No more

Feeling groovy...

Det var länge, länge, längesedan jag grät så mycket som jag har gjort ikväll. Ikväll känner jag mig kass, misslyckad, otillräcklig och värdelös.

Hur ska jag förklara? Kan jag? Orkar jag över huvud taget försöka..? Eller är det kanske bättre att bara lägga mig och sova och hoppas att imorgon är en ny och bättre dag? För trots allt så har jag mått väldigt bra den sista tiden (därav min tystnad, för jag har, och har alltid haft, ett större behov av att skriva av mig när jag är orolig, har mycket att fundera över och mår sämre...)

Egentligen är det ingenting, absolut ingenting, som är annorlunda ikväll mot alla andra kvällar det senaste året. Eller ja, möjligtvis är skillnaden en svag, men fåfäng förhoppning om att inte behöva somna, om att inte behöva vakna, ensam. Jag är såå mycket starkare nu än jag någonsin trodde att jag skulle bli igen.

Men..., jag är inte jättestark, har aldrig varit det, och kommer definitivt, efter separationen från D, aldrig att bli det igen. Jag tar lätt åt mig, jag vrider och vänder på varenda mening, jag funderar över vad folk menar och ifrågasätter minsta lilla ord de säger till mig...

Ord, ord, ord... Jag är fortfarande trött på ord. Vad spelar det för roll om någon säger att jag är bra och att de jämför alla andra med mig - så länge som jag somnar ensam.... Vad spelar det för roll om någon verkar intresserad och vill umgås med mig - så länge som jag somnar ensam...?

Spelar det någon roll, om jag nu verkligen skulle träffa någon som vill somna med mig, om den personen inte vill ha barn...? Hur viktigt är det? Är det viktigaste att träffa någon som rör vid mig, som jag vill bli rörd vid, som somnar bredvid mig, som jag vill somna bredvid, någon som tycker om mig, så som jag vill bli omtyckt... Någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med... Måste/kan jag få allt det, med någon som är i samma fas som mig i livet eller är det för mycket begärt?

Förmodligen...

På sista tiden har jag mer och mer tänkt att det viktigaste är att träffa någon som jag kan tänka mig att bli gammal tillsammans med.... Vill/kan den personen inte ha barn (vilket är ganska troligt), så är det min förlust, och kanske en förlust jag måste lära mig att leva med....? Är jag beredd att ta det beslutet, den konsekvensen? Jag vet inte... Är man någonsin det? Jag vet i alla fall att jag inte vill vakna ensam mer...

Tunga tankar en fredagkväll...

Årsbokslut 2009 och änglatro

Årets första dag och bloggens 3-årsdag. Snart dags för ett ansiktslyft... (för bloggen alltså, inte för mig). Själv är jag ett år äldre och visare och inleder det nya året med ett mentalt bokslut över 2009.

Saknad: Året inleddes i sorgens tecken när min älskade syster Skräppan gick bort i januari. Jag saknar att ringa henne om söndagkvällarna. Jag saknar hennes okynniga fnittrande. Jag saknar hennes omtanke, hennes goda råd och hennes kloka liknelser. Jag saknar henne.

Kärleksotakt: 2009 var året då jag och kärleken var i otakt. Katten på råttan och råttan på repet. De män jag har varit uppriktigt intresserad av och mycket väl hade kunnat bli kär i har inte varit intresserade av mig och de män som har varit uppriktigt intresserade av mig har jag inte varit intresserad av på samma sätt.

Vacklande hälsa: D:s mamma sade en gång att när pillerväskan är större än sminkväskan är man gammal. I så fall är jag nästan där. TSH-värdena blev sämre igen och dessutom upptäcktes att jag hade dåliga blodvärden och B-vitaminbrist. Jag som aldrig brukar vara förkyld åkte på inte mindre än 4 envisa förkylningar under året. Lite ansträngningsastma på det. Så, med facit i hand är jag ändå ganska nöjd med att ha lyckats genomföra 110 träningspass under året och förbättra min tid på milen med 3 minuter.

Jobb-newbie: Hela det här året har jag känt mig som en nybörjare på jobbet och jag har också gjort en hel del nybörjarmisstag. Jag känner mig fortfarande rätt grön på många plan, men jag har också fått bekräftat (vilket tidigare chefer fått mig att tvivla på) att jag inte valde fel inriktning på studierna utan faktiskt passar in på en marknadsavdelning och dessutom har en hel del att tillföra. Dessutom är det fantastiskt roligt att få utlopp för sina kreativa sidor i jobbet. 2009 har jag för första gången på väldigt länge tyckt att det har varit roligt att gå till jobbet. Att jag dessutom får ha med mig Elsa på jobbet är ju en fantastisk förmån!

Balans: Jag har uppnått en skön balans i livet (även om jag ibland tycker att jobbet tar för mycket tid). Trots sorg, saknad, längtan efter tvåsamhet och vacklande fysisk hälsa, så har 2009 varit det år då jag hittat tillbaka till att mestadels må bra och trivas med mig själv igen. Jag har nog sänkt kraven på mig själv lite och blivit mer förlåtande mot mig själv. Om jag trivs med att som Tjuren Ferdinand sitta under min korkek och lukta på blommorna så tänker jag förbanne mig göra det också och skita i vad alla andra tycker om det. Jag är bra. :)

Änglatro: Förra julen fick jag en ängel av min syster Skräppan. Nu är hon en ängel själv, som vakar över mig. Jag tror på änglar i alla skepnader - änglaänglar, skyddsänglar, snöänglar, goda änglar, romantiska änglar, människoänglar. 2009 var änglarnas år och jag är säker på att änglarna kommer att finnas i mitt liv även under nästa år, så bokslutet över 2009 får avslutas med två änglacitat:

"Jag tror inte på Gud, att han finns, men på änglar. De har bara klätt ut sig till människor."

Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria

"Alla är vi änglar med bara en vinge. Och flyga kan vi bara om vi omfamnar varandra."

Luciano de Crescenzo

Ainbusk - Ängel

Julefrid och sagolika stunder

Juldagen. Ledig. Underbart skönt. Adventsstjärnorna i fönstren tindrar ikapp med min vackra julgran, amaryllisens klockor ringer in julefriden och hyacinterna sprider sin väldoft i hela lägenheten.

Jag har kompisar som skulle gå ut idag, men jag har ingen lust. Jag trivs så väldigt bra med att bara vara hemma med Elsa just nu. Slöa, dricka rödvin, äta choklad och se på TV. Sagan om Ringen, Häxan och Lejonet, Harry Potter... Jag fullkomligen älskar sagor....

Julefrid.

Adventstankar

Första advent imorgon. Den här helgen är jag bara hemma och skrotar omkring. Adventspyntar, tänder ljus, äter skumtomtar och lyssnar på julmusik. Skönt.

Jag gillar att vara hemma och skrota. Jag gillar advent. Jag brukar se fram emot julen, och på sätt och vis gör jag väl det i år också. Men kanske inte riktigt på samma sätt. Det var många år sedan vi slutade att tillbringa julen hemma hos mamma och pappa, i huset där jag växte upp, hela familjen. Efter det har mamma, pappa och jag åkt runt till mina fyra systrar och varit på olika ställen varje jul. Mysigt, men inte riktigt samma sak som att vara där man känner sig hemma. Därför uppskattade jag mina och D:s jular på Söderby så mycket. Jag uppskattade att vara hemma och att skapa egna traditioner.

Förra julen var den sista med syster Skräppan. Strax efter jul lades hon in på sjukhuset och fick aldrig komma hem igen... Hon var nog den i familjen som julen var viktigast för. Hon julstädade, bakade och pyntade. Jag har plockat fram den lilla julängeln jag fick av henne förra julen och hoppas att den vakar över mig.

I år önskar jag mig julefrid och jag önskar mig kärlek. I fredags fick jag reda på att min systerdotter är gravid och ska få barn i sommar. Jag är glad för hennes skull - det är hon värd. Barn känns så långt borta, så avlägset, nästan ouppnåeligt för min del nu. Det känns inte ens som det viktigaste längre. Nej, om jag skulle avunds min systerdotter något så är det i så fall hennes kärleksfulla förhållande till sin man. Det är verkligen tydligt hos dem båda att de älskar varandra. Och det är det jag önskar mig - någon att verkligen slösa min kärlek på, någon som älskar mig lika mycket. Jag önskar mig att få vara viktigast i någons liv.

Men, tills dess, så har jag det ganska bra och jag vet vem som är viktigast i mitt liv. Gissa?

Love

En annan sångerska vars låtar alltid får känslorna att krypa upp till ytan är Anouk. Måndag kväll. Mörkt, regnigt och höstdeppigt. Så idag får Anouk's Love tala för sig själv:

I'm okay

Fredag kväll. Andrum.

Det snurrar rätt mycket i mitt huvud just nu, trots att det på ytan inte händer något särskilt alls.

Vissa dagar känner jag mig bara uttröttad, uttråkad och helt nollställd. Andra dagar känner jag mig glad, uppåt och ganska tillfreds med tillvaron som den är. Har jag givit upp, tappat taget om mina drömmar och blivit blasé? Eller har jag accepterat att det inte alltid blir som man har tänkt sig, lärt mig att ta en dag i taget och inte förvänta mig så mycket utan istället tillåta mig att bli positivt överraskad?

Jag vet inte... jag är lite för trött för att sätta ord på mina tankar även ikväll. Men när jag känner efter så tror jag att sanningen ligger närmare tillfreds än blasé. Men jag tror att jag prioriterar annorlunda numera. Värdesätter lite andra saker. Har ersatt mina gamla drömmar med nya. Mer om det en annan dag...

Ja, när jag tänker efter så är jag nog definitivt inte blasé och avtrubbad. Jag kör bil mycket nu för tiden och lyssnar därmed mycket på musik. Vissa artisters röster får mig att känna så mycket, så starkt, oavsett vad de sjunger. En röst som alltid får känslorna att bubbla upp till ytan är Sarah Bettens. Tyvärr finns det inte så mycket av henne på Youtube (får inte spelaren i Box att funka längre), men hennes "I'm okay" får illustrera känslan för kvällen:

Kärleken till en fyrbent

Till helgen bär det av mot nordligare breddgrader för att hälsa på Elsas uppfödare i Mariefred och prata parning till våren. Det har varit så mycket de senaste helgerna, så egentligen har jag bara lust att vara hemma och ta hand om mig själv och Elsa. Men jag har lovat. Så, jag har bestämt mig för att ta det lugnt på vägen upp, åka lite tidigare från jobbet och sedan stanna och övernatta med mina SJ-priopoäng på hotell på vägen upp. Jag har inte bestämt än om jag ska stanna till söndag och passa på att träffa vänner, eller om jag kanske åker hem redan på lördagen.

Parning av Elsa... Jag har nästan lyckats förtränga att jag har henne på halvfoder. När jag skaffade henne tycktes det vara en bra idé. Jag tror att det är bra för tikar att få åtminstone en kull, men har varken tid eller kunskap att ta hand om valpar själv, så det kändes som en bra kompromiss. Men då bodde jag i Stockholm, betydligt närmare Mariefred. Nu känns det mest jobbigt och oroligt. Hur ska jag klara mig utan Elsa i drygt två månader...?

Hon var hos mamma tre kvällar förra veckan och jag drömde olika mardrömmar varje natt - första natten att hon blev påkörd av en bil, andra natten att hon sprang bort och jag återfann henne hemma hos en vilt främmande människa som inte ville lämna tillbaka henne, utan påstod att det var hans hund. Tredje natten drömde jag att både Elsa och jag blev tillfångatagna av en riktigt skrämmande man som misshandlade oss båda och till slut dödade mig. Jag kom till himlen och träffade min syster Skräppan. Jag blev så lättad att mardrömmen var över och glad att se Skräppan, men när hon berättade för mig att Elsa hade klarat sig och fortfarande levde, så ville jag inte stanna hos henne i himlen, utan återvände till jorden, överlevde mot alla odds och återförenades med Elsa... (låter som en dålig film, men det kändes inte så...).

Jag älskar henne verkligen över allt annat. Så mycket att jag blir rädd ibland.

Andrum

Den mörka årstiden har gjort sitt intåg och med den en lätt touch av höstmelankoli. Jag mår fortfarande väldigt bra, men så här års saknar jag någon att krypa upp bredvid i soffan. Så här års vill jag egentligen bara sitta i soffan, tända levande ljus, dricka té eller rödvin, läsa böcker, se bra filmer eller bara prata. Gå långa promenader på helgen och tanka dagsljus, sova länge...

Jag har lagt ut ljusslingan i mitt stora vardagsrumsfönster och den lyser upp i mörkret medan jag sitter framför datorn och lyssnar på mina nya Spotify-fynd - Snow Patrol, KT Tunstall, Heather Nova, Elin Sigvardsson, Turin Brakes och Sarah Bettens. Kanske inte så konstigt att jag blir lite melankolisk...

Det mesta känns ändå rätt bra just nu, trots att jag inte är minsta myrsteg närmare de drömmar jag en gång hade som inrymde kärlek, barn, familj och hus på landet. Jag har inte givit upp de drömmarna helt, men jag tror att jag har accepterat att det kanske inte blir den framtiden för mig. Det kanske blir något helt annat, och det kan säkert bli bra det med.

Visst önskar jag ibland att jag hade någon att älska. Visst önskar jag ibland att jag hade barn. Visst önskar jag ibland att jag åtminstone hade en egen liten trädgård. Visst önskar jag ibland att jag kunde vara lite piggare och att livet kunde vara lite enklare. Visst saknar jag Skräppan. Ofta. Men jag känner mig ändå ganska tillfreds.

Det enda jag verkligen har saknat på sista tiden är det som jag så väl behöver så här års: lugn och ro och tid att tänka. Andrum. Pauser. Det har snurrat lite för fort, både på jobbet och utanför på sistone. Visserligen med roliga saker. Men jag tror att jag har ett större behov av andrum numera. Är därför väldigt glad för att jag inte gav mig ut och sprang ikväll, utan tog mig tid att sitta här och sätta ord på mina tankar för första gången på länge...

Happy as a clam

Efter den sista tidens neggo-inlägg känns det läge att tala om att det just nu är klackarna i taket, party hela dagen, happy as a clam, full fart framåt och helt enkelt - jag mår jävligt bra just nu och är glad så länge det varar. :D

In the woods

Hade skrivit ett långt och självömkande inlägg i samma stil som förra måndagen. Men, jag raderade alltihopa. Nöjer mig med att konstatera att det är måndag, hormonerna spökar, TSH-värdet har gått upp, jag är på dåligt humör och jag önskar att jag hade någon som kunde muntra upp mig.

Helgen har varit lugn men bra. Elsa tog en stooor råtta i trädgården i fredags kväll och vi har varit på två långa promenader (den ena nästan lite väl lång, 2 timmar och 50 minuter...) i Sandsjöbackareservatet.

Vardagsblues

September, måndag kväll, mörker, höstluft, vardag...

Jag har haft en bra helg. Helgerna är oftast bra.

Men nu är det vardag igen och jag känner mig stressad och frustrerad. Jag har drabbats av handlingsförlamning och får ingenting gjort vare sig hemma eller på jobbet. "Att göra-listorna" växer sig bara längre och längre, dammtussarna breder ut sig över vardagsrumsgolvet och det enda jag lyckas göra är att sitta och stirra ut i luften eller ägna timmar åt att följa diverse meningslösa diskussioner i cyberrymden, vilket bara ökar ångesten.

Vad är det med mig? Jag vet ju att jag kommer att må mycket bättre om jag bara lyckas bocka av en enda sak på listan, om jag bara kommer igång. Men det går inte...

Jag har drabbats av vardagsblues. Jobba, köra bil, ut med Elsa, träna, laga mat, sova, köra bil, jobba, köra bil... Ekorrhjul. O-kul. Meningslöst.

Det är mest på vardagarna jag saknar någon... Någon som bara finns där i rummet bredvid och pysslar med sitt. Någon som ser mig, hör mig, rör mig. Bryr sig om att jag finns.

Kanske borde jag sätta igång något projekt, planera en resa, damma av mina drömmar... Jag tror att jag behöver något att se fram emot. Något annat än en lång räcka av grå vardagar.