Åker baklänges genom Sveriges landskap. Bort från långa underjordiska gångar, miljonprogramshus, grafitti och betong. Bort från människomyller. På väg från baksidan tillbaka till framsidan. Från mörker mot ljusare tider. Känner mig redan något lugnare. Storstaden stressar mig numera, min tid där känns avlägsen och det ska bli skönt att komma hem.
Jag önskar dock att jag kunde få tillbaka den senaste tidens lugn och tillförsikt. Jag känner mig inte helt i balans just nu. Har drömt mardrömmar ett par nätter i rad, vilket inte hör till vanligheterna. Känner mig småsnurrig, stirrig, trött och lite nervös. Har svårt för osäkerhet och att inte veta var jag står just nu. Vill inte ha mer svårtolkade ord och tvetydiga beteenden. Behöver raka rör och ärlighet. Har inget tålamod. Men verkligheten är inte alltid så enkel...
Som vanligt var resans behållning att träffa Haikuharen. Allting känns alltid bättre när jag har pratat med henne, även vid tillfällen när hon själv inte mår riktigt bra, som nu.
Till helgen ska jag rymma åt andra hållet. Söderut. Till hav, sandstränder och salta vindar och till en annan god vän som jag har sett för lite av på sista tiden. Längtar redan...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du är en fin vän!
Vet du, jag insåg just världens enklaste sanning. Man vet inget om sin framtid. Vi kan alla dö imorgon, Och det som händer, händer. Om det var menat, blir det. Annars inte. Det går inte att påverka, och det är rätt skönt.
Skicka en kommentar