Motvind

Okej, även om uppförsbackarna är kortare numera så är det ofrånkomligen och lik förbannat uppförsbacke och motvind vissa dagar, och idag är en sådan dag...

De vackra mörkrosa tulpanerna jag köpte på ICA igår slokar redan.

Jag har nyss fått lön och efter att ha betalat räkningar på över 21.000 kr är jag redan pank igen och jag börjar undra om det verkligen var så smart att byta jobb och gå ner i lön.

Det är ap-mycket att göra på jobbet. Känns rörigt.

Elsa är hos mamma.

Jag orkar inte laga mat.

Det är något allvarligt fel med min dator. Den kraschar titt som tätt och talar om att den har startat om efter ett allvarligt fel (som jag trodde att datorfirman hade åtgärdat när jag lämnade in den och betalade 2000 kr för att de skulle åtgärda det...). Suck.

Mobilen är tyst.

Jag önskar att jag hade någon att krama.

Medvind

Är nyss hemkommen från en löprunda i Skatås. 10:e rundan sedan jag kom igång ordentligt och äntligen infann sig flytet. För första gången kändes det lätt att springa och när jag väl var igång bestämde jag mig för att ta den längre 50-minuters rundan istället för den vanliga 35-minuters. Till och med de branta backarna i början av 5:an gick som en dans. Jag ökade på stegen längs med Härlanda tjärn, som låg spegelblank mellan vårbleka träd som nästan, nästan, men inte riktigt, börjat slå ut.

Okej, jag skulle ljuga om jag sade att det inte var det minsta jobbigt. Men det kändes aldrig tungt. Att klara av att ta i lite i uppförsbackarna fick mig bara ännu mer taggad och gjorde att det kändes ännu bättre att med vingar under skorna flyga ner för det långa nedförslutet efter Brudarebacken och räcka ut tungan åt trollen.

Kanske är det dags för lite medvind nu. Det känns nästan så.

Under de senaste tre månaderna har jag träffat tre män som jag tror att jag faktiskt skulle kunna tillåta mig själv att bli kär i. Sen skulle det förstås underlätta om de kände likadant, vilket tyvärr inte verkar vara fallet med de två första, som har gått upp i rök. Men jag har inte gett upp hoppet om den tredje än, även om jag undrar om han kanske inte är lite för återhållsam och kontrollerad för min smak. Men, jag minns å andra sidan att jag tyckte så om D i början också. Och oavsett, så känns det som ett stort framsteg att jag över huvud taget kan känna så.

Jag är på en helt annan, bättre plats den här våren än förra och magnolian utanför mitt sovrumsfönster är om möjligt ännu vackrare i år än förra året...

Bloggtankar

Min blogg har i genomsnitt runt 25 unika besökare per dag. Jag tippar att de flesta är "stammisar". Några vänner, några familj och några andra. Nya besökare hittar oftast till min blogg när de söker på "vårbilder skrivbordsunderlägg" eller en strof ur någon känd dikt som jag har lagt ut på bloggen. En och annan hittar också hit via udda sökord som "musbajs". Inte så mycket av den varan i mitt längre, tack och lov.

Jag känner inte att jag har så mycket att säga just nu. Det känns som om varje inlägg jag gör är halvdant, krystat, platt och lite intetsägande och jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna intressera någon mer än möjligtvis mina allra närmaste. Kanske har den här bloggen spelat ut sin roll...

Jag har varit nästan lika dålig på att läsa och kommentera andras bloggar som på att skriva själv. Och när jag nu går igenom min länklista så inser jag att den är hopplöst inaktuell och att många av mina favoritbloggare har slutat blogga, lösenordskyddat sina inlägg eller försvunnit någon annanstans utan att jag har hängt med. Det känns faktiskt lite sorgligt. Många av dem har varit en del av mitt liv så länge, må så vara i periferin. Ankan, Haikuharen (som jag förvisso har kontakt med ändå), Meningsfull, Nollan, Lotta och ni andra - vart tog ni vägen? Vad händer i era liv? Har ni det bra?

Idag kan jag skriva under på att jag faktiskt kan sakna sorgeprocessen. Jag lärde mig så mycket - om mig själv, om andra och om livet. Jag kände så mycket, så stort, så direkt, så tveklöst äkta och så okontrollerbart.

Numera har jag det rätt så bra. Jag har mycket att vara tacksam över och jag känner mig för det mesta ganska harmonisk. Men de tvära kasten från nattsvart, bottenlös sorg till sprittande rosaskimrande glädje och himlastormande innerlig kärlek är borta, och jag saknar dem. Min största rädsla är att inte kunna hitta de stora känslorna igen. Min största skräck är likgiltigheten. Jag säger som MalinC hos fina IfiNat - Är jag bara ett skal? Vet jag allt eller inget? Vart har alla känslor tagit vägen?

Kanske får bloggen vara kvar tills jag har tagit reda på det. Tills cirkeln är sluten. Jag tar inga nedläggningsbeslut idag i alla fall, för idag är en dag när jag har saltat popcornen lite för mycket och känner mig allmänt låg, salt och småsur.

Harmoni

Är nyss hemkommen efter en intensiv och händelserik helg. Känner mig trött, men väldigt harmonisk. Så jag sätter på Jason Mraz, musik som gör mig glad och matchar mitt humör för stunden. Slår mig ner i soffan i mitt nystädade och påskpyntade hem. Gula ljus, gula tulpaner, gula påskfjädrar och massor med små gula kycklingar. Gult är fult...? Dumheter.

I fredags var jag på A Camp på Konserthuset med systerdotter Lilla J. Alltid lika roligt att gå på konsert! Jag har varit på fler det senaste året än sammanlagt de senaste fem åren - en bra trend. Nina Persson var lite halvflummig och smårolig och låtarna gör sig ännu bättre live. Även förbandet i form av Kristofer Åström med band var riktigt bra. Alltid lika kul med nya musikaliska bekantskaper.

Solig lördag med skogspromenad med Elsa, kaffe i trädgården och en löprunda i Skatås. En snabbvisit på familjekalaset och vidare till en väldigt trevlig middag. Grillat, sommarsallad, rödvin, rökig whiskey och prat till framåt småtimmarna.

Söndag med långpromenad vid havet, ett besök på gymet och söndagmiddag hos mamma och pappa.

Bra helg.