September blues

Augusti övergick nästan omärkligt i september. Det mäktiga lövverket i Skatås har antagit en mörkgrön ton och i den mjuka mossan på marken samsas redan enstaka gula björklöv med svampar av allehanda slag. En ensam flugsvamp höjer sin långa hals över blåbärsriset. Är den gråfotad, lömsk eller rodnande? I mina ögon är den stolt, och vacker. Det duggregnar och i backen sitter trollen och stirrar stint på mig med sina glasartade ögon, men i själva verket ser de rätt så fåniga ut i sina gula blomsterluvor.

Det är höst.

I vanliga fall gläds jag åt hösten. Jag gillar att ta nya tag efter sommaren. Jag ser fram emot julen. Jag längtar efter röda löv och klara, friska höstdagar. Jag längtar också efter regn som smattrar mot rutan och att få sitta inne och kura i soffan med tända ljus, en kopp te och en bra bok. Men i år känns vinden råkall och lite småkuslig och hemmet ekar tomt. Det är ensamt och jag känner mig som ett av trollen i backen. Fastfrusen och småemlig.

Igår var det ett och ett halvt år sedan D flyttade och imorse drömde jag att han var död och vaknade oändligt sorgsen. Det är höst. Slut på sommar, semester och fester. Vardagen tar vid och det är där saknaden är som värst. I att vakna ensam, i att somna ensam, i att inte ha någon att dela dagens tankar med. I att inte höra någon andas i rummet bredvid när jag sitter i soffan med min bok.

Men jag försöker tänka på Erik Blombergs ord: "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är." Och visst finns det stjärnor i mörkret - Systrar. Vänskap. Att jag återigen minns mina drömmar. Att energin och med den skrivlusten sakta börjar återvända. Flugsvampar och gula blomsterluvor.