Just another day

Måndag. Gråväder. Depp. Trött, allmänt less, blir inte som jag tänkt. Ont i halsen. Igen. Suck.

Idag känns som - just another day.

Sarah Bettens - Just another day. (Tyvärr inte så bra kvalitet).

Själens spegel

Det sägs att ögonen är själens spegel.

Min älskade sade en gång till mig att mina ögon var svåra att läsa. Att han inte kunde se vad jag kände. Det sårade mig, för jag kände så mycket och starkt för honom att jag var övertygad om att det måste lysa igenom.

Min pappa har glada ögon med skrattrynkor.

Min syster Skräppan hade snälla ögon.

Elsa har pigga, vakna.

En vän har drömmande.

En annan har skarpa, vaksamma.

En har djupt liggande, intelligenta.

En har ljusblå, uppriktiga, ärliga.

Är ögonen själens spegel? Eller ljuger de ibland? Är det bara blå dunster?

Den här helgen har jag sett in i många ögonpar och undrat vad som döljer sig där bakom..

Längst in i hjärtat bor, en längtan stor

Jag mår fortfarande i grund och botten väldigt bra. Jag känner mig mestadels positiv, pigg och lite pillemarisk. Jag vill mycket. Vill springa fort, hoppa högt, skratta, dansa, bjuda till fest. Ibland räcker inte tiden riktigt till, men jag gör så gott jag kan och det får räcka just nu.

Vårens färger känns extra starka i år, doften av nyutslagna syréner letar sig in i varje vrå och årets första humla har förirrat sig in genom fönstret.

Men visst finns det blåare dagar och mitt i allt det vackra finns ett stråk av sorgsenhet. En sorgsenhet som bottnar i längtan efter att dela glädjen med någon. Magnolians vita änglablommor har trillat till marken och det var bara jag som såg dem flyga...

Men jag håller fast vid Karen Blixens ord "Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns".

Dekadens, dekadens

Jag mår skrattretande bra just nu.

Jag mår så bra att jag inte ens orkar bry mig om att jag faktiskt har åkt på årets tredje förkylning, vilket förstås borde kännas åtminstone lite irriterande med tanke på det förestående Göteborgsvarvet. Meeen, det är ju inget jag kan göra något åt ändå - och faktiskt känns det som om gårdagens försök att dränka förkylningen i rosévin och föra över smittan på någon annan kanske lyckades, för jag känner mig mycket bättre idag.

Är det kanske vårkänslor? Jag vet i alla fall att jag inte har någon större lust att vare sig jobba eller springa intervaller - men däremot en enorm lust att köpa skor med höga klackar, slå nämnda klackar i taket, picknicka, dricka champagne och sörpla rosévin, gå på konserter och lyssna till bra musik, sjunga med för full hals i Lambrettas Anything: "I can do anything, I want", dansa på bord och i soffor, dansa över huvud taget, retas, flirta hejdlöst och skratta tills jag får ont i magen...

Och en klok dam sade för inte så länge sedan att man bör lyssna till sin inre röst, om den så bara viskar. Min viskar inte, den ropar: "Dekadens, dekadens".

Suck

Suck enligt Wikipedia:

Suck, en djup inandning med förträngd ljudspringa, varigenom ett karakteristiskt ljud uppstår. Samma mekanism ligger till grund för snyftningen; förloppet är endast kortare och häftigare. Suck, tillsammans med snyftning, gäspning och skratt uppfattas som särskilda former av andningsrörelser som hör till vissa sinnesstämningar.

Suck, vilket meningslöst inlägg...

Hurra, hurra, hurra

Idag fyller min lilla groda tre år.

Tro, hopp och kärlek

Lasse Gustavson berättade också om när han låg i sjukhussängen, svårt brännskadad och oförmögen att både se och prata. Det som gav honom energi, var tankar på attraktiva saker i framtiden - att åter kunna cykla till jobbet i kortbyxor, att sitta på bryggan och äta en glass, att åter få vandra i Sarek. Längtan ger energi. Mål fokuserar längtan och gör vägen tydligare.

Jag tror att anledningen till att jag har känt mig lite vilsen på sistone är att stora orosmoln dolde mina drömmar och gjorde att jag en stund tappade taget om min längtan. Kanske att jag till och med tappade hoppet ett slag och "utan hopp kan man inte leva", som min syster Skräppan ofta sade. Ibland räcker inte aldrig så starka drömmar, hundratio procents fokus på lösningar, alla positiva tankar i världen, en brinnande tro och ett aldrig sinande hopp. Det vet jag... Men jag kramar ändå den vita hopp-stenen som jag gav min syster och vägrar att ge upp mina drömmar. Kanske kommer det en dag då jag måste, men den är inte här än och just nu är jag övertygad om att fördelaktiga tankar i kombination med en hoppfullt strålande vårsol kan leda långt...

"Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns". (Karen Blixen)

PS - Har ni sett att jag har förnyat mig? Det var väl på tiden, efter drygt tre år... Nu blåser nya vindar. :)

Den nyfikna hunden

Det var faktiskt inte helt sant, mitt senaste inlägg. "I don't wanna hurt no more". För jag har sagt det förr - hellre smärta än likgiltighet. Vad jag menade var nog snarare att jag är trött på en viss sorts, återkommande smärta, trött på att köra huvudet i väggen och upptäcka att jag får ont i nacken varje gång. Så, jag ska sluta med det. Jag har dippat, känt mig värdelös och misslyckad i en dryg vecka, men nu har jag kravlat mig upp igen och upptäckt att solen lyser och att det finns hopp om våren och om livet.

Jag var på två föreläsningar för ett par veckor sedan, den ena med Lasse Gustavson och den andra med Emma Pihl. Två väldigt olika föreläsningar, men med ett gemensamt tema: kraften i positiva tankar och vikten av att ha drömmar och mål.

Lasse Gustavson tog upp historien om en vis man som berättade för sina lärjungar att han hade två hundar i huvudet - en som var misstänksam, rädd och aggressiv och en som var snäll, glad och nyfiken. Han frågade sina lärjungar vilken som var störst. Svaret? "Den jag matar". Jag tror att det ligger mycket i det...

Emma Pihl lät några i publiken utföra ett experiment och delade ut en träpenna som de med två fingrar skulle slå isär. Hon sade till dem att fokusera 1 dm under pennan och visualisera pennan i två delar. Detta för att illustrera att vi ofta lägger alldeles för mycket tid på att fokusera på problem, istället för på resultat/lösningar och att vi då tenderar att fastna i problemen.

Så, i vår ska jag ägna mig åt att fokusera på mina drömmar och att mata den nyfikna hunden...

No more

Feeling groovy...

Det var länge, länge, längesedan jag grät så mycket som jag har gjort ikväll. Ikväll känner jag mig kass, misslyckad, otillräcklig och värdelös.

Hur ska jag förklara? Kan jag? Orkar jag över huvud taget försöka..? Eller är det kanske bättre att bara lägga mig och sova och hoppas att imorgon är en ny och bättre dag? För trots allt så har jag mått väldigt bra den sista tiden (därav min tystnad, för jag har, och har alltid haft, ett större behov av att skriva av mig när jag är orolig, har mycket att fundera över och mår sämre...)

Egentligen är det ingenting, absolut ingenting, som är annorlunda ikväll mot alla andra kvällar det senaste året. Eller ja, möjligtvis är skillnaden en svag, men fåfäng förhoppning om att inte behöva somna, om att inte behöva vakna, ensam. Jag är såå mycket starkare nu än jag någonsin trodde att jag skulle bli igen.

Men..., jag är inte jättestark, har aldrig varit det, och kommer definitivt, efter separationen från D, aldrig att bli det igen. Jag tar lätt åt mig, jag vrider och vänder på varenda mening, jag funderar över vad folk menar och ifrågasätter minsta lilla ord de säger till mig...

Ord, ord, ord... Jag är fortfarande trött på ord. Vad spelar det för roll om någon säger att jag är bra och att de jämför alla andra med mig - så länge som jag somnar ensam.... Vad spelar det för roll om någon verkar intresserad och vill umgås med mig - så länge som jag somnar ensam...?

Spelar det någon roll, om jag nu verkligen skulle träffa någon som vill somna med mig, om den personen inte vill ha barn...? Hur viktigt är det? Är det viktigaste att träffa någon som rör vid mig, som jag vill bli rörd vid, som somnar bredvid mig, som jag vill somna bredvid, någon som tycker om mig, så som jag vill bli omtyckt... Någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med... Måste/kan jag få allt det, med någon som är i samma fas som mig i livet eller är det för mycket begärt?

Förmodligen...

På sista tiden har jag mer och mer tänkt att det viktigaste är att träffa någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med.... Vill/kan den personen inte ha barn (vilket är ganska troligt), så är det min förlust, och kanske en förlust jag måste lära mig att leva med....? Är jag beredd att ta det beslutet, den konsekvensen? Jag vet inte... Är man någonsin det? Jag vet i alla fall att jag inte vill vakna ensam mer...

Tunga tankar en fredagkväll...

Årsbokslut 2009 och änglatro

Årets första dag och bloggens 3-årsdag. Snart dags för ett ansiktslyft... (för bloggen alltså, inte för mig). Själv är jag ett år äldre och visare och inleder det nya året med ett mentalt bokslut över 2009.

Saknad: Året inleddes i sorgens tecken när min älskade syster Skräppan gick bort i januari. Jag saknar att ringa henne om söndagkvällarna. Jag saknar hennes okynniga fnittrande. Jag saknar hennes omtanke, hennes goda råd och hennes kloka liknelser. Jag saknar henne.

Kärleksotakt: 2009 var året då jag och kärleken var i otakt. Katten på råttan och råttan på repet. De män jag har varit uppriktigt intresserad av och mycket väl hade kunnat bli kär i har inte varit intresserade av mig och de män som har varit uppriktigt intresserade av mig har jag inte varit intresserad av på samma sätt.

Vacklande hälsa: D:s mamma sade en gång att när pillerväskan är större än sminkväskan är man gammal. I så fall är jag nästan där. TSH-värdena blev sämre igen och dessutom upptäcktes att jag hade dåliga blodvärden och B-vitaminbrist. Jag som aldrig brukar vara förkyld åkte på inte mindre än 4 envisa förkylningar under året. Lite ansträngningsastma på det. Så, med facit i hand är jag ändå ganska nöjd med att ha lyckats genomföra 110 träningspass under året och förbättra min tid på milen med 3 minuter.

Jobb-newbie: Hela det här året har jag känt mig som en nybörjare på jobbet och jag har också gjort en hel del nybörjarmisstag. Jag känner mig fortfarande rätt grön på många plan, men jag har också fått bekräftat (vilket tidigare chefer fått mig att tvivla på) att jag inte valde fel inriktning på studierna utan faktiskt passar in på en marknadsavdelning och dessutom har en hel del att tillföra. Dessutom är det fantastiskt roligt att få utlopp för sina kreativa sidor i jobbet. 2009 har jag för första gången på väldigt länge tyckt att det har varit roligt att gå till jobbet. Att jag dessutom får ha med mig Elsa på jobbet är ju en fantastisk förmån!

Balans: Jag har uppnått en skön balans i livet (även om jag ibland tycker att jobbet tar för mycket tid). Trots sorg, saknad, längtan efter tvåsamhet och vacklande fysisk hälsa, så har 2009 varit det år då jag hittat tillbaka till att mestadels må bra och trivas med mig själv igen. Jag har nog sänkt kraven på mig själv lite och blivit mer förlåtande mot mig själv. Om jag trivs med att som Tjuren Ferdinand sitta under min korkek och lukta på blommorna så tänker jag förbanne mig göra det också och skita i vad alla andra tycker om det. Jag är bra. :)

Änglatro: Förra julen fick jag en ängel av min syster Skräppan. Nu är hon en ängel själv, som vakar över mig. Jag tror på änglar i alla skepnader - änglaänglar, skyddsänglar, snöänglar, goda änglar, romantiska änglar, människoänglar. 2009 var änglarnas år och jag är säker på att änglarna kommer att finnas i mitt liv även under nästa år, så bokslutet över 2009 får avslutas med två änglacitat:

"Jag tror inte på Gud, att han finns, men på änglar. De har bara klätt ut sig till människor."

Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria

"Alla är vi änglar med bara en vinge. Och flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra."

Luciano de Crescenzo

Ainbusk - Ängel

Julefrid och sagolika stunder

Juldagen. Ledig. Underbart skönt. Adventsstjärnorna i fönstren tindrar ikapp med min vackra julgran, amaryllisens klockor ringer in julefriden och hyacinterna sprider sin väldoft i hela lägenheten.

Jag har kompisar som skulle gå ut idag, men jag har ingen lust. Jag trivs så väldigt bra med att bara vara hemma med Elsa just nu. Slöa, dricka rödvin, äta choklad och se på TV. Sagan om Ringen, Häxan och Lejonet, Harry Potter... Jag fullkomligen älskar sagor....

Julefrid.