Fredag den trettonde

Fredag den trettonde.

Tidigt på morgonen,

eller sent på kvällen?

Jag dricker jordgubbssaft

och funderar över allt...

Medan Tor -

guden som bringar ordning ur kaos -

kör sin vagn och slungar sin yxa över augustihimlen.

Kvällen.

Inte den bästa, inte den sämsta.

En kväll på stan,

när jag egentligen hellre hade stannat hemma,

under en filt,

med en bok

och någon som andas bredvid.

Men någon knackar inte oinbjuden på min dörr.

Jag spelar bilspel och kör genom bergen.

Blir snurrig och ränner in i bergväggarna.

Tar taxi hem.

Chauffören kör allt för fort genom regnvåta gator,

medan mitt blod droppar ner på skinnsätet.

Jag skar mig på mitt röda paraply.

Det är fredag den trettonde.

Regnet piskar. Tor hamrar. Kaos.

Hemma...

...och det är alltid värt att vara borta,

med ett sådant välkomnande.

Fyrbent kärlek kan man alltid lita på.

Två färger möts

Längtar efter att komma hem till. Längtar efter att vara tyst tillsammans med. Längtar efter att ligga i sängen och läsa intill. Längtar efter att somna bredvid, efter att vakna bredvid. Längtar efter att drömma med. Någon...

Vissa dagar längtar jag inte så mycket. Andra dagar är längtan större. Kanske är det värst de dagar då man i tanken har snuddat vid möjligheten.

"Kärlekens rörelser har mojnat och de sover

men deras hemligaste tankar möts

som när två färger möts och flyter in i varann

på det våta pappret i en skolpojksmålning."

Tomas Tranströmer

Semester snooze

Just nu i ingen särskild ordning:

Fräknar, flädersaft, segel, bruna ben, harmoni, sommarslö, melankoli, energi, sommarfest, havsluft, lugn, rosor, resor, sommarregn, salta bad, skratt, vänskap, vila, klippor, ensamhet, litteratur, längtan, hallon, sommarvisor, fotografi, frustration, tråkigt, saltgodis, sova, långsamt, drömmar...

I'm a freak, I'm a weirdo

På sistone har jag allvarligt funderat över om jag...

... luktar illa.

... är otrevlig.

... eller bara allmänt frånstötande.

... kanske totalt socialt inkompetent.

... eller helt enkelt är fruktansvärt tråkig.

... osynlig?

... eller ett freak och ett weirdo som ingen egentligen vill umgås med.

... eller, värst av allt, om jag omedvetet har sårat någon, varit taskig eller råkat trampa på en öm tå...

Jag hoppas dock att jag bara är paranoid och inbillar mig alltihopa.

Skärp mig!

Note to self: Inte skriva inlägg efter allt för många glas rosévin. Det blir lätt så förvirrat då, när jag inte ens vet själv vad jag vill säga... och låter för den delen säkert också värre än det är.

Så, what's up? Begynnande 40-års kris? Allmän kluvenhet? Eller bara simpel leda? Kanske en kombination... En sak är i alla fall säker och det är att jag känner mig lite ensam och

bortglömd och inte så lite uttråkad. Det händer för lite i mitt liv just nu och det känns inte som det har hänt något på rätt länge.

• Lägenheten är inbodd och gästrummet har fått sin ansiktslyftning.
• Jobbet har förlorat nyhetens behag och även om jag trivs med en del av arbetsuppgifterna och alla de närmaste kollegorna så behöver jag nog nya utmaningar inom en inte allt för avlägsen framtid.
• Det är sommar och jag har inte ens en endaste liten sommarflirt på gång.
• Det är snart semester och jag har noll och inga planer. Inga roliga sommarfester, inga festivaler, inga spännande resplaner.
• Träningen ligger på is efter årets fjärde förkylning. Hoppas kunna sätta igång igen i veckan och ska faktiskt till läkaren på tisdag för att diskutera de ständigt återkommande förkylningarna.

Nåväl, inga olösliga problem direkt, men det är nog dags att börja agera, planera och ställa till med lite mer väsen.

You could be happy

Vissa dagar orkar jag bara inte... Det är så tröttsamt att inte känna något. Har jag förlorat förmågan? Jag tror det ibland. Ibland undrar jag om allt bara var en dröm... Kanske får man bara en chans. Har jag fått och försuttit min? Is this it? Vad ska jag göra nu?

"Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan."

Tomas Tranströmer

Jag har fått komplimanger idag och var på strålande humör tidigare, men just nu känner jag mig mest bara tom. Jag är en tråkig deppmaja. Skit. Det enda jag önskar är egentligen att verkligen känna igen...

Just another day

Måndag. Gråväder. Depp. Trött, allmänt less, blir inte som jag tänkt. Ont i halsen. Igen. Suck.

Idag känns som - just another day.

Sarah Bettens - Just another day. (Tyvärr inte så bra kvalitet).

Själens spegel

Det sägs att ögonen är själens spegel.

Min älskade sade en gång till mig att mina ögon var svåra att läsa. Att han inte kunde se vad jag kände. Det sårade mig, för jag kände så mycket och starkt för honom att jag var övertygad om att det måste lysa igenom.

Min pappa har glada ögon med skrattrynkor.

Min syster Skräppan hade snälla ögon.

Elsa har pigga, vakna.

En vän har drömmande.

En annan har skarpa, vaksamma.

En har djupt liggande, intelligenta.

En har ljusblå, uppriktiga, ärliga.

Är ögonen själens spegel? Eller ljuger de ibland? Är det bara blå dunster?

Den här helgen har jag sett in i många ögonpar och undrat vad som döljer sig där bakom..

Längst in i hjärtat bor, en längtan stor

Jag mår fortfarande i grund och botten väldigt bra. Jag känner mig mestadels positiv, pigg och lite pillemarisk. Jag vill mycket. Vill springa fort, hoppa högt, skratta, dansa, bjuda till fest. Ibland räcker inte tiden riktigt till, men jag gör så gott jag kan och det får räcka just nu.

Vårens färger känns extra starka i år, doften av nyutslagna syréner letar sig in i varje vrå och årets första humla har förirrat sig in genom fönstret.

Men visst finns det blåare dagar och mitt i allt det vackra finns ett stråk av sorgsenhet. En sorgsenhet som bottnar i längtan efter att dela glädjen med någon. Magnolians vita änglablommor har trillat till marken och det var bara jag som såg dem flyga...

Men jag håller fast vid Karen Blixens ord "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns".

Dekadens, dekadens

Jag mår skrattretande bra just nu.

Jag mår så bra att jag inte ens orkar bry mig om att jag faktiskt har åkt på årets tredje förkylning, vilket förstås borde kännas åtminstone lite irriterande med tanke på det förestående Göteborgsvarvet. Meeen, det är ju inget jag kan göra något åt ändå - och faktiskt känns det som om gårdagens försök att dränka förkylningen i rosévin och föra över smittan på någon annan kanske lyckades, för jag känner mig mycket bättre idag.

Är det kanske vårkänslor? Jag vet i alla fall att jag inte har någon större lust att vare sig jobba eller springa intervaller - men däremot en enorm lust att köpa skor med höga klackar, slå nämnda klackar i taket, picknicka, dricka champagne och sörpla rosévin, gå på konserter och lyssna till bra musik, sjunga med för full hals i Lambrettas Anything: "I can do anything, I want", dansa på bord och i soffor, dansa över huvud taget, retas, flirta hejdlöst och skratta tills jag får ont i magen...

Och en klok dam sade för inte så länge sedan att man bör lyssna till sin inre röst, om den så bara viskar. Min viskar inte, den ropar: "Dekadens, dekadens".

Suck

Suck enligt Wikipedia:

Suck, en djup inandning med förträngd ljudspringa, varigenom ett karakteristiskt ljud uppstår. Samma mekanism ligger till grund för snyftningen; förloppet är endast kortare och häftigare. Suck, tillsammans med snyftning, gäspning och skratt uppfattas som särskilda former av andningsrörelser som hör till vissa sinnesstämningar.

Suck, vilket meningslöst inlägg...

Hurra, hurra, hurra

Idag fyller min lilla groda tre år.