på turridning... Drömma kan man alltid göra.

3 månader och 16 dagar

Allrakäraste syster,

Idag besökte jag din grav för första gången sedan begravningen. Jag satt en stund i gräset framför stenen med ditt namn och kände vårsolen värma i ryggen. Din grav ligger så vackert med utsikt mot kyrkan åt ena hållet och ned mot ängarna där hästarna betar åt det andra. När vinden ligger på kan man kan ana en salt doft ifrån havet.

Elsa rullade sig och hasade runt och kliade både mage och rygg i gräset framför din sten, och hade du varit där hade hon glatt slickat dig i örat som hon brukar.

Jag tänkte att jag kanske borde haft med mig en blomma och ställt vid din grav, men jag köper en åt mig själv istället. Jag vet att du skulle ha gillat det bättre. För mig finns du inte där under stenen. För mig finns du ute vid fyren på Vinga, i svampskogen vid Skärsjön, i havsvattenpoolen på Varbergs kurort, ute på klipporna vid Hummerviken och på barstolen i mitt kök när jag står i köket och dricker ett glas sherry och knaprar på de där majssnacksen som du tyckte så mycket om.

Det har gått 3 månader och 16 dagar sedan du dog. Ibland känns det längre. Jag saknar dig. Jag saknar dina kloka råd. Jag saknar att småprata med dig i telefon på söndagkvällen. Jag saknar ditt sällskap på familjekalasen. Jag saknar ditt glada småluriga fnittrande skratt, din knasiga humor och din förmåga att se det roliga i vardagliga små saker.

Jag är glad att jag hann flytta ner innan du blev sjuk och att vi fick den där härliga sommaren tillsammans ute på Öckerö för två år sedan. Jag är ledsen att det inte blir fler somrar tillsammans.

Love you.

Motvind

Okej, även om uppförsbackarna är kortare numera så är det ofrånkomligen och lik förbannat uppförsbacke och motvind vissa dagar, och idag är en sådan dag...

De vackra mörkrosa tulpanerna jag köpte på ICA igår slokar redan.

Jag har nyss fått lön och efter att ha betalat räkningar på över 21.000 kr är jag redan pank igen och jag börjar undra om det verkligen var så smart att byta jobb och gå ner i lön.

Det är ap-mycket att göra på jobbet. Känns rörigt.

Elsa är hos mamma.

Jag orkar inte laga mat.

Det är något allvarligt fel med min dator. Den kraschar titt som tätt och talar om att den har startat om efter ett allvarligt fel (som jag trodde att datorfirman hade åtgärdat när jag lämnade in den och betalade 2000 kr för att de skulle åtgärda det...). Suck.

Mobilen är tyst.

Jag önskar att jag hade någon att krama.